Nä nu JÄVLAR!

Är så jävla l e s s just nu.

Vi borde just nu vara i full värd med att vänta på resebesked, men vi har inte ens fått iväg våra accepthandlingar ännu.

Anledningen är att den landansvariga på Organisationen vid tre - jag skriver TRE - på varandra följande tillfällen har skickat felaktiga dokument till oss. När vi fick barnbeskedet hade hon skrivit fel födelsedatum på såväl maken som sonen. Gott och väl - det kunde vi ha överseende med i brådskan, och mejlade henne och påpekade det hela. Hon skickade nya, men då tyvärr i fel antal. Det som skulle ha varit fyra dokument var bara två. Detta upptäckte vi när vi satt under den efterföljande helgen och skulle göra färdigt allt pappersarbete (läs: skriva c:a 100 namnteckningar per person) för att kunna legalisera handlingarna så snart som möjligt. När det hela uppdagades fick jag ett fullständigt bryt och började stortjuta. Jag upprepade upprört och med en frustration som inte kan beskrivas i ord fraser som: "Förbannade kärring - ungen kommer få fira sin 14-årsdag på barnhemmet (klart inspirerad av Pipelines, som alltid, träffsäkra inlägg )!" och "Vi kommer..." *hulk, snor frääääs* "... ALDRIG få hämta hem honom!" *snörvla, snora, grina och "Hur jävla slarvig får man bli?" och "Kan man fan inte dubbelkolla att man gjort rätt innan man postar det?"

Torkade snoret efter detta lilla brejkdown och spottade i nävarna och mejlade och påpekade detta, varpå hon beklagade att det ännu en gång hade blivit fel och skickade nya dokument. När dessa kom i fredags hade hon glömt att skriva under ett papper där det var plats för hennes underskrift.

Nu kunde vi inte annat än gapa förbluffade åt det hela. Det är ingen överdrift att säga att ingen av oss trodde sina ögon. Hur är det möjligt? Tre gånger i rad? Ok att det kom tre barnbesked samma vecka och att hon hade tre barnfamiljers papper att administrera, men vad faaaaan?

Mejlade henne att hon nu hade glömt att underteckna. Hade egentligen lust att skälla ut henne efter noter men man biter liksom inte den hand som föder en, även om man får leva på svältgränsen. Jag bad henne istället allra ödmjukast att dubbel- och trippelkolla att det blivit rätt innan hon skickade iväg det, vilket hon försäkrade att hon skulle göra. Och hon skulle personligen lägga det på brevlådan.

I tisdags fick vi så det sista dokumentet som vi behöver för att kunna legalisera handlingarna och skicka tillbaka dem till Landet för att processen ska kunna fortsätta där och för att vi ska kunna börja räkna tid till vi får åka.

Idag hade jag fått mejl från henne. Där har hon mage att skriva följande:

"Hej Brummelisa,

Hur går det med alla papper?

Barnhemmet undrar när vi kan skicka ner dem så det är å deras vägnar jag frågar."

Något säger mig att hon har underlåtit att tala om för barnhemmet att vi på grund av hennes jävla strul inte har haft kompletta handlingar förrän i tisdags och därför inte har haft någon möjlighet att legalisera papprena.

Jag blev helt enkelt rosenrasande. Hela proppskåpet flög.

Jag kände däremot väldigt tydligt att jag ville vara saklig men syrlig i mitt svar. Inte visa min irritation på något annat än ett mycket subtilt sätt. Så mitt svar blev:

Hej XXXX,

Jag förutsätter att du har förklarat för barnhemmet att vi har fått det sista dokumentet i tisdags och därför inte haft någon möjlighet att legalisera papprena förrän nu. Jag förstår att de tycker att vi tar lång tid på oss om de tror att vi har fått samtliga papper den 16/10, och vi vill inte framstå som slöa eller ointresserade. Vi är därför tacksamma om du, om du inte redan har gjort det, kan förklara anledningen till dröjsmålet till dem och hälsa att ingen är mer angelägen om att vi ska få iväg papprena till Landet än vi.

I dagsläget kan vi inte svara på när vi kan få iväg papprena eftersom det helt och hållet beror på när vi kan få en tid hos NP:n. Vi ville ju inte boka tid hos honom förrän vi visste att vi hade alla papper vi behövde.

Vi har båda varit på tjänsteresa till stockholm igår och idag, så vi kommer försöka få tag på NP:n imorgon. Så snart vi vet när vi får en tid hos honom meddelar vi dig så du kan vidarebefordra det till barnhemmet.

Hälsningar,

Brummelisa

Jag finner det mycket märkligt att hon inte är mer ursäktande och förstående (eftersom hon förhoppningsvis är medveten om att det är hennes strul som har gjort att vi inte har kunnat göra färdigt våra papper) i sitt mejl, och att hon uppenbarligen tycker det är helt ok att ställa en sådan fråga i detta läge.

Om hon nu faktiskt inte har sett det sambandet (vilken planet är man på då?) så hoppas jag hon av mitt svar förstår det och inser sin blunder. Själv skulle jag ha skämts ögonen ur mig om jag skulle ha fått ett sådant mejl. Tyvärr tror jag inte hon är så bra på att uppfatta svidande kritik om den inte serveras väldigt tydligt förpackad.

Statusen kan alltså sammanfattas med: Same shit - different phase.

Himmel och helvete

Vi har verkligen fått världens vackraste barn! Det är helt omöjligt att se sig mätt på honom.

Men jag vill se så mycket mer, snusa i hans hår, stryka honom över kinden, vyssja.

Och det är minst sex månader tills vi får träffa honom. Hur ända in i glödheta ska vi klara det?

Här var det tvära kast!

Jag tror... vi... blev... föräldrar idag?!?!??!

Det har som ni märker långt ifrån sjunkit in - särskilt som vi inte ens har fått se ett foto ännu. Men det kommer med expressbrev imorgon förmiddag. Och då kommer jag stå och försöka leda en workshop som jag idag försökte förbereda, efter att ha tagit emot samtalet med BB strax innan lunch. En pojke blev det, och enligt vår landansvariga måste han vara världens vackraste barn. Jag sa något om att

"Är de inte alltid det?" :)

och hon svarade

"Jo, i och för sig brukar man ju tycka det, men ofta kan ju de här första fotona vara rätt eländiga, men det här är såååå fiiiint!"

Ojojoj - det känns fullkomligt overkligt och ogreppbart att det är vårt barn hon pratar om...

Här råder definitivt ingen glädjeyra av typen låt-oss-sprätta-upp-champagnen eftersom ingen av oss riktigt törs tro på det och vi är båda två är rädda för att något ska gå fel. Vi tror det liksom när vi har Parveln hemma hos oss.

Men vi har myst på tu man hand och ätit riktigt gott. Och börjat fundera på pojknamn. Vi hade nämligen inte alls påbörjat namnfunderingsprocessen ännu.

Hej och hå vilka tvära kast - vi hinner inte med för fem öre men roligt är det! :))))

Nu känner man igen sig igen

Jag mejlade vår landansvariga och meddelade att det hade gått över förväntan att få tag på NP:n och att vi skulle få tillbaka handlingarna på måndag, så vi skulle alltså kunna posta dem till henne på måndag kväll.

"Hej Brummelisa,

Undrar om ni fick med "name affidavit" att ta med till NP?"

"Hmmm - nej, det känner jag inte igen?" (börjar ana grandiost oråd)

"Vilken tur att jag frågade - det har kommit till en punkt på instruktionerna sedan ni skickade er ansökan. Här är blanketter och instruktion - då hinner ni få med dem till NP."

Och detta innebar att vi behövde nytagna passfoton samt kopior på våra pass. Förutom att jag blir jävligt irriterad (prova mordisk) över att vi inte har fått kännedom om detta förrän nu, i elfte timmen, så har makens pass gått ut. Så vi kan ju lägga på några veckor innan vi förhoppningsvis kan få tag på NP:n igen.

Fast då är väl han på tre månaders semester i Thailand utan ställföreträdare kan man tänka.

Och hela tiden känns det som att Parveln ligger där på barnhemmet och väntar på att vi ska få våra eländiga pappershelveten klara. Mitt hjärta värker för någon som jag inte ens vet om h*n finns.

AAARRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRGH!!!!!

Men... vad nu då..?

Imorse var jag till VC och hämtade våra intyg. Full av bävan öppnade jag kuvertet och granskade intygen och sure enough - läkaren hade blandat datumen för undersökningen (dvs i mars) med datumet för hennes ifyllande (dvs nu i oktober).

Jag blev frustrerad och förbannad och less, samtidigt som detta ju var det jag hade förväntat mig eftersom vår läkare var så stressad.

Nåväl, resonerade som så att det var bäst att kolla med Organisationen innan jag ber läkaren göra om och göra rätt. Onödigt att kräva henne på det om detta skulle kunna tänkas fungera ändå.

Mejlade vår landansvariga och fick dirket svar med att det inte var några problem - det skulle funka. Dagens glada överraskning nr 1.

Ringde sedan maken och frågade om han kunde tänka sig att ta över stafettpinnen och jaga reda på NP:n - själv kände jag mig bara energilös och inte alls sugen på en dylik fruktlös sysselsättning. Det kunde han och han ringde tillbaka efter en timme och drygade sig:

"Inte vet jag vart nånstans du har ringt - han svarade ju på första försöket." *överlägset flin hörs i telefonen*

Och jodå, NP:n hade möjlighet att göra legaliseringen nu på fredag och vi skulle få tillbaka dem på måndag om vi lämnade in handlingarna imorgon. Och nuförtiden finns det en till NP i stan som kunde fixa apostillestämpeln också. Dagens glada överraskning nr 2.

Vad nu..?

Något måste gå mycket snett mycket snart. Det här gick alldeles för lätt.

En glad överraskning

Läkaren ringde precis. Hon satt nu (förmodligen på övertid) och höll på att fylla i våra intyg och skulle lägga ut dem i receptionen så vi kan hämta dem redan imorgon!

Vår läkare är gulligast i hela världen.

Synd bara att jag har en otäck föraning om att minst en sak kommer ha blivit fel med intygen, och att de därför kommer måsta göras om. Hon var nämligen synnerligen förvirrad och stressad och det är inte det tillstånd jag helst ser att den läkare som ska skriva våra hälsointyg befinner sig i.

Dementi på grund av disträ make

Har nu av maken fått veta att läkaren ringde hem på den avtalade tiden. Hon var osäker på om hon bara skulle fylla i papprena eller om vi behövde träffas igen (NEJ TACK), och låg efter i pappersarbetet.

Men till på onsdag skulle hon ha intygen klara. Då återstår "endast" att försöka skrämma fram kommunens osynlige NP...

Olidligt stressande väntan

Tror ni läkaren ringde idag enligt överenskommet?

Jag fann mig här på eftermiddagen tvungen att ringa till VC och höra vad f*n det är frågan om. Han jag pratade med var oerhört förvånad eftersom jag stod inbokad på en telefontid klockan 11.35.

Han var väldigt vänlig och tillmötesgående och undrade om jag har någon möjlighet att ringa läkaren själv imorgon bitti? Det kan jag inte eftersom jag åker på tjänsteresa.

"För annars är nästa lediga telefontid först nästa måndag. Hur angeläget är det?"

Jag stålsatte mig för att inte be honom dra åt helvete...

"Det är väldigt, väldigt angeläget och brådskande."

"Ok, då skriver jag ett meddelande åt henne så ringer hon någon av de kommande dagarna, men jag kan inte lova något om när."

"Ok, jättebra - tack så mycket!"

Så återigen är det bara att finna sig i att vara totalt maktlös och vänta, vänta och vääääntaaaaa.

Serves us right, probably.

Mini-BB?

I fredags fick jag mejl från den landansvariga på Organisationen:

Hej Brummelisa,

Jag ville bara kolla hur det går med er uppdatering av papper. Försökte nå dig på telefon nu men det gick inget vidare. Är du på jobbet?

Hälsningar XXXXX

Varvid min reptilhjärna blev skitstressad. Nej nej nej nej neeeeej - vad vill hon nu då? Ska hon säga att vi måste skicka in handlingarna till henne senast inom en vecka, annars får vi börja om från början med att samla in alla 29 handlingarna som krävdes för ansökan? Eller ska hon kanske säga att vi inte är nog intresserade av att bli föräldrar eftersom vi tagit sådan tid på oss och därför inte förtjänar att få adoptera? Jag var när jag började författa mitt svar till henne tämligen säker på att det var något i linje med det senare hon skulle ha på hjärtat.

Jag svarade med en ganska lång utläggning om att vi har alla papper utom läkarintygen klara, och att det har strulat med dessa men att jag har telefontid med läkaren imorgon, så förhoppningsvis är de inte alltför långt borta.

Stålsatte mig - bet på naglarna och väntade med fasa på hennes svar.

Som blev:

Hej Brummelisa,
Vad bra att det börjar bli klart. Kanske får vi snart goda nyheter från Landet.
Hälsningar XXXXX

Där och då fick jag en föraning av hur det måste kännas att få BB. De få raderna hon skrev gjorde att allt helt plötsligt kändes mycket verkligare än det någonsin gjort hittills. Om jag ska vara helt ärligt så var min reaktion:

Shit helvetes jävlar! Vet hon något som inte vi vet? Väntar Parveln redan på oss och på att vi ska få våra papper i ordning?

Jag får helt enkelt känslan av att hon inte skulle skriva så i ett mejl om hon inte visste att något är på G. De vill ju alltid hålla förväntningarna nere och inte lova för mycket. Å andra sidan så kan det ju också bara ha varit något hon skrev för att uppmuntra oss i detta eviga pappersfixande, eftersom jag även skrev att det vid det här laget känns oöverstigligt jobbigt med varenda litet pyttedokument som behöver fixas.

Eller så väntar Parveln på oss redan. Tänk om Parveln väntar på oss redan?

..............................................................................................................
..............................................................................................................
..............................................................................................................
.............................................................................. shit shit shit shiiiiiiiit - Tänk om Parveln väntar på oss redan?!?!?!?

Tanken svindlar, jag blir yr och fjäderlätt och får sockerdricka som bubblar runt i kroppen. TänkomParvelnväntarpåossredan? Tänk...om...Parveln...väntar...på...oss...redan?

Baby steps...

Nej, än hörs inte ljudet av trippande små fötter i vårt hus M E N vi har i alla fall bestämt oss för att vi gärna vill höra det ljudet.

Kanske bäst jag backar bandet lite... Förra tisdagen hade maken och jag bestämt att vi skulle ta ett beslut om adoptionen samma kväll. Jag köpte med pizza hem, vi försåg oss, slog oss ner vid bordet och maken sade lite försiktigt:

"Jo, jag läste lite på din blogg (jag hade bett honom läsa detta inlägg eftersom han inte bollar med någon annan än mig och heller inte läser i adoptionsforum eller i adoptionsbloggar)... och då bestämde jag mig för att nu kör vi!"

Även om jag hade räknat med att sannolikheten för detta resultat skulle vara ungefär 99% så blev jag lite paff (och oerhört lättad och glad). Sådär på några sekunder så gick vi från att vada i ett obeslutsamhetsträsk till att veta att vi vill bli föräldrar.

Och en stor del av äran för att detta beslut blev så lätt att fatta i slutändan ska ni, kära bloggföljare som kommenterat så klokt, ta åt er! Tack så innerligt mycket för ert stöd! Det värmer oerhört att veta att ni finns där - såväl IRL som i cyberrymden.

Och nu över till den andra innebörden av rubrikens Baby steps: Vi är lite rädda för att vi kommer få en låååång väntan till BB när vi väl fått de kompletterande handlingarna till Landet. I förra veckan kom det månatliga nyhetsbrevet från Organisationen. Där brukar stå hur många familjer som har ansökan i Landet och väntar på BB, hur många som väntar på att få resa och hämta hem sitt barn osv. De senaste månaderna har det inte stått något om några familjer eftersom vi (som ju precis hann hamna på första plats i kön innan vi fick ställa oss som vilande i kön i våras) ju varit "inaktiverade" i kön och inga andra familjer har tillkommit efter oss.

Nu stod att läsa att det finns en familj med ansökan i landet som väntar på BB, och fyra nya familjer har fått börja göra iordning sina ansökningar. Eftersom dessa familjer redan var informerade är det inte osannolikt att de börjar få sina ansökningar klara snart. Kanske före oss. Tanken på att vi nu skulle hamna på sjätte plats i kön (vi insåg nämligen nu att vi bara har antagit att vi behåller vår plats i kön, detta är dock inget som vår landkonsulent har sagt något om, bara att vi får vara vilande) gav oss lugnt sagt extra bränsle att få färdigt våra papper.

Eftersom jag lämnade in blanketter för läkarintyg på engelska åt vår läkare måndagen för två veckor sedan, men inte har hört något från henne och heller inte fått hem några intyg så beslutade jag mig förra måndagen för att svänga förbi VC och kolla om hon möjlightvis hade lagt ut dem i receptionen för avhämtning utan att meddela oss. Där fanns ingenting och jag fick veta att hon är på semester och tillbaka den 8/10. Och eftersom hon i receptionen inte kunde svara på var våra papper fanns tyckte hon det var bäst att boka in mig på en telefontid med vår läkare. Den tidigaste telefontiden var den 12/10.

Men det är lugnt - vi har ju inte bråttom eller så.

Aaaaaarrrrgggghhhh! det sägs ju att timing is everything. I så fall står det ju klart bortom all rimlig tvivel vid det här laget att jag och maken är nothing.

Nå - ingen idé att bli irriterad, frustrerad och förbanna sig själv över sin seghet. Vi behövde den här tiden för att komma fram till detta viktiga beslut och det var inget som kunde stressas fram. Hamnar vi på sjätte plats så gör vi.

eller nåt...

Apropå tecken...

Inatt drömde jag att vi fick BB. Det skedde på ett något okonventionellt sätt genom något slags reklambroschyr som vi hade fått i brevlådan. Där fanns en bild på ett barn som saknade både en arm och ett ben och hade någon konstig härva med typ tarmar som satt utanpå magen. Barnet var kanske i 7-8-årsåldern och alltså 5-6 år äldre än vi har varit inställda på, och hade utöver de saknade lemmarna och tarmhärvan ett antal andra åkommor som beskrevs i broschyren. Och vi blev helt betagna. Det var vår unge och vi grät och skrattade av lycka omvartannat.

När jag vaknade kände jag ett totalt lugn och en fullkomlig övertygelse om att jag definitivt vill gå vidare med adoptionen. Så kanske detta var ett tecken till mig?

Å andra sidan drömde jag att jag hånglade med Peter Jihde också.

Grubbel hit och grubbel dit

Det är minst sagt tungt just nu.

Maken är enormt tveksam till om han längre har orken för att bli förälder. Han uttrycker att han känner sig gammal (39 år i år) och suger som en svamp åt sig allt det negativa från barnfamiljerna i omgivningen. Han fokuserar på trotsiga, griniga, tjuriga ungar och säger typ "No way in Hell!".

Själv känner jag ungefär samma sak, men eftersom jag gillar att psykoanalysera på ett annat sätt än vad maken gör så har jag istället dragit slutsatsen att detta är resultatet av alla motgångar och en alldeles för lång process med alldeles för många negativa inslag. Vi har gång på gång tvingats förbereda oss på att det inte kommer bli någon unge för vår del. Vi har tvingats ställa in oss på katastrof och bepansra oss för att klara av den förväntade sorgen, besvikelsen, frustrationen och ilskan. För detta har vi använt de medel som krävs, till exempel samlat på oss exempel på vidrigt trotsbeteende, sömnlösa nätter, ständiga sjukdomar som avlöser varandra osv osv. Vi lyckades bra. Vi blev helt övertygade om att vi var rätt nöjda med tillvaron utan barn.

Nu är det bara lite svårt att backa bandet.

Samtidigt tror jag mig veta att vi definitivt inte vill leva utan barn. Jag försöker vända på det och fråga maken om han verkligen tror att vi kommer förbli nöjda om vi väljer att hoppa av nu? Om han tror att vi inte för evig framtid kommer känna ett hugg i magen när folk väntar barn, får barn och vi följer syskonbarn och vänners barn i deras uppväxt? Om vi inte kommer känna att något saknas i våra liv? Om vi inte alltid skulle känna oss avundsjuka när föräldraskap och barn diskuterades? Om inte vi mycket hellre skulle vilja tillhöra den skaran än vara det barnlösa paret som alla är avundsjuka på för att vi kan sova hur länge vi vill när vi är lediga och gå på bio mitt i veckan?

Jag försöker förklara för honom att vi inte är unika som tappar modet efter vägen i en lång adoptionsprocess. Men han läser inte i diskussionsforum eller bloggar om adoption, så han känner sig ensam om känslorna på ett helt annat sätt än vad jag gör.

Jag är helt övertygad om att maken och jag skulle tycka det vore helt underbart att vara föräldrar. Samtidigt hyser jag precis samma tvivel som honom. Orkar vi? Är vi sugna längre? Är vårt tvivel enbart ett resultat av processen eller borde vi istället se detta som en chans att ta vårt förnuft till fånga? Kanske hela vårt beslut att bli föräldrar var felaktigt från början? Vi kanske inte alls är skapta till det? Är inte blotta faktum att vi har mage att tvivla när vi nu är så snubblande nära efter så lång väntan ett tecken på att vi borde avstå?

Just nu har jag låtit bli att säga något mer om detta på en vecka. Jag vill helt enkelt inte i efterhand behöva fundera på om jag har tvingat maken till en adoption. Hemska tanke! Samtidigt rusar veckorna och månaderna iväg.

Tick tack, tick tack.

Lite stärkande ord på vägen vore inte helt fel just nu.

Eller ett väldigt tydligt tecken från någon högre makt. V ä l d i g t tydligt, tack.

Era stackare!

Men alltså... ibland tappar jag verkligen tron på folks intelligens i allmänhet, och kunskap om den mänskliga fortplantningen i synnerhet.

Detta är ju taget från en av skvallertidningarna och ska väl tas med en nypa salt, men vad faaaaan???!?!?!

Två månader..??? Hujedamej! Hur överlevde ni!?!?!?!?

Och detta sagt av Vanna som jag länge har haft som en personlig favorit, men nu sjönk hon i aktning hos mig. Betydligt.

Urlakad

För den händelse att någon faktiskt fortfarande tittar in här och vill veta vår status så kan jag meddela följande:

Maken är ännu arbetslös MEN på fredag ska han påbörja en ettårig projektanställning. Det känns lite som att bubblan kommer spricka nu när jag skriver om det redan, eftersom det verkligen har strulat i kubik med anställningar som varit en hårsmån från att vara klara när något plötsligt hände, en dag hade han tre alternativ att välja mellan och nästa dag bara ett igen osv.

Vi har verkligen hunnit spotta och svära en hel del över detta. Vi har tänkt många tankar, maken har klättrat efter väggarna av rastlöshet och renoverat halva huset under tiden.

Till slut kände vi att "the gräns is nådd" så vi bestämde oss för att sluta tänka på adoption överhuvudtaget förrän han har ett jobb. Först då skulle vi se om vi fortfarande vill fortsätta brottas med den här så otroligt tärande och slitsamma processen som helt slutat handla om lycklig förväntan och barnaväntan och helt och hållet kommit att handla om papper hit och papper dit. Vi tänker inte längre på det som "oh, vad spännande - det här tar oss närmare ett barn!" utan enbart på papper som ska fyllas i stämplas, skickas, uppdateras, och processer som tar tvärstopp på grund av en eller annan anledning och fan och hans svärmor. Till slut slogs vi med instanser på rutin, utan att reflektera över vad hela syftet med allt var. Glädjen var verkligen fullkomligt bortblåst.

Vi kände att vi behövde en förändring. och om inte omgivningen tillät en förändring i form av en unge så var vi tvungna att ändra på något själva. Så vi bestämde oss för att gilla läget - ta det som livet erbjuder och göra det bästa av den situationen. Så vi har fokuserat på varandra och klappat om varandra eftersom vi har känt oss och fortfarande känner oss slitna och tilltygade.

Det har varit obeskrivligt skönt att hitta tillbaka till känslan av ett par som älskar varandra och är rätt tillfreds med det livet har att erbjuda. Vi har inte längre levt som en småbarnsfamilj utan den viktiga beståndsdelen i form av ett barn. Vi har fokuserat på det som är roligt och mått förbaskat bra. Vi vet nu att vi visst också kommer ha ett bra liv även om det inte blir något barn. Det känns väldigt skönt att veta.

Och nu borde vi väl vara saliga och känna lycka över att kunna köra vidare med adoptionsprocessen. Men faktiskt inte. Missförstå mig rätt - kunde vi få en unge imorrn vore det inga problem. Men vi ser framför oss en låååång och krånglig process (som dessutom ska sättas igång i semestertider när förmodligen såväl utredare som adoptionskonsulent och NP är på semester).

Och så luttrad som jag känner mig nu så vill jag först se makens anställningspapper innan jag ens tänker på någon fortsättning på adoptionsprocessen.

Fördelar och nackdelar

Tempot på utbildningen på mitt nya jobb är helt hysteriskt. Inte till innehåll eller utformning (lite slummervarning många gånger hittills), men schemamässigt.

Nackdel: Hinner inte prata med, mejla, chatta med eller sms:a make, mamma, kompisar eller annat. Hinner faktiskt inte andas hälften av tiden.

Fördel: Hinner inte tänka på adoption, barnlöshet eller annat relaterat.

S-å.... j-ä-l-a.... NAJS!

En liten parentes...

Det här handlar inte om adoption, men livet är ju inte så lätt att dela upp i tydliga områden...

Jag började på mitt nya jobb i måndags. Det började direkt med 10 veckor för utbildning och praktik i Stockholmstrakten, så jag har nu en utmärkt möjlighet att öva på att vara stockholmare också. Och det finns ju sämre månader på året att göra det på. Typ november, december, januari och februari.

Enough is enough

Svaret från Organisationen var lugnande - visst kan vi stå som vilande i kön tills vi har ett giltigt medgivande igen. Nu har vi ju i och för sig fortfarande ett giltigt medgivande eftersom maken under veckan har varit på alldeles för dåligt humör för att ringa vår utredare. Så det måste jag se till att fixa i den kommande veckan på något sätt.

Vår inställning just nu är att vi mest bara kommer att rycka på axlarna om/när hon väljer att dra tillbaka medgivandet utan att ge oss någon som helst respit i form av ett par veckor eller en månad.

Vi skiter i det helt enkelt. Huvudsaken är att vi slipper dra tillbaka ansökan från Landet - allt annat är av underordnad betydelse.

Så planen just nu är att maken ska hitta ett jobb, och på de frågor som jag har fått om huruvida maken inte kan ta vilket jobb som helst bara för att ha ett jobb så är svaret nej. Och jag står bakom honom fullständigt i den inställningen. Vi har under alldeles för lång tid levt med bara en sak framför ögonen: att bli föräldrar. Och om maken dessutom skulle tvingas ta ett jobb som han är väldigt överkvalificerad för så skulle han förmodligen inte trivas. Jag har själv precis lämnat ett jobb - som ändå var ett kvalificerat jobb - eftersom jag kände att jag inte fick använda min kompetens, och följaktligen höll på att dö av leda. Och även om ett jobb bara är ett jobb så påverkas du även i ditt övriga liv om du inte trivs på jobbet. Så därför tycker jag definitivt att maken (nu när vi har fått veta att vi kan stå som vilande i Landets kö) ska satsa på att hitta ett jobb som innebär en större långsiktighet, och som han inte bara står ut med att vara på, utan kanske i bästa fall tycker är väldigt stimulerande, kul och intressant.

Vi har liksom haft vår beskärda del av skit i tillvaron hittills. Vi är båda fed up. Enough is enough. Nu satsar vi på att skapa oss en tillvaro som vi trivs med. Det vore inte rättvist mot ett barn att utgöra den enda ljuspunkten i vår tillvaro med usla jobb och jämmer och elände. Det skulle lägga en alldeles för tunga börda på det stackars barnets axlar. Vår lycka ska inte vara beroende av ett BB och ett barn. Barnet ska vara en extra välsignelse i våra liv. Vi vill att vi den dagen vi får BB ska vara så tillfreds med tillvaron som det bara är möjligt för oss att vara i en tillvaro utan barn.

Så på onsdag ska maken på en andra intervju för jobbet i Stockholm. Får han det så tar vi en sak i sänder. Först blir det veckopendling, och sedan får vi se huruvida vi ska flytta eller bo kvar, och när vi känner att vi har en så stabil tillvaro att vi är redo att aktivera vårt barnaväntande igen så gör vi det. Här eller någon annanstans. Och efter att ha haft fullständigt kaos i såväl huvud som hjärta det senaste halvåret känns det otroligt skönt att få fokusera på en sak i taget.

"Det är inte hur man har det utan hur man tar det."

Trött, trött, trött, tröööött!

Nu är Brummelisa trött igen.

Vi behöver mejla Organisationen samt ringa hemutredaren first thing imorgon för att berätta att det inte har blivit något jobb för maken. Konsultuppdragen som VD:n så optimistiskt räknade med skulle vara i land vid det här laget ser vi inte röken av. Inget ont om honom, han vill väldigt gärna ha maken i sin medarbetarstyrka och han trodde han skulle ha fått in ett antal konsultuppdrag till den 20:e april. Så blev det naturligtvis inte. Jag hade onekligen lite sådana vibbar, och ville därför att han skulle skriva anställningsbeviset på ett senare datum för att ge oss lite mer tid. Men han var övertygad om att maken skulle kunna börja jobba hos honom senast imorgon, kanske tidigare.

Vad hade vi trott?

Att saker och ting skulle lösa sig utan att vi skulle behöva känna någon mer ångest, ha magont, sömnsvårigheter osv osv osv? Att vi bara skulle få slappna av, luta oss tillbaka och förväntansfullt börja vänta på samtalet från Organisationen som skulle förändra våra liv för all framtid? Att vi äntligen skulle kunna börja läsa all den litteratur om anknytning och adoption och föräldraskap som vi köpt och ställt i bokhyllan eftersom det känts så avlägset och icke troligt att vi kommer behöva kunskapen? Att vi ännu en gång skulle kunna börja ställa in oss på att vi faktiskt ska bli föräldrar?

Nej, istället måste vi nu först och främst mejla Organisationen och meddela läget för att undvika att vi ska få BB under falska förespeglingar. Här kommer svaret troligtvis bli att vi då måste dra tillbaka vår ansökan eftersom vi nu står på första plats i kön.

Och så måste vi ringa hemutredaren, och med tanke på hennes förmåga till sunt förnuft och medmänskilghet så kommer det förmodligen innebära att hon säger att hon då omedelbart måste dra tillbaka medgivandet. Vilket givetvis inte är något måste, utan en bedömning som varje enskild utredare gör. Och som en annan utredare i en annan kommun skulle ha haft en helt anna syn på. Men om om inte fanns så vore jag astronaut. Eller i alla fall bekymmersfri och lycklig.

Just nu vill jag bara kräkas på hela situtionen. Jag är så helvetiskt less på denna ständiga ångest och oro att jag är redo att göra det som hittills har känt otänkbart med tanke på hur nära vi är: skita i hela adoptionen. Inse oss besegrade, kasta in handduken och äntligen, äntligen, äntligen få lite sinnesro.

Vi kan försöka hitta tillbaka till det liv vi hade innan allt kretsade kring att vi-måste-bli-föräldrar-på-nåt-helvetes-sätt-och-vårt-liv-kommer-inte-vara-komplett-innan-vi-blir-det. Vilket svammel. Vi hade ett väldigt bra liv innan vi fick för oss att ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi bli. Vilket praktexempel på att den som gapar efter för mycket osv... I efterhand kan jag förbanna den dag vi inte längre var nöjda med att vara bara två. Eller rättare sagt, vi var fullt nöjda så, men det vore himla mysigt att bli fler. Och sedan kom sex års motgångar och dränerade oss båda på energi och gjorde oss sorgsna, bittra, avundsjuka, trötta, missnöjda. Vi känner inte igen oss själva. Vi vill inte vara så här. Vi har det alldeles för bra för att sådana känslor ska vara de dominerande.

Så nu har vi ju chansen. Maken får möjligheten att fokusera på att i lugn och ro hitta ett jobb utan den extra ångesten över att det på grund av adoptionen skulle ha skett i förrgår. Vi kan på allvar fundera på att flytta av jobbskäl. Vi kan fokusera på att endast ha oss själva att ta hänsyn till och lägga pengar på för resten av våra liv. Planera jorden-runt-resa. Säga "F*ck it!" åt jobb och Sverige och Svenssonliv, ha obegränsat med tid till att utveckla fotograf- och skrivardrömmar. Gärna i ett pittoreskt hus i Provence. Eller varför inte en vingård? Eller bli egna företagare som tillverkare av chokladpraliner och ha möjlighet att jobba häckarna av oss utan att pussla med VAB:ande, dagishämtningar och ständigt dåligt samvete över att vi försummar vårt barn. The world is our oyster.

Varför känns det då inte så?

Upptäckt

Livet blir så mycket enklare med hjälp av plus- och minuslistor.

Det var då ett jävla gnäll

Jodå, jag har självinsikt.

Och om det är något jag har svårt för så är det personer som ser sig själva som offer och som alltid fokuserar på det negativa.

Jag lovar bot och bättring.

*gnyyyy* *kviiiiid*

Slut på alla plan

Vi har avancerat till första plats i kön till BB. Vi borde vara saliga, upprymda, förväntansfulla, lyckliga, och vänta på telefonsamtalet från Organisationen med spänning.

Men vi har enorm ångest över att ett sådant samtal ska komma. Ännu mer att oroa oss för. Maken behöver ha fixat ett jobb innan den 20/4, annars måste vi kontakta utredaren och hon kommer förmodligen dra tillbaka medgivandet. Och chansen att han ska ha fixat ett jobb innan dess är mikroskopiskt liten. Det ligger en hel del bakom mitt påstående som jag inte orkar skriva just nu, ni får tro mina ord.

Vi borde såklart redan nu tala om för Organisationen att det ser ut som att det nog inte blir något jobb från den 20/4 trots allt, men vi bävar för vad vi kommer få för svar.

OM vi skulle råka få ett BB innan den 20/4 så lär våra utsikter att få låna till adoptionen vara rätt mörka. Vi har nämligen kallt räknat med att kunna låna på huset. Big mistake. Lär inte vara så poppis hos banken att maken är arbetslös.

Återstår då att allvarligt överväga att flytta till Stockholm eftersom maken inte har några problem att få jobb där. Men jag har precis fått mitt drömjobb. HÄR.

Och vi v-i-l-l inte f-l-y-t-t-a.

Maken skulle ju kanske kunna veckopendla ett tag, men det vore ju en ytterst tillfällig lösning. Jag är inte särskilt sugen på att i praktiken bli ensamstående och han är definitivt inte sugen på att leva i kappsäck och vara borta hela veckorna. Och det kommer definitivt inte bli gratis att bekosta det jobbet heller med resor, mat och logi för maken.

Sammanfattningsvis har det de senaste månaderna varit en enda röra i våra huvuden när vi har försökt hitta den optimala helhetslösningen vad gäller familj, jobb och boende. Vi börjar misströsta och tror inte att någon sådan lösning existerar. Det är nog den minst dåliga lösningen vi måste börja satsa på.

Är bara så jävla trött på att adoptionen är beroende av jobb som är beroende av bostadsort. MEN adoptionen är också beroende av bostadsort. Om vi flyttar är inte medgivandet giltigt längre. Ny procedur med en ny kommun. Gud vet vilken inställning de har till oss och vår förmåga att bli bra adoptivföräldrar?

S-å jävla t-r-ö-t-t.

Men just nu orkar jag inte se fler problem. Jag har bjudit på farvälfika på jobbet. Gråtit en skvätt över att behöva lämna goa kollegor och en härlig stämning. Jag är extra känslig just nu, och har ett behov av att klamra mig fast vid de fasta, välbekanta och trivsamma punkter som finns i tillvaron. Så trots att det nya jobbet känns jättespännande känns det också otroligt jobbigt att lämna en arbetsplats och kollegor som jag inte på långa vägar känner mig färdig med, även om jag definitivt är färdig med arbetsuppgifterna.

Jag är verkligen trött, låg och ledsen. Och vi är nu på första plats i kön. Det gör mig verkligen ledsen att vi inte kan glädjas det minsta åt detta. Jävla skits helvete.

Så, det känns alltid bättre när man har fått svära lite.

Det var länge sedan jag grät, jag tror minsann jag ska unna mig det också. Bryta ihop och gå vidare.

Här befinner vi oss just nu

Jag tror vi har fått ett nytt medgivande idag. Det var i alla fall i dag vårt ärende skulle upp i nämnden, och hemutredaren har rekommenderat oss för medgivande, så vi har kallt räknat med att det skulle bli så.

Ganska fantastiskt hur avtrubbad, luttrad och ointresserad jag känner mig den här gången jämfört med förra gången. Vi borde säkerligen ha bett att få direktsjustering av protokollet och säga att vi hämtar medgivandet så de slipper posta det, så vi snabbt kan få iväg det till Landet, men vi har liksom inte orkat tänka längre än till "nujävlarmåstevifixadethärmedjobbåtmakenpånåtsätt!". När det var fixat (i alla fall fram till den 20/4, finns inget jobb för honom där då så är vi tillbaka på ruta ett) gick luften ur oss.

Vi orkar inte ens tänka tanken på att få tag på kommunens enda NP igen. *pfffff*

Plus att jag har haft lite annat pyssel för mig. Har gått på två anställningsintervjuer (för samma jobb), blivit erbjuden jobbet, våndats över om det är smart att säga upp sig från ett fast jobb i dagens rådande konjunktur generellt, och med tanke på adoptionsprocessen specifikt. Har våndats hit och dit. Dit och hit. Och allt detta under den gångna helgen eftersom det var den betänketiden jag hade. Till slut fick möjligheten till mer stimulerande, roliga och utmanande arbetsuppgifter avgöra. Så i måndags sade jag upp mig och den 20:e april börjar jag på det nya jobbet. Hej och hå!

Och medan jag väljer och vrakar mellan jobb är maken alltjämt utan jobb.

Åovär änd aot.

Jag säger inget så har jag inget sagt

Sist jag försökte vara försiktigt optimistisk gick det inte så bra.

Så jag säger inget mer.

*MORRRRR*

Jag vill egentligen inte skriva det här inlägget eftersom jag inte vill tänka på kärringen (det nya namnet på hemutredaren), men jag känner att jag liksom är skyldiga er det med tanke på all peppning jag får från er.

Anledningen till fredagens raseri och frosseri var att vi än en gång fick smaka på exakt hur rigid, fyrkantig och stelbent vår hemutredare är.

Vi hade efter mycket vånda bestämt oss för att maken (som en ytterst temporär lösning) skulle ta ett jobb som han har möjlighet att få i Stockholm (närmare 100 mil från vår bostadsort).

Det var verkligen inget lätt beslut att ta - det skulle innebära veckopendling (för dyra pengar) honom, och det var verkigen ingen av oss var särskilt sugna på. Men vi försökte resonera som så att det skulle vara en tillfällig lösning på förhoppningsvis endast ett par månader, i värsta fall ett halvår. Och skulle vi få BB och hinna hämta hem vårt barn innan han har hunnit avveckla Stockholmsjobbet så skulle han helt enkelt ha fått börja med att vara pappaledig. Vi är inte helt världsfrånvända - att vara borta hemifrån delar av, eller hela veckor med ett nyfått adoptivbarn med anknytningsproblemtik kändes inte som någon lyckad lösning.

Hur som helst: vi fokuserar i det här läget på en lösning som skulle innebära ett nytt medgivande - det andra får vi lösa eftersom.

När maken ringde hemutredaren för att höra mer exakt vilket datum nämnden har möte och när hon behöver alla papper så blev svaret att nämnden har möte den 25/3 och hon behöver ha alla papper den 12/3. Det fanns inte utrymme för att få komma in med makens anställningspapper någon dag senare, nej nej.

Och när maken berättade åt henne att vår kontakt på Organisationen hade ställt sig mycket frågande till att arbetslöshet automatiskt innebar att man inte fick något medgivande så svamlade hon på om både det ena och det andra i sina försök att rättfärdiga detta. Hon hävdade bland annat att det nu i den nya handboken "tydligt står att man inte kan få medgivande som arbetslös". Tyvärr hade maken inte läst handboken tidigare utan surfade fram den efter samtalet, och det som står där (s. 94) är något om "faktorer som talar emot eller KAN tala emot lämplighet", och där stod arbetslöshet som en av fyra punkter.

FEL personer att försöka hävda till att det då tydligt står att arbetslöshet innebär diskvalificering för medgivande, säger jag bara...

Blir så jävla irriterad över en massa saker i anslutning till detta: 1) antingen står hon och blåljuger folk upp i ansiktet, kallt räknandes med att de bara accepterar och inte själva har läst handboken, eller så 2) så är hon så inkompetent att formuleringen i handboken för henne betyder att arbetslöshet = inget medgivande. Vet faktiskt inte vilket av det som skulle vara värst. Dessutom: 3) i andra kommuner och för andra hemutredare så innebär texten i handboken detsamma som för oss, dvs att det är upp till hemutredaren att göra en bedömning av HELHETEN utifrån det sunda förnuftet.

Är så in i helvetes jävla satans pissless på denna godtycklighet som vi inte kan göra något som helst åt. När maken fortsatte försöka få henne att förstå att Organisationen ju uppenbarligen ser fall (läs: medgivanden) där någon av föräldrarna är arbetslös, så blev hennes svar något i stil med att "jo, men organisationerna ser ju bara det färdiga resultatet - då har ju vi redan gjort gallringen". Hon kunde fortfarande inte förstå/ville inte lyssna på vad maken sa, nämligen att man i andra kommuner uppenbarligen tolkar handboken på ett annat sätt. För precis som hon själv sade, så har ju de som har kunnat skicka in ett medgivande till Organisationen passerat nålsögat hos familjerätten och blivit godkända. PUCKO!!!

Slutligen - vår favoritkommentar från kärringen (med anledning av att man gör annorlunda i andra kommuner osv): "Ja, vi får ju ofta höra från organisationerna att blablabla, men vi gör ju bara vårt JOBB.". Återigen så fann sig inte maken förrän efter samtalet (han tappade mest talförmågan av raseri under samtalet), men det han borde ha sagt som svar på det är ju: "Ja just det - ni får ofta höra, ja... det är givetvis så att det är alla andra det är fel på??? Det kan inte vara så att ni borde börja ta till er av det ni får höra, och reflektera över era arbetssätt och attityder till de sökande?"

Jag blir så jävla trött på att en sådan inskränkt och inkompetent människa ska få avgöra vårt öde!

Hur som helst - eftersom det skulle ta 3-4 veckor att göra klart med anställningen på Stockholmsföretaget, sammanvägt med att varken jag eller maken alls är sugen på att han ska vara borta hela veckorna, plus att han inte vill ta ett jobb så långt borta med inställningen att han ska ta sig därifrån så snart som möjligt, plus att det kändes som en dålig lösning med tanke på förhoppningsvis framtida adoptivbarn osv, så har vi ikväll haft familjeråd.

Vi är överens om att han ska tacka nej till det jobbet. Det skulle helt enkelt innebära för mycket slitage på oss båda - vi pallar inte detta just nu. Och är det då så att detta innebär att vi inte får nåt nytt medgivande och vi får nöja oss med att vara husse och matte till två katter istället så SO BE IT! Vi vill fan inte bli intvingade i en ohållbar livssituation av en oresonlig sockärring.

Nu kommer maken istället få ett intyg på att han senast den 1/5 kommer börja jobba på ett konstultföretag i stan (exakt när det blir beror på när de får klart med uppdraget). Om kärringen börjar krångla för att han inte har jobb just precis nu, då blir det fanimej tidningarna och Janne Josefsson. Lita på det. Jag har bitit ihop länge nog - jag kommer riva upp himmel och helvete över detta jävla förmynderi och sanslösa svammel.

*morr*

Tvärstopp, raseri och frosseri

Nix.

Gick inte. Så kul skulle vi inte ha (när ska jag lära mig att min intuition alltid har rätt? Därav viskandet i gårdagens inlägg...).

Får förklara mer senare, men just nu orkar jag inte. Har varit förbannad hela dagen och inte fått ett dyft uträttat på jobbet. Makens humör är inte bättre.

Vi har köpt semlor, knappt ett kilo lösviktsgodis, två chipspåsar och naturgodis.

Låt tröstfrosseriet börja.

Tack alla!

Ni är så goa, alla som jag känner och inte känner IRL, som peppar i denna eländesstund. *STOR KRAM* till er alla! Och eftersom ni är så rara så förtjänar ni att jag delar med mig av följande (mot bättre vetande, känns det som):

(viskar) Jag törs nästan inte tänka det, än mindre skriva det, men det verkar som att det har ljusnat en aning. En liten, liten aning. Tillräckligt för att vi har orkat be våra referenser skriva nya referensbrev, och det vill inte säga så lite. Men mer säger jag inte just nu. Det känns som att det vore att utmana ödet.

Kanske universum försöker säga oss något?

Och en annan sak: det faktum att vår kontakt hos Organisationen höjer kraftigt på ögonbrynen och ifrågasätter hemutredarens inställning angående att vi inte får något medgivande om maken inte har jobb gör ju inte saken bättre.

Inte heller känns det ett dugg bättre när jag läser på t ex FL om andra som har hamnat i samma situation, men där deras hemutredare inte har sett det som något problem. Deras hemutredare har bedömt det som så att personen ifråga kommer få ett nytt jobb inom kort och därför inte sett detta som ett problem för ett nytt medgivande. Vilket ju vi är helt övertygade om är fallet för maken också.

Jag har verkligen hela processen försökt att låta bli att hamna i negativa, icke-konstruktiva funderingar om att det-är-väl-själve-fan-att-just-vi-ska-ha-sån-jävla-otur-hela-tiden, men nu kan jag inte värja mig mot dessa funderingar längre. De är ytterst närvarande varje dag och bidrar till frustration och irritation.

Visst - hemutredarna har ett väldigt stort ansvar, och de vill inte bidra till att placera ett barn i en familj som har undermåliga förhållanden ekonomiskt, emotionellt, materiellt eller något annat. Men känns det verkligen bättre för vår hemutredare att veta att hennes inställning kommer göra att vi efter 15 månaders väntan på BB (de som har fått vänta längst hittills har väntat 16 månader på BB) ska tvingas dra tillbaka vår ansökan från Landet eftersom vi inte får ett förnyat medgivande? Gör det att hon sover bättre om natten än om hon skulle välja att rekommendera oss för ett nytt medgivande trots makens arbetslöshet, med vetskapen om att vi ändå inte kommer få BB förrän han har nytt jobb ändå eftersom Landet inte accepterar att han är utan jobb? Hon skulle alltså enbart medverka till att vi inte måste dra tillbaka vår ansökan och hamna på ruta ett igen.

Skulle det verkligen göra henne så ont att veta att hon inte blir orsaken till att vi kanske förblir barnlösa? Anser hon verkligen att vi inte kan rekommenderas till föräldrar till ett adoptivbarn när maken är arbetslös, när vi ändå inte kommer få något BB förrän han har jobb igen? Det enda hon skulle göra är att tala om för landet att vi fortfarande anses kunna utgöra goda föräldrar till ett adoptivbarn. "Man måste kunna visa på stabila förhållanden" upp my ass...

Vår kontakt hos Organisationen är väldigt go' och visar tydligt att hon finns där för oss. Hon har erbjudit sig att prata med vår hemutredre om vi vill det. Jag avböjde just då (i torsdags) eftersom jag inte vet hur hemutredaren skulle reagera på detta. Vi har som sagt var velat hålla låg profil och stå med mössan i hand - absolut inte ifrågasätta och riskera att hemutredaren får ett horn i sidan till oss.

Men visst måste ju detta bli vårt sista halmstrå om inte maken som genom ett mirakel får ett anställningsbevis snart.

Ibland känner man att det enda som skulle hjälpa mot all ilska, frustration, uppgivenhet vore att få ett riktigt ordentligt Falling Down-bryt och göra revolt mot byråkrati, orättvisor och brist på sunt förnuft. Och efter en idiotisk diskussion med killen som jävlas på hamburgerrestaurangen säga "Nu kommer du att dö i den där löjliga mössan".

Men det gör jag ju inte. Istället funderar jag över om det kanske är dags att inse att universum har försökt säga oss något i snart sex år?

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Maken har fortfarande inget anställningsbevis och vårt ärende behöver gå upp i nämnden i slutet på mars för att vi ska hinna få ett nytt medgivande innan det nuvarande går ut.

Jag borde frenetiskt ägna mig åt att fundera ut lösningar på problemet, ge det sista, bita ihop ända in till sista blodsdroppen.

Men jag orkar inte. Det känns som att jag redan har gett det sista. Jag ägnar mig åt att planera semesterresor. Och det som började som tankar på en två-tre veckors sommarsemester i ett exotiskt land (för att spara ssemesterdagar till barnhämtning och gemensam hemmavaro efteråt) har nu kommit att handla om en resa till Thailand i slutet på mars. Jag vill bort. Nu.

Precis som att det skulle finnas pengar till det i det här läget.

Strutsbeteendet är ett faktum, och det faktum att jag är medveten om att det är just det jag ägnar mig åt förändrar ingenting. Jag vill knäppa med fingrarna och flyttas en månad in i framtiden. Helst med ett nytt medgivande, men om inte så skit samma. Bara det är över. Jag orkar fan inte med detta ständiga helvetes grubblande på nåt jävla skit dag ut och dag in!!!

*kräääääääääääks* av leda.

Näe

... det var att hoppas på för mycket.

Det var väl inget större fel på vår hemutredare, förutom att:

Hon hävdar att det räknas som en helt ny hemutredningstext även fast det endast var c:a tre meningar som skulle ändras. Det kan ju säkert många av läsarna tycka vore skit samma för oss, men det är det inte. Genom att hon väljer att INTE endast skriva ett tillägg om det som har ändrats sedan förra gången så kommer vi måsta skicka samma jävla helvetes skittext på översättning en gång till, istället för endast ett tillägg på max en halv A4-sida.

Beroende på vilken översättare som kan ta på sig jobbet när vi behöver få det gjort, så kan detta komma att kosta i bästa fall 4000, i värsta fall typ 12.000 kronor för att få SAMMA HELVETES JÄVLA SKITTEXT översatt en gång till!!!!! Aaaaargggghhhh, jag är så förbannad just nu att blodet kokar.

Nåväl, medan jag inombords förbannade vår dåliga hemutredningskarma för att vi alltid får utredare som inte har någon som helst förståelse för de adoptionssökande, nickade jag tyst och bet mig i tungan.

Hon klargjorde också att det "i och med den nya handboken" är så att de inte sätter någon medgivandeålder på det nya medgivandet. Hon var också noga med att påpeka att det också innebär att om de av någon anledning tycker att vi bara ska ha medgivande för ett barn från två år och uppåt så kan de skriva det. Och det är väl i sig inget att orda om, men sättet hon sade det på var så mästrande att jag fick knyta nävarna i byxfickorna, nicka och tiga.

Slutligen klargjorde hon att såvida inte maken får ett nytt jobb så blir det inget inget nytt medgivande för oss.

Hon hasplade ur sig något om "Att du (åsyftandes mig, som var arbetslös när vi ansökte om medgivande första gången) slank igenom i nämnden förra gången var ju bara tur. Det kan ni nog inte hoppas på en gång till. Det krävs ju att man kan visa på stabila förhållanden."

Jag teg, tänkte på alla som i dagsläget har fasta anställningar sedan 10-20 år tillbaka och nästa dag står varslade, kokade inombords och sade "OK". Bad till alla högre makter att maken skulle inse sitt och vårt eget bästa och tiga även han. Vände mig mot honom, rabblandes inombords "godegudgodegudgodegud, få inte ett utbrott - var bara tyst!"

Och så ser jag hur han med blixtar i ögonen börjar prata.

Men han håller sig på mattan - säger bara att "Ja, hur säker nu en anställning egentligen är? Du kan ju vara uppsagd nästa dag." Givetvis åsyftandes att de aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldriiiiig kan täcka upp för allt och ha garantier för allt. Vi kan faktiskt vara döda imorgon. Det fins bilolyckor, flygplanskrascher, cancer och gud vet allt.

Då svarar vår hemutredare: "Ja, men då är ni ju skyldiga att meddela oss det i så fall!" Herregud - that was SO not the point... Vi insåg ju alldeles för sent vid vår förra utredning att det inte är någon idé att ägna sig åt hypotetiska eller filosofiska resonemang med hemutredarna - de är inte mottagliga för det. De hör vad de vill höra, och gör det som Fan lyssnar på Bibeln som ljudbok. Så vi teg, nickade och kokade inombords.

Alltså - vi inser att det har blivit ändringar i regelverket i och med den nya handboken. MEN fortfarande så görs ju utredningar för nya medgivanden på helt olika sätt beroende på kommun och person. Och så kan det fan inte få gå till! Varje gång vår hemutredare sade något om hur saker och ting skulle gå till och göras så hade jag kunnat säga "Fast jag vet ju om att det görs på andra sätt i andra kommuner". Men det provade vi ju också förra gången vi gjorde hemutredning. Inte populärt.

Är bara så in i helvetes satans jävla SKITLESS på att vara i händerna på andras godtycke. Vore det tydliga regler och blanketter som fylldes i nitiskt och notoriskt utan någon avvikelse mellan hemutredare eller kommuner så skulle jag kunna acceptera det. Men inte nu. Jag blir fanimej alldeles rosenrasande!

Jag tror jag måste gå ner i källaren och ge min sandsäck en omgång.

Till vår hemutredares försvar...

Med tanke på mitt senaste, svavelosande inlägg - och mångas reaktioner på det -så måste jag i rättvisans namn nu meddela att jag har pratat med vår nya hemutredare på telefon. I och för sig väldigt kort, men jag fick bra vibbar. Vi ska träffa henne på måndag eftermiddag, så det återstår att se om hon lever upp till förväntningarna.

Håll tummarna för att hon är en klok och förnuftig person!

Uppdatering

Sedan jag skrev senast har följande hänt:

Vi informerade (med magsårskänningar som värkte i magen, tillsammans med en gigantisk klump över vad svaret skulle bli) vår landrepresentant på Organisationen om att maken tyvärr blivit arbetslös. Beskedet blev det väntade, men icke desto mindre tråkigt och frustrerande:

Eftersom Landet inte accepterera att mannen i familjen är arbetslös så kommer vi inte få något BB förrän han har jobb igen. Vi har givetvis svurit över vår makalöst dåliga tajming med allt, men väljer istället att fokusera på det postitiva, dvs att den landansvariga har utrtryckt sin fulla förståelse och sympati för oss, och också tydligt talat om att hon är på vår sida i detta. Lösningen blir att vår ansökan "läggs åt sidan" i Landet tills mannen har jobb igen, då vi "aktiveras" igen. Känns faktiskt, mitt i irritationen över hur jäla t-y-p-i-s-k-t allting kan vara, väldigt skönt att veta att Organisationen vet hur vår situation ser ut och att de står bakom oss.

Nu kan vi koncentrera oss på processen med att förnya medgivandet. Vi fick i fredags kalleles tll möte med vår (nya) hemutredare. Maken ringde mig på jobbet under fredagen i ett annat ärende och berättade samtidigt om detta. Han var - i vanlig ordning - halvt bindgalen över alla intyg som vi skulle in med på nytt, och verkade djupt kränkt över att ett hembesök skulle bokas in också. "Vad fan tror de har hänt sedan sist?!??!? Skulle vi ha blivit sprutnarkomander eller förvandlat hemmet till en soptipp? Eller ha källaren full i delar från styckade människokroppar? Hur vanligt förkommande är det månne??!?!? Det är fanimej slöseri med skattepengar!!! osv osv osv" Jag höll mig för omväxlings skull väldigt lugn, jag kände liksom att det inte är något vi kan göra åt det. Kräver hemutredaren att vi ska hoppa 400 meter på ett ben samtidigt som vi tillreder en perfekt bechamelsås så är det bara att ta tag i det hela och börja hoppa. Och vispa.

I det läge som vi befinner oss - dvs så nära till BB och med maken arbetslös, så bör vi fokusera på att göra allt som står i vår makt för att övertyga hemutredaren att vi fortfarande är lämpliga som föräldrar. Vi behöver ett förnyat medgivande, och vi vill definitivt inte hamna på kant med vår nya hemutredare. Den här gången ska vi (fokuserandes på tanken på hur nära vi befinner oss att bli föräldrar) bara stå med mössan i hand och säga "ja, hemutrederskan" och "nej hemutrederskan", oavsett vilka våra meningsskiljaktigheter är.

Jag talade lugnande till maken och sade att han måste komma över sin hysteriska aversion mot intyg (han har för första gången i sitt liv tvingats ha med a-kassan att göra, och det har närapå inneburit aneurysm och hjärtinfarkt för oss båda). I bästa Dr Phil-stil påminde jag honom om att det här är det som krävs för att vi ska kunna bli föräldrar. Vill vi bli föräldrar eller inte? Maken muttrade fortfarande men hade lugnat sig tillräckligt för att samtalet skulle kunna avslutas.

När jag kom hem på fredag eftermiddag läste jag kallelsen från hemutredaren. Och blev en fradgatuggande psykopat.

De intyg som de vill ha in är polisregister utdrag (sär skrivningar gör mig såååå upp rörd - inte minst när de kommer från vår hem utredare) från Rikspolisstyrelsen i Kiruna (detta krävdes för vår ansökan till Landet för drygt ett år sedan. Blir bara så trött.), intyg från Försäkringskassan över sjukskrivning de senaste 10 åren, intyg från arbetsgivaren på lön och sjukdagar, skuldfrihetsintyg från Kronofogdemyndigheten, hälsodeklaration, läkarintyg och:

"referenter 3 stycken, de skall (SKA heter det! Kliv in i 2000-talet jävla myndighetsfossil!) vara maskinskrivna."

Maskinskrivna. MASKIIIINSKRIIIVNA?!?!??!?!? Vad ända in i HELVETE? That's it! Denna formulering gör mig säker på att vår nya hemutredare är en rest från tiden då dinosaurierna klampade omkring på jorden. Vem säger annars "maskinskrivna" istället för "skrivna på dator"?

Hemutredaren hade även bifogat blanketter för referenterna att fylla i (??? Behövdes inte sist - den information som de efterfrågar där skrivs ju i brevet. Nämligen: relation till oss, hur länge de har känt oss osv), samt för vår hälsodeklaration. Dessa blanketter var samtliga hårt gulnade, gav fanimej intrycket av att vara skrivna på maskin, samt luktade grekiska sedlar = brottarbralla. Det hela gav mig med andra ord inte intrycket av att vi hade hamnat i händerna på en kompetent utredare med modern syn på, och uppdaterade kunskaper om, adoptionsområdet.

Fan i helvete vad less jag är på att vår chans att bli familj är avhängig detta jävla granskande och kontrollerande av oss. Om granskningen dessutom görs av inkompetenta personer så måste vi faktiskt ha tillåtelse att bli less och förbannade.

Nej, nu gäller det att sätta dessa känslor åt sidan, glömma bort att jag har väldigt god intuition och brukar få rätt, börja beställa intyg samt be våra referenter leta upp varsin Facit på Blocket.

STORT GRATTIS till er som kan få barn den biologiska vägen!

*GULP*

Mejlade Landansvariga på Organisationen idag angående vår förnyelse av medgivandet. Fick då veta att vi nu är på:

....inte femte....

....inte fjärde....

....inte tredje....

utan ANDRA PLATS i kön!?!?!??!!

Plötsligt blev allt väldigt verkligt igen. Verkligare än någonsin förut faktiskt. Och även om vi naturligtvis växlade mellan att hänga i armaturerna och ligga avsvimmade på golvet av glädje, så blev vi väldigt stressade och oroliga. Ni förstår, maken är arbetslös sedan en månad tillbaka, vilket innebär att vi förmodligen kan se oss i stjärnorna efter det banklån som vi behöver för resten av adoptionsavgiften. Det blir nog till att gå med håven bland släktingarna. Någon stolthet kan man inte kosta på sig i den här processen.

Sedan vill vi ju helst inte att det ska stå i det nya medgivandet att maken är arbetslös heller, eftersom detta vanligtvis inte är särskilt populärt i Landet. Det är ok att kvinnan är arbetslös, men inte mannen - han ska ju försörja familjen gubevars.

Allt det här har minst sagt gett oss magsårskänningar.

Nåväl, vi har klarat av all taskig tajming tidigare så det ska nog gå den här gången också.

Tänk om Parveln är född nu?

*gulp och dubbelgulp*

Mycket vill ha mer och Fan vill ha fler

Igår blev ett par bland våra vänner föräldrar för andra gången. En liten välskapt flicka! Vi är jätteglada åt detta lilla mirakel och att allt gick bra. KRAM på er när ni läser detta! :)

Ett annat glädjeämne är att jag kommer bli faster för första gången i mitt liv inom några veckor. Det känns på ren svenska skitspännande och jag har en känsla av att de kommer få en stor blodigelsfaster på halsen.

Dessutom firade maken och jag 3-årig bröllopsdag idag, och igår var det 8-årsdag för förhållandet. Vi har (efter en jul"ledighet" som mest har bestått av att planera och laga mat, samt städa efter eller inför gäster) firat genom att ha en lugn och skön slappardag framför dåliga TV-program och lagat smaskig mat som vi avnjutit i lugn och ro. Dagen avslutades med en film som bjöd på lagom mängd allvar, lagom mängd skratt och en aningens för mycket trams.

En dag som de flesta småbarnsföräldrar skulle mörda för att få uppleva.

Ändå kom den alldeles precis, där jag satt i min faktiskt helt förnöjda tillvaro och tänkte på barnafödslarna i omgivningen: känslan av tomhet. Det ilade till i magen. Inte den bra sortens ilande, utan den som sedan lätt växer till en klump som sedan blir till tårar av självömkan.

Så långt gick det inte den här gången, men tomhetskänslan var alldeles tillräckligt irriterande en dag som denna. Borde vi inte vara fullt nöjda med att ha varandra? Långt ifrån alla är så lyckligt lottade att de har någon att dela glädje, sorg, minnen och framtidsplaner med. Vi vet. Och ändå kommer den där förbannade känslan:

Hur många fler jular, nyår, bröllopsdagar, påskar, midsomrar och födelsedagar kommer vi fira utan barn?

Kommer det någonsin hända oss?

Tålamod. Tillförsikt. Hopp. Förtröstan. Fokusera på det positiiiiiiivaaaaa.

Fan vad jag kan bli trött på mig själv. Avsluta bröllopsdagen med att gnälla om barnlöshet på bloggen. Så jävla otacksamt.

Till månen och tillbaka, min Finis!

Om barnbesked, amerikaner och Laestadianism

PMS igen.

Grinig, trött, ledsen, omgiven av orättvisor.

Och då passar jag på att leta reda på några amerikanska adoptionsbloggar som jag vet kommer reta upp mig ännu mer.

Jag måste ju helt klart ha något masochistiskt drag. Någon annan förklaring har jag inte.

Så nu har jag ännu en gång googlat på "barnhemmets namn" plus "adoption" och läst om amerikanska familjers väntan på BB eller RB (resebesked) från vårt barnhem. Och deras gnäll. FAN vad jag blir LESS på deras GNÄLL!

En familj har till exempel skickat iväg handlingarna till Landet i juni i år och gnäller över hur plågsam väntan på BB börjar bli nu. BB på en FLICKA, dessutom. Ni förstår, de har redan tre biologiska pojkar, så det duger inte med vilket kön som helst på barnet - de har beställt en flicka. Och nu är de less på att vänta. Men BO-HOOO vad ledsen jag blir för deras skull! *morr mutter fräääääs*

Och så tackar alla Gud när de har fått BB. Och oavsett hur kort eller lång väntan blir för dem så är det Guds mening. För att inte tala om att anledningen till att många av dem adopterar efter att ha producerat tre-fyra biologiska barn är att Gud har talat till dem och de har lyssnat.

Jag är inte helt okunnig om andra kulturer. Jag vet att man har en helt annan kultur i USA och att det är mycket vanligare att man är troende och går i kyrkan. Jag vet att de har andra krav på blivande adoptivföräldrar där. Medan vi svenskar måste ha infertilitetsintyg för att adoptera från vårt barnhem så krävs inte detta av de amerikanska sökande. Det är också mycket vanligare att de amerikanska familjerna adopterar barn med svårare särskilda behov, de som vi svenskar fortfarande är väldigt ointresserade/rädda för att adoptera. Vilket är jättejättejättejättejättebra.

Men det hjälps inte. När jag läser de amerikanska bloggarna och hur Gud har sett till att de har fått BB, så känns det som att jag skulle vilja ta tag i de föräldrarna, ruska om dem hårt och skrika: "Gud har inte ett SKIT med det här att göra!!! Skulle han haft det så skulle vi ha fått barn för många, många år sedan och hör sen, era självgoda jävlar!!! Vem fan är ni att tro att Gud tycker ni är mer värda barn än vi!??!?!?!?"

Eller så tycker Gud verkligen att vi ska ha en lång och plågsam väg till vårt barn. Om det nu blir något barn överhuvudtaget. Eller - i och för sig: min kära, kära farmor var ju laestadian och inom Laestadianismen är ju synen att livet ska vara som en enda lång uppförsbacke fram tills döden befriar en. Då har man levt som en sann gudfruktig troende. Och plötsligt framstår ju all plåga och pina i vår adoptionsprocess som fullständigt logisk. Min och makens adoptionsgud är ju helt enkelt laestadiansk.

Gott Nytt År på er alla. För egen del känns det mer som att det kommer bli Grått Nytt Hår. Men det avhjälps enkelt genom hucklet som jag som sann laestadian behöver bära.