Försvarstal från en kluven person

Det här började som ett svar på en kommentar till mitt senaste inlägg, men jag klarar ju aldrig av att fatta mig kort. Följaktligen fick det bli ett nytt inlägg istället. :-)

Hej mom2009!

Nej, jag tror verkligen inte att alla som lyckas få biobarn ser det som en självklarhet. Detta vet jag är långt ifrån sant eftersom jag bland annat har flera nära vänner som på olika sätt har haft mödosamma vägar till sina biobarn (däribland den vän som jag tappade tålamodet med för någon vecka sedan, och skrev om i mitt förra inlägg).

Men i min blogg tillåter jag mig själv att släppa ut alla mina jobbigaste tankar, och dessa är väldigt själviska och rakt på. Jag är medveten om att vi alla har olika bördor att böra, men som jag flera gånger poängterat i min blogg så är den en alldeles livsnödvändig ventil för mig. Genom att ge utlopp för mina känslor här slipper jag såra människor IRL. Människor som faktiskt inte har gjort något annat ont i världen förutom att de har lyckats bli med och få barn, och lite otänkt ventilerar sin frustration till mig.

Bloggen gör det möjligt för mig att överleva hela den här låååånga osäkra och skitjobbiga processen. Och om jag skulle ägna mig åt att beskriva att jag visst också har förståelse för bioföräldrarnas perspektiv och våndor och frustrationer så skulle det bli alldeles för jobbigt (läs: långt ;-) ) att skriva. Och då skulle jag inte orka skriva. Och då skulle jag inte längre ha någon ventil. Och då skulle jag inte längre vara det minsta trevlig IRL.

Så tro mig: jag ÄR egentligen en väldigt omtänksam och empatisk person som lätt kan sätta mig in i andras situation, som gärna lyssnar när andra behöver ventilera, och som gärna vill att alla omkring mig ska må bra. Jag vill därför göra allt jag kan för att se till att de gör det. Just därför behöver jag få vara orättvist egoistisk, gnällig och surmulen i min blogg.

Det har börjat kännas mer och mer som att jag nog måste börja sätta ner foten lite oftare IRL - helt enkelt för att undvika en katastrof där jag snart exploderar vid helt fel tillfälle. Jag känner nämligen att jag har börjat bygga upp ett tryck. Irritationen över min goa väns självcentrering blir ibland påtaglig, och jag märker att min irritation märks. Samtidigt vet jag att det bara är min frustration över min egen situation som gör att jag uppfattar henne som självcentrerad, eftersom jag vet att det är det sista hon kan beskrivas som. Hon är världens mest omtänksamma och kärleksfullaste människa, som alltid sätter andras behov framför sina egna. Hon går igenom den omtumlande upplevelse en (dessutom problematisk) graviditet innebär, och behöver stöd från sin närmaste vän mer än någonsin. Då får man inte bli irriterad om man ska vara en vän värd namnet. Så jag får en massa dåligt samvete, skäms och mår dåligt över hur självisk jag är. Jag vill krama, stryka över håret, vyssja och peppa, samtidigt som jag ibland är så irriterad att jag kokar inombords. Moment 22.

Men det har du ju full förståelse för, så jag vet inte varför jag kände behov av att göra denna långa utläggning... Jag antar att jag under en längre tid har känt att jag inte riktigt trivs med den bild av mig själv som jag målar upp på min blogg, och därför på något sätt går i försvarsställning.

Hur som helst - roligt att du läser min blogg och tack för ditt stöd!