Nervöst namnsammanbrott

Det finns beteenden och reaktioner hos mig själv som jag inte är stolt över. I följande text kommer jag blotta mig och all min ocharmiga egoism. Eller är det bara ren och skär desperation över att inte ha inflytande över mitt eget liv? Bestäm själva.

Eftersom vi inom ett par månader firar 5-årsjubileum som ofrivilligt barnlösa så har så gott som samtliga våra närmaste vänner, arbetskamrater och övriga bekanta i barnproducerande ålder hunnit skaffa både ett och flera barn medan vi har gratulerat och lyckönskat.

Jag har aldrig varit den typen av person som har planerat mitt bröllop sedan jag var sju år gammal (jag tror bestämt att jag redan i tidig ålder på ett tämligen cyniskt sätt deklarerade att jag inte tror på äktenskap och livslång kärlek. Skilsmässobarn - jag???), och jag har definitivt inte funderat på några speciella barnnamn (för att få barn behöver man oftast vara två).

Men för ungefär ett år sedan kände jag ett behov av att börja göra en lista med namn som jag tycker om. Det var ett sätt för mig att i den sega processen (samtidigt som ungar ploppade ut och graviditeter annonserades till höger och vänster i bekantskapskretsen) göra tanken på att vi faktiskt skulle få barn mer verklig. Varje gång jag skrev ner ett namn på listan såg jag Parveln framför mig, och det här är den mest konkreta nivån av mig som mamma som jag har nått än så länge.

Jag samlade på mig namn överallt, det blev något att fokusera på, något som jag hade kontroll över och som ingen kunde ta ifrån mig.

Även om jag dammsög tv-serier, filmer, litteratur och övrig omgivning på namn så var det inte särskilt många som var kvalificerade till listan. De som kvalificerade skulle vara starka men ändå mjuka och vänliga, de skulle passa både barn, ungdom och vuxen, passa Parveln jag hade på näthinnan (eeh?), helst inte några dussinnamn men aldrig i livet egenpåhittade namn i stil med Sammetsblomma eller Morgongåva heller.

I slutändan kände jag väldigt starkt att det bara var ett namn som är aktuellt ifall det blir en flicka. Det är långt ifrån originellt, men det betyder väldigt mycket för mig av andra anledningar. Det är ett vackert, vanligt svenskt (här råder delade meningar, men många vuxna adopterade som har fått behålla sina födelsenamn som tilltalsnamn skulle ha önskat sig ett vanligt svenskt namn. De känner sig redan annorlunda och känner att det utländska namnet har bidragit till en extra känsla av utanförskap.) namn som var min farmors. För mig skulle det betyda extra mycket att kunna ge Parveln ett namn från släkten. Ett arv. Inte ett genetiskt sådant men något som ger en känsla av sammanhang och tillhörighet.

Nu visar det sig att min bror har fastnat för samma namn ifall han någon gång skulle få en flicka. Jag kan ju knappast klandra honom, jag förstår honom så väl. Han har haft en väldigt nära relation med farmor och under några perioder bott granne med henne. Han har hjälpt henne med hus och gård, skjutsat henne till doktorn och varit hennes sällskap vid TV:n. Det finns faktiskt inget namn jag finner mer självklart på en framtida dotter till honom.

Men det ena utesluter inte det andra. Jag skulle så väldigt gärna vilja att en eventuell (och från Landet kommer det övervägande flickor) dotter fick bära min älskade farmors namn. Min reaktion på att kanske bli snuvad på namnet var pinsamt patetisk... Jag blev först ursinnig och ville säga "I helvete heller! Jag har fanimej fått stå med mössan i hand i fem år nu och ta emot de jävligheter livet haft att erbjuda, så jag har fanimej förtjänat rätten till namnet!"

Ganska omedelbart efter detta kom tårarna. Ja, jag satt faktiskt här med värkande hjärta och brännande tårar efter kinderna och bölade över namn för framtida eventuella barn! Det kunde lika gärna ha handlat om att jag hade blivit berövad rätten att bli mamma - på den nivån var känslorna.

Givetvis är inte min värld så inskränkt att detta handlar om namnet. Främst handlar det om att jag verkligen hade hunnit göra mig en bild av en parvel som skulle få bära min älskade farmors namn. Jag skulle verkligen ha velat att Parveln fick vara den som håller farmors namn levande.

Det handlar också om att jag är så oerhört trött på att måsta vara tålmodig och förstående och snällt ställa mig sist i kön till allting. Efter fem år av besked om graviditeter (flera gånger från samma par i vissa fall), födslar och att ha sett hur barnen blir ett, två, tre och fyra år gamla så börjar en känsla av "nej-nu-fanimej-är-jag-less-på-att-vara-lugn-klok-och-förstående-mot-alla-andra-och-glad-för-deras-skull!" växa fram.

En tredje bidragande aspekt tror jag är att vi hittills inte haft någon som helst kontroll över någonting i vårt familjebildande. Här hade jag nu hittat en sak som VI och ingen annan kunde bestämma, och som hade en enormt stor symbolbetydelse för mig.

Därav mitt nervösa sammanbrott för ett namns skull. Ett namn på ett (egentligen två eftersom ju brorsan ju faktiskt också måste hamna i barnväntarläge för att detta överhuvudtaget ska vara något att få frispel över. Men något säger mig att jag kan vara lugn för att jag kommer hinna bli faster också innan jag blir mamma...) barn som ännu inte finns.

Måtte mitt förnuft vara mig troget genom hela väntan...