Obehörig shopping

Jag har aldrig förstått hur folk kan börja köpa på sig saker till det framtida barnet så fort de har skickat iväg handlingarna till det aktuella landet (ja, ok då om det bara är ett par månader till BB, men det är ju ovanligt). För mig skulle det kännas olidligt jobbigt att titta på kläderna, leksakerna, möblerna och det iordningställda barnrummet utan vetskap om när (eller faktiskt ens om) barnet kommer.

Ända tills idag då.

Efter att ha spenderat en vecka av julledigheten med att vara tokförkylda tyckte Mannen (jag måste verkligen komma på ett roligare namn på honom, det här liksom andas Carl Bildt på nåt sätt) och jag att vi behövde ta oss ut på stan och se lite folk och lufta oss lite. Kanske t o m göra slag i saken och gravera in namn och datum i de vigselringar som inom några dagar firar 2-årsjubileum. Sagt och gjort - vi brummade in till stan i Pärlan.

Ringarna lämnades in (och jag har onda föraningar om att den justering vi bad dem göra av designen [vi beställde detta för 2 år sedan men fick något annat] kommer bli något helt annat än det vi har bett om [en gång till], så just nu förbereder jag mig mentalt på att inte, inte, inteeeee bli galen imorgon när vi hämtar ut dem) och sedan gick vi till en leksaksaffär för att kolla på trappgrind. Givetvis inte till vårt barn. Givetvis till Mannens syskonbarn och andra telningar som alltid nu och då pinnar omkring hos oss. Vi vill inte gärna att dessa ska göra en oplanerad tripp ner i källaren, förstår ni.

Väl i affären började vi leta sektionen var trappgrindarna kunde tänkas finnas. Hamnade först på barnvagnsavdelningen. Mamma Mia. Om vi bortser från hur löjligt dyra dessa transportmedel är så kommer Mannen och jag ställas inför ett betydligt större problem. Vi har båda ett osynligt handikapp som stavas svår ambivalens. Herregud vad jag inte ser fram emot den dag då vi ska välja modell, märke, färg och däckdimensioner på denna utrustning. Jag fick lätt yrsel. Och stort habegär.

Vi rörde oss vidare in i butiken och jag fastnade vid barnstolar som man fäster i bordsskivan. Nog vore väl detta praktiskt att ha hemma när vänner och familj kommer på besök med sina guldklimpar. Absolut inte åt vårt eget barn, men väldigt praktiskt åt andras. Helt klart.

Vi arbetade oss förbi pottor, lära-gå-stolar, pallar till handfatet, badbaljor, skötbord och spjälsängar eftersom detta ju absolut inte behövs än på ett bra tag. Och jag kände hur mina ögon tindrade som på ett barn i en godisbutik. Och en röst i huvudet skanderade "Köp! Köp! Köp!".

Vi kom fram till trappgrindarna och fick olika modeller demonstrerade och det enda jag kunde tänka på var att vi var två 17-åringar som hade lyckats ta oss in på krogen men det var bara en tidsfråga innan ordningsvakten Biffiga Benke skulle syna bluffen och med ett resolut grepp om våra kragar lyfta ut oss på trottoaren. Och satt det inte en gul skylt med svart text vid entrédörren?

Obehöriga äga ej tillträde

Jag kände mig som en förälder-wannabe. Eller, eftersom jag inte har någon gravidmage (fast mitt alltför höga BMI kanske gav intryck av det), en neurotisk blivande morsa som i 2:a månaden hade begett sig ut för att shoppa trappgrind.

Nåväl, vi fick noga beskrivet för- och nackdelarna med traditionell trägrind respektive något slags rullgardinsvariant. Det snurrade i båda våra förkylningstrånga huvuden, så vi tackade artigt för hjälpen och bad att få tänka på saken och återkomma.

På vägen ut passerade vi bordsstolarna igen och mitt köpbegär vann på knock-out. Så nu har vi en matstol för besökare upp till 13 kilo.

Det skulle vara praktiskt med en spjälsäng i gästrummet i källaren också. Det finns ju gott om plats där och de som sover i det gästrummet är småbarnsfamiljer.

Och det kanske inte vore så dumt med ett skötbord i något hörn av huset? För besökarna alltså.

Det tål att funderas på.