Världens sämsta mamma, eller?

Nu har vi väntat barn i ungefär 3,5 månad och än känns det ingenstans. Jo, förresten - det märks i små, små detaljer.

Vi har till exempel successivt börjat byta ut "om det kommer en parvel" mot "när Parveln kommer". Det var långt ifrån någon självklarhet för oss att det var det senare som skulle bli fallet bara för att vi fick iväg en ansökan till ett land. Och det är långtifrån någon självklarhet ännu heller. Men det blir liksom inte hållbart i längden att fortfarande hela tiden reservera sig för alla eventualiteter. Vi måste fanimej på allvar börja förbereda oss mentalt på att bli föräldrar nu!

Vi borde ha köpt och läst all litteratur som finns om adopterade barn, anknytning osv. Vi borde ha läst på en massa om Landet och vi borde ha förberett det ena och det tredje. Men let's face it - än känns det inte verkligt.

Vi kommer förmodligen fara omkring som två skållade troll när vi väl fått BB.

Precis som MammaHella kan jag bli så otroligt avundsjuk på biologiskt familjebildande. Och då har jag ändå inte ens ett första barn ännu. Jag har hittills bara hunnit irritera mig på att allt är så självklart när det kommer till barnaväntande genom graviditeter, mammagrupper, BVC osv. MammaHella har fyra adopterade och ett femte på väg. Hon vet vad hon snackar om. Så jag tolkar hennes inlägg ovan som att de farhågor jag har är riktiga.

Jag kan bli så himla trött på allt som ska blåsas upp och kopplas till att barnet är adopterat. I de desperata försöken att göra allt så otroligt mycket bättre än de föräldrar som adopterade på 60- och 70-talen tycker jag det kan bli rena rama hysterin kring saker och ting ibland. ALLA vet bäst och ska med pekpinnen i högsta hugg pådyvla andra sin RÄTTA uppfattning (och ge dåligt samvete till de andra DÅLIGA föräldrarna) om huruvida man ska samsova med barnet eller inte, när det är OK att resa första gången med barnet, när det är OK att ha barnvakt första gången, hur länge man ska vara hemma med barnet innan det är dags för dagis osv. Barnen är väl förutom att de är adopterade också individer och personer, eller?

Eftersom jag är en person som vill göra allting rätt och undvika de misstag som andra har gjort före mig så misstänker jag att min oförmåga att ta itu med exempelvis anknytningslitteratur beror på att jag behöver lite ställtid för att samla kraft inför att läsa all litteratur med alla problem som kan tänkas uppstå. För så känns det. Inga rosenskimrande bilderböcker som visar bäbisens utveckling från befruktning till födsel, utan böcker som kan ge vem som helst prestationsångest och som jag är rädd kommer övertyga mig om att jag kommer bli världens sämsta (adoptiv)mamma.

Nämnde jag att det har börjat gå upp för mig att jag ska bli mamma? Att jag ska ha ansvaret för ett litet liv? Att jag har enorm prestationsångest? Och att jag har tankar som:

"Jag måste se till att vara en SUPERMORSA eftersom Parveln faktiskt hade kunnat hamna i någon annan familj med andra föräldrar. Ett biologiskt barn får liksom nöja sig med mig eller inte finnas alls. Den här ungen kommer hamna hos oss genom slump eller öde, så jag måste se till att det blir RÄTT!"

*gny*