Kort och koncist

Jag är vrålhungrig och dessutom ful i håret efter att ha spenderat 2 timmar och 1400 kronor hos frissan, så detta får bli kort och koncist.

En kopierad version av samtliga handlingar har granskats av Organisationen och allt är OK. Jiho! Nu ska jag (ja, Mannen är på tjänsteresa i utlandet i en vecka. Mycket olägligt.) bara leta rätt på en översättare som har tid att SNABBT översätta allt och sedan ska vi få detta legaliserat och stämplat i två omgångar av två olika Notarius Publicus. Har på Gula sidorna hittat hela två stycken i hela länet?!??!?!?! Måtte de sitta och rulla tummarna i väntan på att vi ska höra av oss med jobb. *stressaaaaaad*

Och fotade oss gjorde vi igår. Här följer nu några exempel på hur vi arrangerade fotona:

• Vi tänkte först sitta med tomma kaffemuggar och låtsas dricka kaffe (enligt önskemål från Organisationen) i köket men det kändes heltöntigt. Att på riktigt göra kaffe eller te fanns det inte tid till (Mannens bror stod och trampade och väntade på att få fota så han fick åka iväg och jobba), så jag kokade upp vatten i tekokaren och hällde upp i muggarna. Sådärja! Rökpelaren från det heta vattnet var tänkt att få det hela att kännas lite mer verkligt men fick givetvis motsatt effekt. Där satt vi med hett vatten i varsin mugg och låtsades fika. Utan den minsta pepparkaka eller lussebulle eller chokladmuffins eller annat gott som jag kräver för att skölja ner drycken med i vanliga fall. Resultat: stela poser och förvridna ansikten.
• Vi låtsades på en bild laga mat. Fram med en kastrull som jag stod och rörde i med trägaffel samtidigt som Mannen stod bredvid och skar upp en paprika. Fotografen fick vara noga med att inte rikta kameran på så sätt att det syntes att kastrullen var tom. Resultat: Stela poser och förvridna ansikten.
• Ni hajar... stela poser och förvridna ansikten osv...

När vi skulle ta foton utomhus med oss framför huset var det halv snöstorm.

Vi fick sedan skicka iväg fotografen och fortsatte med att fota varandra (Bland annat fotade Mannen mig vikandes tvätt i tvättstugan. Jag sminkad och med finkläder och skor på precis som vanligt när jag är i tvättstugan.). Vi använde även självutlösaren till att fota oss när vi klädde granen. Eller klädde och klädde, granen var färdigpyntad - vi smilade upp oss på foto efter foto placerandes samma pumla på exakt samma gren gång efter gång.

När dagen med kombinerat julstök och adoptionsfotografering var över rasade vi ihop i soffan med varma mackor och lussebullar.

"Känner du att vi har gjort barn idag?" frågade jag Mannen.

Svaret kom blixtsnabbt: "Javisst" (ironiskt). Och jag kände precis likadant.

Undras när vi kommer att känna det. Vi törs fortfarande inte känna det. Och jag är så avundsjuk på de som kan sammanställa sina handlingar med vetskapen om att nu BLIR det barn! Givetvis bortsett från allt som kan hända med alla länder det adopteras ifrån, dvs kraftigt förlängd väntan, definitivt stopp på samarbetet, världskrig osv.

Vi måste verkligen börja intala oss att vi nu KOMMER att få barn från Landet. Jag vill ha en adoptionsgraviditet där vi kan längta och vara förväntansfulla och fantisera om framtiden. Där vi kan göra i ordning barnrum, börja köpa saker till barnet, sy (okej - leja bort det till farsans sambo då) längtanstäcke, börja fylla i fyll-i-bok osv.

Men idag har jag PMS och då är världen ful och själen grå så idag tänker jag bara att vi aldrig kommer tordas hoppas förrän vi har (?) ett barn hemma hos oss. Och det är i så fall om 1,5-2 år.

Sådär. Det var den korta och koncisa varianten på inlägg.