Deprimerande nyheter

Det händer absolut i-n-g-e-n-t-i-n-g på BB-fronten. Det har inte kommit ett enda BB från Landet sedan vi skickade vår ansökan i December förra året. Det är lite drygt åtta månader sedan. Skulle det här ha varit en graviditet skulle vi varit väldigt nära målsnöret nu. Skulle det som gällde när vi skickade vår ansökan, dvs c:a 12 månader till BB, fortfarande gälla skulle vi inte heller ha någon tid kvar värd att nämna. Men det kan vi ju nu inse bara är att glömma. Vi har fem familjer före oss i väntan på BB, och det är bara familjerna från vår (svenska) organisation. Lägg därtill alla familjer i Landet, samt alla familjer från andra länder som liksom vi väntar på det magiska telefonsamtalet. Jag har gått ifrån att för några veckor sedan tänka "Tänk om Parveln är född nu?" till att fundera på om det ens är realistiskt att tro att vi kommer få BB nästa sommar.

Jag fick i veckan ett mejl från en annan tjej som väntar BB från vårt barnhem. Hon hade mejlat vår landansvariga för att höra vad som (inte) händer i Landet eftersom det verkar gå väldigt trögt nu. Vi hade nämligen fantiserat lite om att det under tiden barnhemmet saknade licens skulle hinna samlas några barn på barnhemmet, och att när licensen väl blev klar skulle det komma flera BB samtidigt. Svaret hon fick var att ja, det hade samlats några barn på barnhemmet men dessa hade samtliga blivit adopterade av familjer i Landet. De barn som nu var klara för adoption hade alla svåra särskilda behov, och vår landansvariga ville inte tillfråga familjer som väntade i kön om dessa eftersom det är väldigt jobbigt att behöva tacka nej till ett barn.

Mitt hjärta blöder för dessa barn och jag funderar på vilken typ av SN (särskilda behov) det kan tänkas knyttena har eftersom de betraktas som svåra? I dagsläget, då det har blivit mycket vanligare att barnen som adopteras till utlandet antingen är lite äldre eller har någon form av SN, har ju tröskeln höjts för vad man betraktar som ett svårt SN. Ååååååh, jag ser framför mig dessa små varelser som kanske aldrig kommer få nya föräldrar utan istället växa upp på barnhemmet. Jag blir så ledsen.

Och samtidigt vet jag att jag inte kan ta hand om alla världens barn som far illa - det är inte det som ligger bakom vår önskan att adoptera och det vore heller inte någon lyckad lösning för vare sig oss eller barnet. Men under vår adoptionsväntan så tvingas jag bli konfronterad med sidor av mig själv som jag inte är särksilt stolt över. Och medvetenheten om de här sidorna får mig att må ännu sämre.

Och med tanke på hur få BB det kommer från Landet just nu så innebär en förhoppning om att det ska börja komma fler BB indirekt att vi måste hoppas på: A) att färre barn ska bli adopterade inom Landet, och/eller B) att fler barn ska bli övergivna i Landet. Inget av alternativen känns som något jag vill hoppas på. Så kvar finns bara ett alternativ: att hoppas på att vi aldrig kommer bli föräldrar.

FAN vad enkelt att få barn den biologiska vägen! I alla fall psykiskt - de fysiska plågorna kan jag inte matcha.