Nu känner man igen sig igen

Jag mejlade vår landansvariga och meddelade att det hade gått över förväntan att få tag på NP:n och att vi skulle få tillbaka handlingarna på måndag, så vi skulle alltså kunna posta dem till henne på måndag kväll.

"Hej Brummelisa,

Undrar om ni fick med "name affidavit" att ta med till NP?"

"Hmmm - nej, det känner jag inte igen?" (börjar ana grandiost oråd)

"Vilken tur att jag frågade - det har kommit till en punkt på instruktionerna sedan ni skickade er ansökan. Här är blanketter och instruktion - då hinner ni få med dem till NP."

Och detta innebar att vi behövde nytagna passfoton samt kopior på våra pass. Förutom att jag blir jävligt irriterad (prova mordisk) över att vi inte har fått kännedom om detta förrän nu, i elfte timmen, så har makens pass gått ut. Så vi kan ju lägga på några veckor innan vi förhoppningsvis kan få tag på NP:n igen.

Fast då är väl han på tre månaders semester i Thailand utan ställföreträdare kan man tänka.

Och hela tiden känns det som att Parveln ligger där på barnhemmet och väntar på att vi ska få våra eländiga pappershelveten klara. Mitt hjärta värker för någon som jag inte ens vet om h*n finns.

AAARRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRGH!!!!!