Tack alla!

Ni är så goa, alla som jag känner och inte känner IRL, som peppar i denna eländesstund. *STOR KRAM* till er alla! Och eftersom ni är så rara så förtjänar ni att jag delar med mig av följande (mot bättre vetande, känns det som):

(viskar) Jag törs nästan inte tänka det, än mindre skriva det, men det verkar som att det har ljusnat en aning. En liten, liten aning. Tillräckligt för att vi har orkat be våra referenser skriva nya referensbrev, och det vill inte säga så lite. Men mer säger jag inte just nu. Det känns som att det vore att utmana ödet.