Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Maken har fortfarande inget anställningsbevis och vårt ärende behöver gå upp i nämnden i slutet på mars för att vi ska hinna få ett nytt medgivande innan det nuvarande går ut.

Jag borde frenetiskt ägna mig åt att fundera ut lösningar på problemet, ge det sista, bita ihop ända in till sista blodsdroppen.

Men jag orkar inte. Det känns som att jag redan har gett det sista. Jag ägnar mig åt att planera semesterresor. Och det som började som tankar på en två-tre veckors sommarsemester i ett exotiskt land (för att spara ssemesterdagar till barnhämtning och gemensam hemmavaro efteråt) har nu kommit att handla om en resa till Thailand i slutet på mars. Jag vill bort. Nu.

Precis som att det skulle finnas pengar till det i det här läget.

Strutsbeteendet är ett faktum, och det faktum att jag är medveten om att det är just det jag ägnar mig åt förändrar ingenting. Jag vill knäppa med fingrarna och flyttas en månad in i framtiden. Helst med ett nytt medgivande, men om inte så skit samma. Bara det är över. Jag orkar fan inte med detta ständiga helvetes grubblande på nåt jävla skit dag ut och dag in!!!

*kräääääääääääks* av leda.