Striden i mitt inre

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva egentligen.

Jag vet inte ens vad jag tänker eller känner just nu. Efter att ha väntat och väntat och förbannat och gormat och svurit och gråtit i så många år känner jag inget annat än en tomhetskänsla nu. Nu när jag inte kan göra något mer än att vänta på att översättaren ska bli klar. Det är i och för sig en väntan igen men jag räknar kallt med att den är över den 12/12 precis som han sa. Jag litar på honom för han har översatt papper åt oss förut och hållit mer än han lovat.

Så detta känns nu bara som en parentes i sammanhanget. Även den efterföljande legaliseringen känns som en baggis (måtte jag nu inte få äta upp detta i nästa vecka).

Jag är mentalt redan förbi detta och framme vid när vi har papprena i Landet. Då vidtar en väntan på 1,5-2 år och om jag har en tomhetskänsla nu, hur ska det då kännas sedan? När helt plötsligt (jag kan inte fatta att jag använder formuleringar som denna) allt det vi har strävat efter och kämpat för är uppnått? Förutom barnet då, givetvis.

Jag grubblar just nu mycket över vilken strategi vi ska ha i vår kommande väntan. Först en väntan på barnbesked (BB) som Organisationen säger är ungefär ett år. Sedan kommer den riktigt plågsamma väntan för oss. Då ska vi och våra papper granskas i två olika instanser i Landet. Tiden för godkännande i denna process varierar, men mellan 4-6 månader är snittet, och Organisationen ber oss att räkna med 6 månader.

Under denna väntan kommer vår son eller dotter hinna bli mer än dubbelt så gammal som han eller hon är när vi får BB. Vårt barn kommer finnas tusentals mil ifrån oss på ett barnhem. Vi kommer ha ett eller ett par foton att titta på och fantisera kring. Vi kommer få nya foton där vårt barn har blivit större. Vi kommer längta ihjäl oss efter att få ta henne eller honom i vår famn, snusa i håret, stryka över ryggen och vyssja.

Och allt vi kommer kunna göra är att v-ä-n-t-a. I ett helt oförutsägbart antal månader. I bästa fall hör vi ingenting under tiden (inga nyheter är goda nyheter i detta sammanhang). I värsta fall kommer vi bli ombedda att komma in med kompletteringar av olika slag.

Oavsett vilket kommer den här väntan bli något av det mest ångestfyllda vi har gått igenom. Det är likadant för alla som adopterar från Landet, men vi har ju denna extra aspekt med riskbrevet. Vi kommer att vara som på nålar tills vi vet om vi får hämta hem vårat barn eller inte.

Tortyr.

Men ärligt talat: jag orkar inte bekymra mig i förväg för då får jag bara genomlida det hela TVÅ gånger. Det räcker gott med en gång. Jag kan nog lugnt konstatera att jag är mentalt förberedd på varenda motgång som kan tänkas komma. Det får räcka så.

Och för den delen så tycker jag faktiskt att vi har förtjänat att glida igenom den resterande processen på en räkmacka. Om det finns någon som helst rättvisa i världen så blir det så.

Just nu siktar jag in mig på att vi ska fira när papprena är ivägskickade till Organisationen! Jag har beställt en överraskning åt Mannen som har Landet-anknytning och som kommer bli perfekt att fira med. Och då ska vi njuta i fulla drag av tanken på att vi ska bli föräldrar.

Förhoppningsvis.

Jo, men det är klart vi ska!

Kanske.

Men ge sig nu - klart det kommer att gå bra!

Om vi har tur.

Och striden i mitt inre fortsätter...