Julefrid

Nu vet jag hur julefrid känns.

Det har inget med julpynt, tända ljus, ledigt från jobbet eller umgänge med familjen att göra. Det handlar om äkta frid och ro i sinnet, vilket jag har haft för första gången på fem jular.

Alla andra jular från det att vi började våra försök att bli fler i familjen har varit smått vidriga. Många säger att julen är barnens högtid, men där håller jag inte riktigt med. Jag vill faktiskt också vara med på ett hörn. Så i mina ögon är det familjens högtid. Och eftersom min och Mannens familj har känts totalt inkomplett sedan vi kom att tillhöra de ofrivilligt barnlösas skara så har julen känts som en stor tumme i ögat, åtminstone för min del. För varje jul som har passerat utan barn i vår familj så har taggen i hjärtat växt sig större och större.

Det har börjat i mitten på december när julkorten med bedårande tomtenissar och pepparkaksgubbar på har börjat dimpa ner från vänner och familj. Missförstå mig rätt: vi vill INTE vara utan dessa kort. Många av våra närmaste vänner bor långt ifrån oss och vi träffas så pinsamt sällan att dessa julkort är enda chansen för oss att känna igen ungarna nästa gång vi ses. Men det är en sötsur känsla eftersom det samtidigt har varit en väldigt konkret påminnelse för oss om att (1) vi firar ännu en jul utan att kunna skicka likadana kort själva, och (2) vänner och syskon har hunnit bli föräldrar både en och två gånger och ungarna växer upp i ett rasande tempo. Samtidigt handlar det ju inte alls om något rasande tempo. Det går skitsakta. Det handlar om fyra och ett halvt år.

Det är när vi får sådana här konkreta "bevis" som det är lätt att falla in i primitivt tänkande om rättvisa. Fanns det någon rättvisa i världen så skulle vi som började (nästan) först bland vänner och syskon givetvis också få barn (nästan) först. Istället har vi stått och stampat på samma fläck i snart fem år medan de allra flesta av vänner och syskon till synes helt utan problem på beställning har fått ett och flera barn. Än en gång: jag skiljer på sak och person - jag missunnar igen deras barn, jag tycker heller inte illa om vare sig vänner, familj eller ungar. Jag tycker illa om vår situation.

Nåväl, nu skulle ju faktiskt det här inlägget handla om något positivt...

Den här julen har taggen lyst med sin frånvaro (så gott som). Jag har myst och njutit av umgänget med Mannens familj och särskilt hans syskonbarn. För en gångs skull har inte glädjen av det umgänget grumlats av 50% sorg. Jag har känt en fullkomlig frid i mitt inre och njutit av att vara i nuet och busa med ungarna tills de kiknar av skratt. Njutit av goa kramar som får hjärtat att vilja spricka av kärlek. Njutit av Lilltjejens spjuvriga flin och av Storebrors 1000 varför-frågor.

Jag har t o m skrockat åt Storebrors hysteriska 3-årstrots och lillasysters högljudda humör (förmodligen mest för att det ju faktiskt inte främst är jag som har behövt deala med det, bara lyssna på det). Jag har njutit av ALLT som har att göra med barn som leker, lever och utvecklas till individer.

Jag har till och med kommit på mig själv med att fundera på vad vårt barn kommer ha för personlighet, humör och egenheter. (Skulle det varit vårt biologiska barn skulle det stått klart bortom all rimlig tvivel att vederbörandes pruttar skulle ha varit många, ljudliga och dessutom som pricken över i:et luktat kadaver.) Jag antar att det är sig själva föräldrar med biobarn utgår ifrån när de under graviditeten spekulerar kring hur barnet kommer se ut och vara. Och förmodligen får de sig ordentliga överraskningar vad det gäller beteende och utseende som de slåss om att få eller slippa vara orsaken till. Vi har inget att utgå ifrån - ett vitt ark.

Och det gör det hela makalöst spännande.

Det är nu 12 dagar sedan vår ansökan skickades till Landet. Det dröjer ungefär ett år till BB. Vid BB brukar barnen nästan utan undantag vara c:a 4 månader gamla. Skulle detta föregåtts av en fullgången graviditet skulle det kunna innebära att barnet faktiskt redan finns. Många av barnen på det här barnhemmet är dock prematura, så förmodligen finns inte vårt barn ännu. Men om ett par månader... Det är helt ofattbart.

Och med den tanken kommer givetvis tanken på den biologiska mamman och funderingar på vad det är som är anledningen till att hon måste lämna bort sitt barn. Och hur det ska kännas för henne.

Usch, det var den julefriden.