20 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Om barnlöshet, adoption, väntan och längtan. Om glädje, förväntan, frustration, ilska och sorg. Om att befinna sig i en omgivning som aldrig kommer kunna förstå.
10 kommentarer:
Tänk att ni också fick världens finaste barn!! Stort grattis och vi får hoppas att tiden går fort!
Marléne och Vince från Vietnam
Intet är som väntans tider!
kram
Men hallåååå, Carola! vi har ju väntat i två, fem eller 6,5 år beroende på hur man vill räkna. Vääääldigt länge är det i alla fall. *suck*
Jåååh nog håller jag med om att ni väntat alldeles förskräckligt onödigt länge!
Fast onödigt lång väntan på BB är det ju inte - utan den här väntan skulle vi ju inte fått just rätt barn! :) Men NU vill jag inte vänta nåt mer.
Den enda trösten jag hade när jag väntade på rb var att tänka - att ok, om det är så att jag får hämta mitt barn det och det datumet så vet jag ju hellre redan nu vem jag väntar på istället för att få bb några månader senare och därmed kortare väntan på rb.
Annars kan jag bara säga - håll ut!
ÅHHH vännen, grattis!!! Sitter på jobbet å gråter av glädje med er. Tårar i ögonen och rysningar över hela kroppen. Äntligen. Vad glad jag är, kramar i mängder till er!
Det är ett elände att vänta. Tänker inte skriva något annat tjohejsigt och uppmuntrande. I början försökte jag käckt säga till alla och envar som lyssnade att det minsann var som en graviditet - nio månaders leverans på underverket. DET ÄR LÖGN! Jag har slutat säga det. Det är inte alls samma sak! Knodden finns, andas, skrattar, gråter och växer helt utan min och Darlingens benägna assistans. Jag är svårt svartsjuk på fostermamman som får gosa med VÅRT barn medan vi får sitta och glo på bilder och filmer som inte alls luktar något, låter eller är speciellt kramvänliga. Nä fy bubblan... Det här är ingen lek. Tro inget annat. Men man härdar ut för att man måste - inte för att man vill. Det sker liksom under protest.
Strategin för överlevnad är alltså kverulation. Det gör vi ihop. Det har vi gjort förr :-). Och sedan.. någon gång i majuni kommer vi kunna glädjas ihop. Och då kommer vi inte hinna skriva om hur bra vi mår för att vi har små Battingtroll att fokusera på.
Livet är en märklig tilldragelse.
Stort jättegrattis!!!
Tänk vilken otrolig tur att det blev så här till slut efter alla vändor!
Och självklart så visste kontaktpersonen mer än vad ni gjorde när hon skrev sitt skumma mail...
Fullt upp med planering inför vad som komma skall antar jag?
Kram / Maria med Jaya.
åh rackarns vilken tid allt tar. Gud så orolig jag skulle vara att han blev sjuk eller nåt. Det är ju nog lite man kan göra som förälder, men man vill ju åtminstone finnas där......
Skicka en kommentar