Adoptionsskandal med stulna barn

Pipe Line uppmärksammade mig i hennes blogg på en ny adoptionsskandal där man har stulit barn i Indien och adopterat dem till utlandet. Mer finns att läsa här:

http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,1834535,00.html

Jag blir så heligt förbannad över människosynen som de inblandade måste ha. Jag mår fysiskt illa och mitt hjärta blöder för barnen, deras biologiska föräldrar och deras adoptivföräldrar som - antar och hoppas jag - har adopterat i tron att det hela har gått rätt till.

Förutom detta börjar grubblaren i mig måla Fan på väggen: Visst, de svenska adoptionsorganisationerna har järnkoll på sina samarbetsorganisationer i utlandet och det görs regelbundna besök till länderna och barnhemmen. Men hur ska jag som är en sådan grubblare någonsin kunna ta emot ett adoptivbarn med odelad glädje? Hur ska jag kunna vara helt och totalt 110% säker på att inga oegentligheter existerar i sättet som vårt barn har kommit till oss på?

Själva tillvägagångssättet efter att barnet har kommit till barnhemmet är ju noga kontrollerat av diverse myndigheter och instanser, och inga pengar finns att tjäna på att lämna ett barn för adoption via auktoriserade barnhem (som de barnhem som svenska adoptionsorganisationer samarbeter med är). Men i länder där man inte ser med blida ögon på ogifta mödrar - hur vet jag vad som hände innan barnet kom till barnhemmet? Det är inte osannolikt att det är mormor eller någon annan släkting som har lämnat barnet på barnhemmets trappa utan mammans samtycke. Om det faktiskt är mamman som lämnat barnet, redan på BB eller senare, så har det säkerligen varit med påtryckningar från alla möjliga håll.

Visst har jag ju hela tiden vetat att så är fallet, men när sådana här vidriga saker händer blir det ofrånkolingt att jag börjar fundera på gränsdragningar och gråzoner. Samtidigt som ingen anledning till att en förälder tvingas lämna ifrån sig sitt barn mot sin vilja borde vara ok så är tanken på att barnet med stor sannolikhet inte har blivit lämnat frivilligt av den biologiska mamman något vi som adopterar inte förväntas ha skuldkänslor för. Det är inget vi kan ändra på, det enda vi kan göra är älska barnet som har blivit oss givet och försöka ge det ett så bra och lyckligt liv som möjligt.

Men faktum kvarstår att det är mycket man hinner ha ångest över när man väntar barn genom adoption. Det må vara att en graviditet har sina våndor, sin ångest, oro och framförallt fysiska plågor. Men det känns ändå som att det är hanterligare - det är fokus på kroppen och allt som kan gå fel med en själv och med barnet. Man behöver inte ha ångest över huruvida man borde börja ta det som sin livsuppgift att omvända Indien och andra länder och få dem att inse att samboförhållanden och utomäktenskapliga barn är helt i sin ordning.

Snälla Parveln, kom hem nu - jag hinner bli tokig.