Lite mer frustration, irritation och ångest

Det är motigt nu.

Ännu inte ett BB från Landet, så vi har tvingats inse att minst två års vänttid på BB för vår del nog inte är en orimlig gissning. Vi känner oss trötta och slitna och undrar hur i herrans namn vi ska ha kvar någon energi till att vara föräldrar när den dagen väl kommer?

Vi försöker fokusera på annat: jag har börjat på en ny tjänst och maken känner också för förnyelse på arbetsfronten. Gudarna ska veta att vi behöver få ny energi i våra liv just nu.

Svärfar ringde igår och pratade med maken om lite av varje, och varje gång han ringer så ställer han även frågan "Har ni hört nåt?". Maken var på ganska dåligt humör efter att ha varit på en anställningsintervju för ett jobb som han hade stora förhoppningar om innan, men som nog kanske visade sig vara något annat än det han hade tänkt. Så jag hörde hur han var rätt bitter och trött på rösten när han svarade "Nej, det händer ingenting. Tvärstopp.". Svärfars mummel hördes i luren, och sedan maken igen, märkbart irriterad: "Nej, det tar nog några år till." Nytt mummel. "Nej, vi vet ju hur många familjer som är före oss i kön och det är ingen av dem som har fått BB så vi har en bra bit kvar." Mummel igen. "NEJ, det kommer ta MINST ett år till, och det är ju bara till BB - sedan kan det ju ta upp till ett år till resebesked efter det. Mera mummel och ett svar från maken som kom snabbt som från en spottkobra: "Nej, vadå? REAlist är vad jag är!"

Jag som satt bredvid och bara hörde halva samtalet visste precis vilka svärfars repliker var, och den sista kommentaren var självklart "Jaha, du är pessimist?".

Ursäkta oss - men vad skulle ni ha varit vid det här laget? Och som sagt, det är inte ens att vara pessimist att tro på ständigt ökande väntetider - det är att vara realist. Det är så det ser ut i adoptionsvärlden idag. Och det kommer varje dag oroande besked om samarbeten som ska ses över och kanske avbrytas (nu senast Vietnam), som påverkar kötiderna för övriga länder drastiskt.

Min bloggkompis och allrakäraste vän i cyberrymden, Pipeline, har de senaste veckorna fått känna på vad de nya, åtstramade reglerna för hemutredningar och adoptioner innebär. Jag blir helt galen av frustration och vanmakt när jag läser om deras kamp för att få adoptera. Minnen av vår kamp som var som värst för ett år sedan vaknar till liv och blodtrycket stiger automatiskt till det dubbla.

Och snart är det dags för oss att ta kontakt med familjerätten för att få ett förnyat medgivande, eftersom dessa bara gäller i två år, och i april 2009 har dessa två år gått för vår del. Jag blir yr och illamående av ångest inför hur mycket hemutredarna kommer jävlas den här gången (givetvis är det inte det de gör, men det är så det känns), och tanken på nya läkarundersökningar och blodprov gör mig kallsvettig efter den senaste upplevelsen.

Under tiden fortsätter livet och familjebildandet runt omkring oss - människor som träffas, som blir ett par, som gifter sig, som blir förstagångsföräldrar, som blir flerbarnsföräldrar, som bygger hus, som flyttar bort, som flyttar hem osv, och inte nödvändigtvis i den ordningen. Magar växer i snabb takt (och nu menar jag inte av för mycket mys i TV-soffan. Eller vad fan vet jag var folk tillverkar sina ungar, förresten.) och att få foglossningar och skita ut en tresitssoffa och spricka på alla ledder och lida av hemorrojder och urinläckage och annat känns som ett så orättvist löjligt enkelt, fullkomligt underbart och avundsvärt sätt att få barn på. Och alla andra som adopterar har väldigt snabba och smidiga processer och de som har ställt sig som sökande flera år efter oss är redan hemma med barn. Ja, jag är givetvis fullkomligt objektiv i mina observationer.

Vi känner oss lite grann som att vi börjar vara tillbaka på ruta ett, dvs rutan innan hela adoptionsprocessen, då vi med lång näsa och god min tog emot och gratulerade till alla besked om graviditeter. Detta var ju något som blev betydligt lättare att hantera i och med att vi startade adoptionsprocessen - snart skulle ju vi också vara föräldrar! Det var i januari 2005.

Följaktligen börjar tålamodet tryta på alla plan, tyvärr även med oskyldiga nära och kära. Därför fick svärfar bara snäsanden och fräsanden till svar i telefonen igår. Och därför svarar jag med enorm irritation när min bästa vän och favoritgumma klagar över "svindyra profylaxkurser" (som kostar c:a en hundradel av en genomsnittlig adoption), och klagar över att profylaxkursen är förlagd på en så dålig tid (vilket i själva verket har mer att göra med det faktum att de har valt att ha hästar och därför bor på landet, 5 mil från stan och kursen). Jag orkar inte med de känslorna. Jag älskar mina vänner och min familj och det är inte deras fel att vi inte kan få barn lika snabbt som dem. Men samtidigt orkar jag i detta läge helt enkelt inte med att lyssna på gnäll om sådant som i mina öron framstår som petitesser. Det måste vara tillåtet för oss att tjura ihop mellan varven. Vi pallar helt enkelt inte med att vara förstående inför alla andras situationer jämt och samtidigt känna oss så jävla ensamma i vår egen situation. Jag vill gärna tro att vår reaktion enbart är mänsklig.

Och samtidigt vill jag definitivt inte att folk runtomkring oss ska börja tassa runt på tå och väga varje ord på guldvåg av rädsla för att vi skulle råka bli ledsna eller irriterade av det de säger.

Fan i helvete. Jag tror jag blir galen snart. Nej, det blir till att dränka sig i jobb tror jag - så fort jag får tid över att tänka blir jag knäpp.