Urlakad

För den händelse att någon faktiskt fortfarande tittar in här och vill veta vår status så kan jag meddela följande:

Maken är ännu arbetslös MEN på fredag ska han påbörja en ettårig projektanställning. Det känns lite som att bubblan kommer spricka nu när jag skriver om det redan, eftersom det verkligen har strulat i kubik med anställningar som varit en hårsmån från att vara klara när något plötsligt hände, en dag hade han tre alternativ att välja mellan och nästa dag bara ett igen osv.

Vi har verkligen hunnit spotta och svära en hel del över detta. Vi har tänkt många tankar, maken har klättrat efter väggarna av rastlöshet och renoverat halva huset under tiden.

Till slut kände vi att "the gräns is nådd" så vi bestämde oss för att sluta tänka på adoption överhuvudtaget förrän han har ett jobb. Först då skulle vi se om vi fortfarande vill fortsätta brottas med den här så otroligt tärande och slitsamma processen som helt slutat handla om lycklig förväntan och barnaväntan och helt och hållet kommit att handla om papper hit och papper dit. Vi tänker inte längre på det som "oh, vad spännande - det här tar oss närmare ett barn!" utan enbart på papper som ska fyllas i stämplas, skickas, uppdateras, och processer som tar tvärstopp på grund av en eller annan anledning och fan och hans svärmor. Till slut slogs vi med instanser på rutin, utan att reflektera över vad hela syftet med allt var. Glädjen var verkligen fullkomligt bortblåst.

Vi kände att vi behövde en förändring. och om inte omgivningen tillät en förändring i form av en unge så var vi tvungna att ändra på något själva. Så vi bestämde oss för att gilla läget - ta det som livet erbjuder och göra det bästa av den situationen. Så vi har fokuserat på varandra och klappat om varandra eftersom vi har känt oss och fortfarande känner oss slitna och tilltygade.

Det har varit obeskrivligt skönt att hitta tillbaka till känslan av ett par som älskar varandra och är rätt tillfreds med det livet har att erbjuda. Vi har inte längre levt som en småbarnsfamilj utan den viktiga beståndsdelen i form av ett barn. Vi har fokuserat på det som är roligt och mått förbaskat bra. Vi vet nu att vi visst också kommer ha ett bra liv även om det inte blir något barn. Det känns väldigt skönt att veta.

Och nu borde vi väl vara saliga och känna lycka över att kunna köra vidare med adoptionsprocessen. Men faktiskt inte. Missförstå mig rätt - kunde vi få en unge imorrn vore det inga problem. Men vi ser framför oss en låååång och krånglig process (som dessutom ska sättas igång i semestertider när förmodligen såväl utredare som adoptionskonsulent och NP är på semester).

Och så luttrad som jag känner mig nu så vill jag först se makens anställningspapper innan jag ens tänker på någon fortsättning på adoptionsprocessen.