Kanske universum försöker säga oss något?

Och en annan sak: det faktum att vår kontakt hos Organisationen höjer kraftigt på ögonbrynen och ifrågasätter hemutredarens inställning angående att vi inte får något medgivande om maken inte har jobb gör ju inte saken bättre.

Inte heller känns det ett dugg bättre när jag läser på t ex FL om andra som har hamnat i samma situation, men där deras hemutredare inte har sett det som något problem. Deras hemutredare har bedömt det som så att personen ifråga kommer få ett nytt jobb inom kort och därför inte sett detta som ett problem för ett nytt medgivande. Vilket ju vi är helt övertygade om är fallet för maken också.

Jag har verkligen hela processen försökt att låta bli att hamna i negativa, icke-konstruktiva funderingar om att det-är-väl-själve-fan-att-just-vi-ska-ha-sån-jävla-otur-hela-tiden, men nu kan jag inte värja mig mot dessa funderingar längre. De är ytterst närvarande varje dag och bidrar till frustration och irritation.

Visst - hemutredarna har ett väldigt stort ansvar, och de vill inte bidra till att placera ett barn i en familj som har undermåliga förhållanden ekonomiskt, emotionellt, materiellt eller något annat. Men känns det verkligen bättre för vår hemutredare att veta att hennes inställning kommer göra att vi efter 15 månaders väntan på BB (de som har fått vänta längst hittills har väntat 16 månader på BB) ska tvingas dra tillbaka vår ansökan från Landet eftersom vi inte får ett förnyat medgivande? Gör det att hon sover bättre om natten än om hon skulle välja att rekommendera oss för ett nytt medgivande trots makens arbetslöshet, med vetskapen om att vi ändå inte kommer få BB förrän han har nytt jobb ändå eftersom Landet inte accepterar att han är utan jobb? Hon skulle alltså enbart medverka till att vi inte måste dra tillbaka vår ansökan och hamna på ruta ett igen.

Skulle det verkligen göra henne så ont att veta att hon inte blir orsaken till att vi kanske förblir barnlösa? Anser hon verkligen att vi inte kan rekommenderas till föräldrar till ett adoptivbarn när maken är arbetslös, när vi ändå inte kommer få något BB förrän han har jobb igen? Det enda hon skulle göra är att tala om för landet att vi fortfarande anses kunna utgöra goda föräldrar till ett adoptivbarn. "Man måste kunna visa på stabila förhållanden" upp my ass...

Vår kontakt hos Organisationen är väldigt go' och visar tydligt att hon finns där för oss. Hon har erbjudit sig att prata med vår hemutredre om vi vill det. Jag avböjde just då (i torsdags) eftersom jag inte vet hur hemutredaren skulle reagera på detta. Vi har som sagt var velat hålla låg profil och stå med mössan i hand - absolut inte ifrågasätta och riskera att hemutredaren får ett horn i sidan till oss.

Men visst måste ju detta bli vårt sista halmstrå om inte maken som genom ett mirakel får ett anställningsbevis snart.

Ibland känner man att det enda som skulle hjälpa mot all ilska, frustration, uppgivenhet vore att få ett riktigt ordentligt Falling Down-bryt och göra revolt mot byråkrati, orättvisor och brist på sunt förnuft. Och efter en idiotisk diskussion med killen som jävlas på hamburgerrestaurangen säga "Nu kommer du att dö i den där löjliga mössan".

Men det gör jag ju inte. Istället funderar jag över om det kanske är dags att inse att universum har försökt säga oss något i snart sex år?