Finn ett fel...

Jag var på kurs med jobbet i veckan som gick. Under middagen hamnade jag mittemot en riktig bimbo. Hon hade överhuvudtaget ingen etikett - satt bara och diskuterade interna saker med tjejen bredvid mig eftersom de kände varandra privat. Jag blev ganska snart omåttligt irriterad och gick därför in i min egen värld.

Hon kom dock efter en stund in på att diskutera barn och familjebildande. Utifrån vad den lilla nippertippan hade delat med sig av om sitt privatliv tidigare hade jag förstått att hon hade en 3-årig son. Hon blev tillfrågad om hon ville ha fler barn och svaret blev:

"Nej, jag känner nog att det räcker med ett barn faktiskt."

Och så efter c:a 2 sekunders paus:

"Däremot skulle jag kunna tänka mig att adoptera - det skulle jag faktiskt."

Nu var det ju en evinnerlig tur för denna världsförbättrare att jag var trött efter dagens kurs och inte kopplade vad hon faktiskt sade förrän det var för sent att följa upp det.

Hon var alltså nöjd med ett barn, familjen kändes komplett.

Vad är då det adopterade barnet? En hundvalp..? Ett välgörenhetsprojekt..?

Förbannade jävla idiotkossa!!!

Åååååååh, vad besviken jag är på mig själv för att jag inte var lite mer alert så jag hade kunnat sätta henne på plats riktigt ordentligt. Mitt hjärta dansar polka vid tanken på att få följa upp hennes uttalande med:

"Jahadu... Varför vill du adoptera om du känner dig nöjd med ett barn?" ÅÅÅÅÅÅÅH, vad jag hade velat höra svaret på den frågan!

Jag skulle ge vad som helst för att få spola tillbaka bandet till den tidpunkten. Där satt hon och förväntade sig stående ovationer för att hon var beredd att göra en sådan god gärning trots att hon inte ville ha fler barn, och jag skulle ha tagit ner henne på jorden fort och hårt. Och åååååååh vad jag känner på mig att hon bara skulle ha trampat fast sig hårdare och hårdare i klaveret i sina försök att ta sig ur det.

Till saken hör att jag är till 99,5% övertygad om att tjejen bredvid mig, dvs hennes kompis, är adopterad. Jag kan bara tänka mig vad HON tänkte i sitt stilla sinne där hon satt knäpptyst.

Världen är full av hönshjärnor och det kommer bli många fördomar och grodor att bemöta både innan och efter vi har fått hem vårt barn, det är ett som är säkert.

Men nästa gång tänker jag vara betydligt mer vaken. Som en uppretad spottkobra ungefär.