Wannabe-förälder

Igår shoppade jag de tre första plaggen åt Parveln. Jag hade planerat detta i ett bra tag och nu var det dags att kliva in i detta Mammornas (ja, så många pappor brukar jag inte se bland hyllorna) revir och börja muta in mitt eget område.

Jag hade hoppats på pirrande känslor av förväntan, glädje och upprymdhet över det faktum att jag handlade kläder åt vårt barn. Stort. Väldigt stort.

Tvärtom kändes det mindre den här gången än alla de gånger jag har handlat kläder åt andras barn. När jag har shoppat kläder åt andras barn har jag lätt kunnat få fullständigt fnatt och gripas av köphysteri åt alla coola, söta, tuffa kläder som jag bara måste haaaaaa!

Nu tänkte jag mest: "Jag har ingen aning om storlek. Kan man klä en kille i rosa i Landet? Kommer de ta tillbaka Parveln då? Bäst att köpa grönt. Plysch kommer ju vara omodernt när det är dags för Parveln att använda kläderna. Stackars barn, kommer vara hopplöst ute. Äh, who am I kidding? Vi kommer väl aldrig bli föräldrar heller. Vilket skämt att jag går här och låtsas köpa kläder till mitt barn..."

De uteblivna glädjekänslorna gav istället upphov till en stor tomhet. Det blev bara ännu mer påtagligt hur länge det är kvar tills vi får BB, för att inte tala om hur länge det är tills vi får hämta hem Parveln.

Nej, shopping i ett så här tidigt stadium var inte något för mig, det blev helt klart. Jag har fått bekräftat att jag inte kommer kunna hoppas, förbereda eller planera förrän tidigast då vi har fått BB.

Fram till dess kommer jag hålla mig ifrån klädshopping. Den påminner mig bara om vad jag inte har. För att inte tala om de små illgröna kläderna som ligger i garderoben och sticker mig i ögonen.

Jag känner mig som en wannabe-förälder. En dålig kopia på originalet.

Idag är jag låg.