Summan av bördorna är konstant

Översättningen kom i brevlådan idag - två dagar tidigare än utlovat

Så då måste det ju jämna ut sig och jävlas med NP:s givetvis. Att få tag på en NP som har tid med sådana oväsentliga struntsysslor som att legalisera adoptionshandlingar verkar inte bli lätt. Än mindre att hitta två. Fatta att människan på tingsrätten inte ens gick att få tag på eller lämna ett meddelande till? Fatta att de inte ens svarade i växeln för helvete!

Och den karl som ringde tillbaka ikväll (efter att mannen hade lämnat ett meddelande till hans mycket snorkiga assistent/kollega/sugga som snipigt sade: "Ja, då får vi ju se om och när han har tid med en SÅN sak!") poängterade hur fantstiskt mycket alla har att göra den här tiden på året och blaaaaaah blaaaah blaaah.

Tack, vi vet. Men alla kan inte tillverka sina ungar under julhelgen och utan att besvära alla upptagna jävlar. Förlåt, förlåt, förlåååååt för att vi finns och andas och dessutom har fräckheten att vilja bli föräldrar!

Ja, stressen börjar ta ut sin rätt på mitt humör. Jag orkar inte bita ihop en sekund till. FAN vad jag är less på att vara beroende av alla andra!

Jag vill bara få färdigt handlingarna och skicka iväg dem och luta mig tillbaka och äta chokladpraliner och julmysa - tryggt förvissad om att vi är på väg att bli föräldrar. På riktigt.

Så O, alla större och högre makter: låt oss få tag på en NP imorgon som kan legalisera våra handlingar senast på fredag. Nästa onsdag ska akten vara hos Organisationen. Om inte så kan vi konstatera att allt detta jobb bara resulterade i en prakt-stolpe-ut.

Teknik som tar sig friheter

Den förbannade bloggen har på helt eget bevåg ändrat min inställning från svenska till engelska och ingenstans finns inställningen att återfinna. Den är lika mycket existerande som mitt tålamod med uppfuckad teknik.

Jag ser rött av raseri. Finns något annat alternativ?

IT är ett helvete. Och detta sagt av en systemvetare.

Striden i mitt inre

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva egentligen.

Jag vet inte ens vad jag tänker eller känner just nu. Efter att ha väntat och väntat och förbannat och gormat och svurit och gråtit i så många år känner jag inget annat än en tomhetskänsla nu. Nu när jag inte kan göra något mer än att vänta på att översättaren ska bli klar. Det är i och för sig en väntan igen men jag räknar kallt med att den är över den 12/12 precis som han sa. Jag litar på honom för han har översatt papper åt oss förut och hållit mer än han lovat.

Så detta känns nu bara som en parentes i sammanhanget. Även den efterföljande legaliseringen känns som en baggis (måtte jag nu inte få äta upp detta i nästa vecka).

Jag är mentalt redan förbi detta och framme vid när vi har papprena i Landet. Då vidtar en väntan på 1,5-2 år och om jag har en tomhetskänsla nu, hur ska det då kännas sedan? När helt plötsligt (jag kan inte fatta att jag använder formuleringar som denna) allt det vi har strävat efter och kämpat för är uppnått? Förutom barnet då, givetvis.

Jag grubblar just nu mycket över vilken strategi vi ska ha i vår kommande väntan. Först en väntan på barnbesked (BB) som Organisationen säger är ungefär ett år. Sedan kommer den riktigt plågsamma väntan för oss. Då ska vi och våra papper granskas i två olika instanser i Landet. Tiden för godkännande i denna process varierar, men mellan 4-6 månader är snittet, och Organisationen ber oss att räkna med 6 månader.

Under denna väntan kommer vår son eller dotter hinna bli mer än dubbelt så gammal som han eller hon är när vi får BB. Vårt barn kommer finnas tusentals mil ifrån oss på ett barnhem. Vi kommer ha ett eller ett par foton att titta på och fantisera kring. Vi kommer få nya foton där vårt barn har blivit större. Vi kommer längta ihjäl oss efter att få ta henne eller honom i vår famn, snusa i håret, stryka över ryggen och vyssja.

Och allt vi kommer kunna göra är att v-ä-n-t-a. I ett helt oförutsägbart antal månader. I bästa fall hör vi ingenting under tiden (inga nyheter är goda nyheter i detta sammanhang). I värsta fall kommer vi bli ombedda att komma in med kompletteringar av olika slag.

Oavsett vilket kommer den här väntan bli något av det mest ångestfyllda vi har gått igenom. Det är likadant för alla som adopterar från Landet, men vi har ju denna extra aspekt med riskbrevet. Vi kommer att vara som på nålar tills vi vet om vi får hämta hem vårat barn eller inte.

Tortyr.

Men ärligt talat: jag orkar inte bekymra mig i förväg för då får jag bara genomlida det hela TVÅ gånger. Det räcker gott med en gång. Jag kan nog lugnt konstatera att jag är mentalt förberedd på varenda motgång som kan tänkas komma. Det får räcka så.

Och för den delen så tycker jag faktiskt att vi har förtjänat att glida igenom den resterande processen på en räkmacka. Om det finns någon som helst rättvisa i världen så blir det så.

Just nu siktar jag in mig på att vi ska fira när papprena är ivägskickade till Organisationen! Jag har beställt en överraskning åt Mannen som har Landet-anknytning och som kommer bli perfekt att fira med. Och då ska vi njuta i fulla drag av tanken på att vi ska bli föräldrar.

Förhoppningsvis.

Jo, men det är klart vi ska!

Kanske.

Men ge sig nu - klart det kommer att gå bra!

Om vi har tur.

Och striden i mitt inre fortsätter...

Räkneövning och sex på jobbet

Nu tänkte jag roa mig med en liten räkneövning.

Så här många har fram till dags dato varit involverade i mitt och Mannens barnskaffande:

Mannen, Jag, en gynekolog, en föräldrautbildare, fyra olika läkare, sex stycken sjuksköterskor, två hemutredare, fyra medlemmar i Socialstyrelsens rättsliga råd, Kommunens Socialnämnd (X antal), minst fyra personer i tre olika adoptionsorganisationer, en översättare, två olika handläggare på Skatteverket, en handläggare hos Polisen, sex stycken referenter, tre banktjänstemän, en fotograf (som iofs råkar vara en av referenterna också), min personalhandläggare, ekonomichefen på Mannens företag, och känslan är att det även är några till som jag just nu inte kan komma på.

Detta blir totalt 40 personer plus de i socialnämnden som jag gissar är minst fem personer, förmodligen fler.

Så låt oss säga 45 personer.

Är det konstigt att man saknar den där myspysiga privata och hemlighetsfulla känslan som biogravida kan njuta av innan de inviger omgivningen?

Det är ju fullständigt självklart att något sådant är omöjligt när man har 45 åskådare i sovrummet från Dag Ett i barnverkstaden. Tänk er trängseln alltså. Lägg sedan till att Mannens föräldrar och våra vänner turas om att alltid nu och då rycka upp dörren till sovrummet och fråga: Hur går det?

En annan sak som jag väldigt påtagligt upplevt de senaste dagarna är att (eftersom vi inte kan ägna oss åt familjebildande efter arbetstid utan måste sköta allting kring detta under kontorstid) det känns som att bli ertappad med byxorna nere när jag sitter och mejlar i adoptionsärenden på jobbet och någon kollega kommer in. Jag har turen att åtminstone sitta med näsan mot dörren och således datorskärmen vänd från samlagsstörarna, men jag känner hur jag blir djupt generad vid sådana här tillfällen. Jag blir nojig och spattig, drar snabbt bort handen från kakburken och skyndar mig att täcka över alla spår.

Jag kunde inte känt mig mer skyldig om jag och Mannen hade blivit ertappade i äktenskapliga eskapader i min kontorsstol.

Det är i de små detaljerna det blir tydligt att detta är ett märkligt sätt att skaffa barn på.

Kort och koncist

Jag är vrålhungrig och dessutom ful i håret efter att ha spenderat 2 timmar och 1400 kronor hos frissan, så detta får bli kort och koncist.

En kopierad version av samtliga handlingar har granskats av Organisationen och allt är OK. Jiho! Nu ska jag (ja, Mannen är på tjänsteresa i utlandet i en vecka. Mycket olägligt.) bara leta rätt på en översättare som har tid att SNABBT översätta allt och sedan ska vi få detta legaliserat och stämplat i två omgångar av två olika Notarius Publicus. Har på Gula sidorna hittat hela två stycken i hela länet?!??!?!?! Måtte de sitta och rulla tummarna i väntan på att vi ska höra av oss med jobb. *stressaaaaaad*

Och fotade oss gjorde vi igår. Här följer nu några exempel på hur vi arrangerade fotona:

• Vi tänkte först sitta med tomma kaffemuggar och låtsas dricka kaffe (enligt önskemål från Organisationen) i köket men det kändes heltöntigt. Att på riktigt göra kaffe eller te fanns det inte tid till (Mannens bror stod och trampade och väntade på att få fota så han fick åka iväg och jobba), så jag kokade upp vatten i tekokaren och hällde upp i muggarna. Sådärja! Rökpelaren från det heta vattnet var tänkt att få det hela att kännas lite mer verkligt men fick givetvis motsatt effekt. Där satt vi med hett vatten i varsin mugg och låtsades fika. Utan den minsta pepparkaka eller lussebulle eller chokladmuffins eller annat gott som jag kräver för att skölja ner drycken med i vanliga fall. Resultat: stela poser och förvridna ansikten.
• Vi låtsades på en bild laga mat. Fram med en kastrull som jag stod och rörde i med trägaffel samtidigt som Mannen stod bredvid och skar upp en paprika. Fotografen fick vara noga med att inte rikta kameran på så sätt att det syntes att kastrullen var tom. Resultat: Stela poser och förvridna ansikten.
• Ni hajar... stela poser och förvridna ansikten osv...

När vi skulle ta foton utomhus med oss framför huset var det halv snöstorm.

Vi fick sedan skicka iväg fotografen och fortsatte med att fota varandra (Bland annat fotade Mannen mig vikandes tvätt i tvättstugan. Jag sminkad och med finkläder och skor på precis som vanligt när jag är i tvättstugan.). Vi använde även självutlösaren till att fota oss när vi klädde granen. Eller klädde och klädde, granen var färdigpyntad - vi smilade upp oss på foto efter foto placerandes samma pumla på exakt samma gren gång efter gång.

När dagen med kombinerat julstök och adoptionsfotografering var över rasade vi ihop i soffan med varma mackor och lussebullar.

"Känner du att vi har gjort barn idag?" frågade jag Mannen.

Svaret kom blixtsnabbt: "Javisst" (ironiskt). Och jag kände precis likadant.

Undras när vi kommer att känna det. Vi törs fortfarande inte känna det. Och jag är så avundsjuk på de som kan sammanställa sina handlingar med vetskapen om att nu BLIR det barn! Givetvis bortsett från allt som kan hända med alla länder det adopteras ifrån, dvs kraftigt förlängd väntan, definitivt stopp på samarbetet, världskrig osv.

Vi måste verkligen börja intala oss att vi nu KOMMER att få barn från Landet. Jag vill ha en adoptionsgraviditet där vi kan längta och vara förväntansfulla och fantisera om framtiden. Där vi kan göra i ordning barnrum, börja köpa saker till barnet, sy (okej - leja bort det till farsans sambo då) längtanstäcke, börja fylla i fyll-i-bok osv.

Men idag har jag PMS och då är världen ful och själen grå så idag tänker jag bara att vi aldrig kommer tordas hoppas förrän vi har (?) ett barn hemma hos oss. Och det är i så fall om 1,5-2 år.

Sådär. Det var den korta och koncisa varianten på inlägg.

By the way...

Jag hade återbesök på VC för att kolla upp blodtrycket i morse och även om det fortfarande var på gränsen till högt så har läkaren nu skrivit ut våra intyg.

Det är sådana människor som hon som visar att det finns hopp för mänskligheten!

Kontrollfreak utan puls

Jösses vilka biverkningar jag fick av blodtrycksmedicinen. Betablockerarna sänker pulsen och det är inte utan att jag har varit orolig för att jag varit utan puls några gånger under den senaste veckan.

Såååååå kosmiskt tröööööööött.

Den förlamande tröttheten verkar dock under de två senaste dagarna ha minskat något så förhoppningsvis är man snart sitt gamla vanliga bara-november-aptrötta jag.

Under den senaste veckan har vi ringt och postat brev till olika instanser och bett om intyg. Mannen fick ringa hemutredarna. Jag fann det för säkrast eftersom jag blir förbannad bara jag tänker på dem. Mannen blev aldrig riktigt (men nästan) lika rabiestokig på våra hemutredare som undertecknad, så han blev framskickad till fronten.

En av hemutredarna var sjukskriven och den andra var antingen på möten, hade gått för dagen eller svarade inte i telefonen. Till slut ringde hon dock upp och Mannen fick hennes ord på att hon skulle skriva under pappret när vi hade skickat in det. "Är det bråttom?" hörde jag henne undra på Mannens mobiltelefon. Jag gestikulerade vilt något i stil med: "Ja för helvete, det brinner i knutarna, skriver du inte under direkt du får pappret i din hand kommer ditt tandkött ruttna och maran rida din rygg i evighet!" Jag var inte villig att riskera att budskapet inte skulle gå fram eftersom den normala tidsåtgången för att sätta sin underskrift på ett papper mycket väl kan tänkas vara två månader för henne.

Ja, jag är orättvis och hon har säkert en omänsklig arbetsbelastning och bla bla bla, men jag har i flera år varit överseende och förstående och nu är jag fanimej less på det. Och det är min blogg och i den skriver jag vad jag vill. Så det så!

Nu har vi gjort vår del av papperssamlandet så långt. Nu får vi bara vänta på att de olika intygen ramlar in och hoppas att de gör det snabbt och utan fel. Hittills har jag hunnit ha ångest över att

1. mitt namn är felstavat på intyget om att vi inte kan få biologiska barn
2. vår kontakt på banken i referensbrevet bara har skrivit att vi har skött våra betalningar. Hon avslutade dessutom intyget med "With no responsibility on our part", vilket jag tyckte lät som en väldigt märklig avslutning på något som ska föreställa ett referensbrev. Alltså inget om att vi är solida, har varit kunder hos dem sedan människan släpade knogarna i backen och att de är glada för att ha oss som kunder. Vilket var det som stod i instruktionerna från Organisationen och som också var det Mannen bad henne skriva. Så det blir nog till att säga "Gör om, gör rätt!" åt henne gissar jag.
3. Varken mitt eller Mannens arbetsgivarintyg har försetts med stämpel, vilket de helst ska göra. Varför inte skriva detta i de mycket utförliga instruktionerna som Organisationen skickar ut inför papperssamlandet undrar jag allra ödmjukast? Gör om, gör rätt igen alltså.

Det är en massa annat som jag har hunnit oroas över men det verkar jag tack och lov ha hunnit förtränga.

Vi har även bett tre vänner att skriva referensbrev åt oss. Det var ingen lätt sak att bestämma vem man skulle plåga med detta den här gången. Att bli tillfrågad om att skriva ett referensbrev verkar för de allra flesta vara förknippat med en enorm prestationsångest. Våra vänner ska dessutom ska ha breven färdiga inom en vecka. Vi har emellertid guldvänner som ställde upp utan att tveka, trots småbarnskaos och obefintlig egen tid, än mindre tid till att författa referensbrev.

För mig personligen har papperssamlandet inneburit att jag har tvingats erkänna en mycket obekväm sanning för mig själv. När det kommer till skrivande så är jag ett fullständigt kontrollfreak. Jag är en referensbrevförfattares värsta mardröm: en överanalyserande fascistisk språkpolis som inte kan hålla fingrarna i styr när hon blir ombedd att läsa igenom en text.

Jag kan bo i ett fullkomligt kaos utan att det rör mig i ryggen men när det kommer till en text - oavsett om det är ett julrim, ett blogginlägg, en jobbansökan, en insändare, ett mejl eller något jag skriver i jobbet är jag fullständigt anal.

Tack gode gud för att inte detta framkom i hemutredningen - tillståndet är allvarligt och obotligt.

Gudarna var goda!

Jag är så t-r-ö-t-t...

Trött på ett bra sätt! Läkaren var, precis som jag hoppades och trodde, underbar på alla sätt och vis. Det var nästan lite "Tyst nu - berätta inget om nåt högt blodtryck - ni är friska, punkt slut!" över hennes approach. Så härligt med lite medvind för en gångs skull.

Blodtrycket var ju fortfarande högt, men hon gjorde precis som vi hade hoppats: skrev ut betablockerare och gav mig en ny tid om en vecka då medicinen förhoppningsvis ska ha kickat in. Då skriver hon intygen. Jiho!

Sedan skulle det ju tas blodprover också. Både jag och Mannen bidrar med utmaningar till sköterskorna på den fronten. Våra kärl är svåra att lokalisera vilket alltid brukar innebära 2-4 försök innan de till slut ger upp och tar från handen. Mannen är paniskt rädd för läkare och speciellt blodprovstagning efter sjukhusvistelser som barn. Eftersom jag är betydligt coolare på den fronten lät jag givetvis honom gå in till labbet först för att han inte skulle sitta och jaga upp sig längre än nödvändigt. Tur var väl det.

Mannen var klar efter 3 försök (varav det lyckade givetvis var på handen - varför kan de aldrig ta oss på orden när vi ber dem att ta där direkt???) och c:a 10 min. Sedan tog det ungefär en kvart innan det blev min tur. Under den tiden hann jag tråka Mannen för hans lätt grönvita ansiktsfärg och det faktum att han fick torka bort svett från pannan. Big mistake.

Över en timme efter jag gått in på labbet kom jag ut. Stucken ett tiotal gånger i armvecken, på handen, i foten och till slut i fem fingrar. Sköterskorna fick alltså till sist kapitulera och använda sig av samma metod som man använder på småbarn, dvs sticka i fingret och sedan m-j-ö-l-k-a fingrarna blodsdroppe för blodsdroppe för att fylla 4 minirör. Jag hade en sköterska på vardera hand och kö ute i väntrummet samtidigt som labbet egentligen hade stängt för dagen.

Allt detta hade väl varit frid och fröjd i arselhöjd om det inte vore för det faktum att jag på ett synnerligen genant sätt lyckades bryta ihop och börja tjuta när de i halvdesperation stack mig för c:a 10:e gången, nu i foten. Varpå de bestämde sig för att satsa på småbarnsmetoden. Jag försökte mellan snorandet och hulkandet förklara att det inte var behandlingen som sådan som gjorde att jag lipade, utan att det blivit lite för mycket anspänning och stress. Sköterskorna tittade förstående och medlidsamt på mig med blida ögon som sade "Yeah, yeah - vi känner nog igen en hare när vi ser en!" och tröstade, klappade och daltade med mig.

Jag tyckte det hela var så ofantligt pinsamt att jag ville avlida på fläcken.

Den befrielsen fick jag ju inte utan jag fick istället komma ut från labbet med rödgråtna ögon och ansiktet strimmigt av tårar och möta nyfikna blickar från väntande patienter.

Mannen hade hunnit läsa FASS från pärm till pärm och utbrast spontant (och faktiskt lite imponerad/småbesviken): "Du ska alltid vara värst!"

Men nu är detta enorma hinder passerat. Och det finns inte ord för att beskriva vår lättnad.

Vi hade förberett ett kuvert med "kontraktet" med våra underskrifter på som skulle retureneras till Organisationen inom 10 dagar från mottagandet. Det blev på håret men vi ville vänta tills efter läkarbesöket. Samma sak gäller betalningen av halva adoptionsavgiften, dvs 44.000 kronor som jag precis har ordnat.

Aldrig har man väl känt en sådan lättnad över att få betala en sådan gigantisk räkning. En försiktig glädje anas också någonstans långt där inne men den är mycket behärskad.

Men den finns där. Och den känns.

Dagen D

Imorgon är det Dagen D.

Imorgon vid den här tiden kommer vi antingen ligga nedslagna i varsin ände av soffan och deppa ELLER så kommer vi vara oerhört lättade och redo att samla papper på allvar.

Jag brukar inte särskilt lätt bli nervös eftersom jag inte riktigt ser poängen med att lägga energi på sådant. Men idag har jag ont i magen.

Imorgon vet vi.

Förstoppade UFO:n

Nu har vi metodiskt gått igenom instruktionerna för papperssamlandet och det känns som att det är helt överkomligt. Under kontroll liksom.

Så mycket under kontroll saker och ting nu kan anses vara när man under enorm tidspress ska samla ihop intyg från bank, läkare, Skatteverket, brottsregister osv osv osv, samt få tre nya referensbrev skrivna. Landet vill nämligen inte ha referensbrev skrivna av släktingar och det får heller inte vara samma personer som i hemutredningen. Två fel av två möjliga för vår del.

Men vad det gäller alla dessa dokument så handlar det ju bara om att följa instruktioner genom att läsa innantill.

Värre blir det att lyckas få ihop sex stycken foton på oss "som på ett bra sätt beskriver vårt vardagsliv." Vår förmåga att bli bra (eller ens acceptabelt normala) på bild lämnar en hel del övrigt att önska. Förslaget från Organisationen är att vi bjuder hem en vän med kamera som tar foton på oss - exempelvis i vardagsrummet, när vi dricker kaffe, framför huset osv, och vi ska helst vara finklädda på någon bild men det får absolut inte vara middags- eller festbilder. Skor ska vi ha på oss inomhus också, det är viktigt.

Vi kommer helt säkert se ut som stelopererade ufo:n med förstoppning.

Oseriösa och olämpade..?

En hel helg har gått utan att vi har satt oss in i vad vi behöver göra i papperssamlingsväg.

När jag läst runt i olika bloggar och adoptionsforum så har jag bara sett lycka, lättnad och förväntan över att få sätta igång med papperssamlandet. Det är fantamej så folk vibrerar av exaltering likt små Duracellkaniner. Och det enda jag kan tänka är att det här är ett abstrakt och förbannat tråååååkigt sätt att skaffa barn på.

Jag känner mig som världens mest oseriösa och olämpade adoptivförälder. Tankar som härjar i huvudet just nu är: Om jag inte pallar det här sista rycket så är jag nog inte av det rätta virket. Om det här känns övermäktigt - hur ska vi då palla ett föräldraskap? Och hur många skulle inte ge vad som helst för att få byta plats med oss och börja samla papper?

Till mitt försvar bör jag väl nämna att jag tog blodtrycket imorse: 188/108. För de av er som inte har koll på vad siffrorna bör vara så är det här högt. Jättehögt. Alldeles åt helvete för högt för att passera en läkarkontroll.

Jag antar att det är tanken på detta som gör att papperssamlandet känns så avlägset och lågprioriterat just nu. Vi kommer nog helt enkelt avvakta tills efter torsdag med att lägga ner någon energi i papperssamlandet.

Jag behöver nämligen inte använda mig av någon intuition för att gissa utgången av läkarbesöket. Det står skrivet i stora svarta siffror på min blodtrycksmätare.

Och G-u-d vilken Drama Queen man kan vara ibland.

Ajaj då

PUH.

Jag tror bestämt luften gick ur både mig och Mannen när vi igår fick hem instruktionerna från Organisationen för de papper som behöver samlas.

Vi har hela tiden vetat att det är en massa papper att samla men vi blev smått överväldigade och faktiskt nedslagna när vi skummade igenom papprena. Inte mindre än TJUGOSEX olika handlingar behövs.

Men alla papper från brottsregistret, banken, skatteverket osv är ju i slutändan en baggis att fixa. Det blir en massa ringande och ifyllande av blanketter men det är ju bara gammalt hederligt fotarbete som gäller.

Däremot har vi nu fått ont i magen och ångest över något som känns som den största fallgropen. Vi måste få en underskrift från våra hemutredare på att de går med på att skriva fyra uppföljningsrapporter till Landet 3, 9, 15 och 24 månader efter hemkomst. Det är vanligtvis bara en uppföljningsrapport som görs av socialen men här ska de alltså gå med på att göra tre rapporter extra.

Med den erfarenhet vi har av våra utredare skulle vi bli mycket förvånade om de gör detta utan att blinka. Sedan kan det ju givetvis spela in att vi genom att mer eller mindre kalla dem inkompetenta hamnade på kollisionskurs med dem innan vår hemutredning var klar. Vi ser framför oss munnar som ser ut som hönsarslen och kommentarer som "Nej men DET går inte! Det finns det inte tid till!".

Och där är vi ju böjda att hålla med i så fall. Som Mannen så riktigt konstaterade: "Jaa du... de kommer ju inte hinna skriva färdigt den första rapporten innan det är dags för nästa."

Så detta är det mörkaste molnet på vår adoptionshimmel just nu.

Måtte det bara vara vi som målar fan på väggen.

Vi rör oss vidare

Nu är det definitivt bestämt. Vi står i startgroparna för att börja samla papper för ansökan till Landet.

Jag har en bra maggropskänsla inför det här. Hoppas den inte bedrar mig. Tror faktiskt det vore första gången någonsin i hela mitt liv i så fall.

Vid uppstartsamtalet med Organisationen idag ställde jag lite frågor om i vilken fas i processen vi kunde tänkas bli stoppade om vi blir det, och då kom vi att prata en del om det här med riskbrev och särskilda förfrågningar. Vi och Organisationen är helt på samma våglängd vad det gäller synen på detta. Det visade sig att de tidigare har skickat särskilda förfrågningar men det enda utfall de fick av detta var "Nej tack", så de slutade med det. Och skickade handlingar precis som vanligt från folk som de tidigare skulle ha gjort en särskild förfrågan för. Och det har gått BRA. De är av inställningen att en särskild förfrågan med massa papper och intyg kan ge helt motsatt effekt än den man vill uppnå. Dvs, istället för att övertyga dem om att allt är ok så riskerar man att de drar öronen åt sig för "Jösses så illa däran den här människan måste vara som behöver alla dessa intyg!".

Det är precis detta jag har varit orolig för och även tagit upp med den andra organisationen, men där hade man inte tänkt den tanken. Så det känns väldigt bra att vi och Organisationen har samma syn på detta.

Tack för alla tumhållningar och hejarop. Ni anar inte hur mycket det värmer. Fortsätt hålla tummarna för läkarbesöket. *nervös*

Barnskaffandets Ingenmansland

Jag lovade att återkomma med rapport om vårt beslut. Och jag tror i och för sig att vi har beslutat oss . Vi kör på detta. Skulle vi råka ut för katastrofen att efter BB bli stoppade så är det X antal tusen och 1,5-2 år ner i toaletten, men då har vi fortfarande vår köplats kvar i den aktuella organisationen, samt i de andra två organisationerna. Och vem vet hur det ser ut då? Kanske köerna har minskat? Kanske länderna har blivit fler? Hur som haver så måste vi lita på att det hela ordnar sig på något sätt.

Vi orkar nämligen inte leva i detta barnskaffandets Ingenmansland längre. Vi måste vidare. Oavsett vad resultatet blir.

Mannen och kontaktpersonen från Organisationen har ringt om varandra hela dagen. När hon till slut fick tag på honom verkar det som att de missförstod varandra. Hon trodde Mannen behövde prata ytterligare lite mer med mig innan vi kunde gå vidare. Så nu ska hon ringa mig imorgon för ett "Startsamtal", vilket är ett begrepp som ingen av oss har hört tidigare och är lite undrande till vad det utgörs av. Men det känns stort. Kanske det första riktiga steget på väg mot vårt barn?

Samtidigt tillåter inte den luttrade cynikern i mig någon riktig glädje och förväntan. Mycket kan fortfarande gå snett. Det finns många ställen det kan ta stopp på.

Men vi hoppas, hoppas, hoppas under synnerligen ordnade former.

Lycka + Oro = Fullständig förvirring

Det har hänt saker. Stora saker. Som vi ändå inte riktigt törs hoppas på.

I torsdags ringde en handläggare från Organisation 2 och sade att vi får skicka papper till det land hon är ansvarig för. Det är dock fortfarande med en reservation från Organisationens sida att de inte är helt säkra på hur man kommer se på min hälsobakgrund i det aktuella landet. Barnhemmet är det inga problem med enligt henne - där blir vi accepterade. Det är i den juridiska processen som vidtar sedan som en granskning sker av föräldrarna som är väldigt ingående. Man får ofta komplettera med dokument av olika slag. Allt från intyg från Skatteverket, läkarintyg till helknasiga saker. Den mest märkliga kompletteringen jag har hört talas om är när han som nu skulle bli storebror (var han 6 eller 8 år..?) fick skriva ett brev där han dyrt och heligt lovade att vara en bra storebror till det nya barnet. Gulligt eller ren pennalism från maktfullkomliga personer? Ingen aning. Men jag vet att vi OM vi väljer att skicka handlingar till det här landet inte kommer kunna vara säkra på att vi faktiskt kommer få ett barn förrän vi är hemma igen.

Tankarna snurrar i huvudet. Å ena sidan är vi så otroligt exalterade över tanken på att vi imorgon kanske har beslutat oss för att börja samla papper till det här landet. För det är bråttom. Handlingarna måste vara i landet innan årsskiftet vilket i praktiken innebär att vi måste ha handlingarna klara inom ett par veckor för att hinna med översättning, legalisering osv.

Tankar med ett helt annat skimmer kring sig än de som rört adoption under det senaste året har flaxat förbi i huvudet. Tänk att det här Landet faktiskt var ett av de allra första som vi fastnade för då för hundra år sedan när vi började tänka tanken på adoption på allvar. Tänk att få säga åt våra föräldrar att de KOMMER bli mor- och farföräldrar åt vårt barn från det här Landet inom si och så lång tid! Tänk att få vänta på vårt barn på riktigt istället för att vänta på ett mirakel i form av ett land som accepterar en ansökan från oss! Tänk att kunna gå vidare - in i en helt annan fas av väntan!

Men tänk om... vi blir de första som bli stoppade i granskningsprocessen som följer BB:t? Tänk om vi får foto, namn och information om vår son eller dotter. Tänk om vi väntar på honom eller henne i den långa tid (upp till 7 månader) det här landet har mellan BB och RB. Tänk om vi sedan aldrig får åka och hämta honom eller henne?

Låt oss bortse från att vi då kommer att ha förlorat en massa pengar. Vi kommer aldrig att bli oss själva igen om det värsta skulle hända.

Det är i sanning inget lätt val. Men jag tror vi kommer ta den här chansen. Vi har inte råd att inte göra det. Det känns som en gåva till oss.

Intressant i sammanhanget är att vi för någon vecka sedan fick brev från vår VC där vi hade fått tid för läkarundersökning för intyg till adoptionsansökan. Jag ringde och bokade den här tiden innan vi fick tid hos den privata läkaren i slutet på augusti. Tiden var bokad till den 15/11. Mannen tyckte vi skulle avboka tiden, men jag sa: "Njaaeeeh... jag känner på mig att vi bör hålla fast vid den här tiden ett tag till. Vi avvaktar lite." Och nu behöver vi tiden. Inte till en särskild förfrågan utan till Skarpt Läge. Jag har god intuition och är extra känslig för saker och ting. Men för att inte se ett sådant här tydligt Tecken behöver du ju vara totalt avskärmad. Eller hur? Visst? Inte sant? (hjälp mig!)

Nu behöver alla (två? ;)) läsare av den här bloggen hålla tummar, fingrar, tår och hårstrån för mitt blodtryck. Jag vet att det fortfarande är högt, och tanken på att det MÅSTE vara ok om 1,5 vecka stressar mig så det blir dubbelt så högt.

Den här läkaren är dock en läkare vi har fått väldigt bra intryck av tidigare, så jag hoppas, hoppas, hoppas, hoppas inte blodtrycket blir avgörande. Jag är helt övertygad om att mitt blodtryck kommer sjunka med 20 punkter om vi får iväg en ansökan.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det må vara att man får dras med en massa fanstyg som illamående, 30 kilos viktuppgång, bristningar, värk och foglossningar vid en vanlig graviditet. Men man behöver åtminstone inte be 10 personer om lov för att (1) hoppa i säng och (2) föda barnet.

Jag är så LESS på att vara helt i händerna på hemutredare, läkare och andra omständigheter i våran längtan efter att bli föräldrar.

Ojoj. Idag lämnade den röda tråden en del övrigt att önska känner jag.

Men det illustrerar på ett utmärkt sätt hur det ser ut i mitt huvud just nu.

Imorgon ska vi prata med Organisationen igen. Jag återkommer med vårt beslut.

Halmstrån

Vi har i ren desperation nu blivit sökande i en tredje adoptionsorganisation.

Trots att vi vet att det är 1-1,5 års väntetid för de flesta av deras länder.

Och trots att vi vet att det förmodligen inte är många (om ens några) av deras samarbetsländer som kommer vara villiga att ta emot en ansökan från oss.

Vi var bara tvungna att göra detta för att känna att vi har försökt allt. Några tusenlappar hit eller dit i sökandeavgift är ju i detta sammanhang skit samma.

Vad som är betydligt värre är att vi snart kommer ha bekräftat att alla möjligheter är utforskade. Och att ordet möjligheter förmodligen är helt fel ordval i sammanhanget.

Känns inte speciellt troligt att vi kommer skicka till något av den här organisationens samarbetsland. För om det är något land som är villiga att ta emot vår ansökan så finns det ju inget som säger att så är fallet efter vi har väntat färdigt i Sverige.

Verkar jag bitter? Nej, inte bitter. Resignerad. Idag är jag ingen kämpe. Idag är jag uppgiven.

Vi hoppas på en bättre dag imorgon.

Elefant som har gått över tiden

Många jämställer att vänta barn via adoption med en elefantgraviditet.

Jag hade kunnat ta det. 2 år. Ingenting. Om man vet att det blir barn.

Men vi ser absolut inga tecken på att det kommer bli barn för vår del.

Om jag ska göra en liknelse med att vara gravid på det vanliga sättet så blir den denna:

Tänk dig att du har gått 4 år över tiden och att du vet inte om din gigantiska, tunga mage som gett dig illamående, foglossningar, svamp på diverse ställen, humörsvängningar osv faktiskt kommer att resultera i ett barn.

Tänk om det kommer visa sig att det bara är gaser..?

Å ena sidan behöver du för din, din partners och det eventuella barnets skull vara uthållig, inte tappa modet, hålla humöret uppe och förutsätta att allt kommer gå vägen.

Å andra sidan behöver du förbereda dig på att du kanske bara kommer att föda en gigantisk, illaluktande fis.

Tro fan man åker berg-och-dal-bana.

Syndabockar och Darwin

Jag letar syndabockar.

Mannen och jag har i ett års tid varit sanslöst irriterade på de senfärdiga hemutredarna, och irritationen växer för varje dag som går. Det är inte bara inbillning från vår sida att vi skulle ha blivit accepterade av Landet och flera andra länder för 7-12 månader sedan. Detta har jag fått bekräftat från vår kontaktperson hos Organisationen. Jag är så förbannad på de sinnesslöa varelserna på familjerätten att jag helt enkelt måste låta bli att tänka på dem och deras sölande. Annars skulle jag (1) bygga upp ännu mer frustration, irritation och andra tärande känslor som inte hjälper mig eller oss ett skvatt, eller (2) bli tvungen att bajsa i en påse och lägga i hemutredarnas brevlådor.

Inget av alternativen känns så speciellt konstruktivt, så jag fokuserar på att tänka på annat.

Som exempelvis hur jävla mycket det stör mig att det verkar vara fler och fler som kan få biobarn som väljer att adoptera. Andra stör sig på att dessa människor verkar slå sig för bröstet och framhäva sin storhet: "VÅRA barn kommer minsann inte bli något andra- eller sistahandsval, de kommer att vara valda i FÖRSTA hand!" (vilket jag inte ens bevärdigar en kommentar). Vissa tendenser till "Vi vill rädda ett barn" finns också hos alldeles för många av dessa adoptionssökande. För er läsare som inte är lika insnöade i adoptionsvärlden som jag är: detta är inte ett ok sätt att resonera när man adopterar. Ett barn ska aldrig behöva känna tacksamhetsskuld för att det har blivit "räddat". Ett barn ska veta att han eller hon var hett efterlängtad för sin egen skull. För att vi ville ha ett barn och för att vi ville bli föräldrar. Inte som ett välgörenhetsprojekt.

Hur upprörande jag än finner denna inställning så är det dock inte detta som stör mig mest just nu.

Nej, jag är på god väg att bygga upp en enorm ilska mot dessa människor eftersom deras storsinta inställning att "ta hand om ett barn som redan finns istället för att sätta fler till världen" innebär att de berövar andra chansen att bli föräldrar.

Återigen: i dagsläget finns det dubbelt så många adoptionssökande i världen som barn tillgängliga för adoption. Jag skulle ha lättare för att acceptera sakernas tillstånd om jag visste att vi konkurrerade (ja, så är det rent krasst) på lika villkor. Men deras val att genomgå en hemutredning, vänta i köer i Sverige och utlandet samt betala för en adoption istället för att göra sin förbannade plikt och kn*lla sig till en unge eller åtta gör att de minskar mina chanser att få bli mamma.

Jag har ingen aning om hur många procent av de som adopterar som faktiskt skulle kunna få biobarn, men jag har en olustig känsla av att detta är början på en trend. Angelina, Madonna och andra "världsförbättrare" smittar av sig.

Ok, kanske är det inte de fertila som väljer att adoptera som ska vara syndabockarna - kanske är det Darwin? Det här bevisar ju nämligen hans tes i kvadrat: de som är fertila kan reproducera sig. Men om de väljer att inte göra det på det sätt de förbanne mig borde utan istället adopterar så räcker de ut tungan och gör lång näsa åt oss två gånger om. Deras val (förutsatt att inte de har saker i läkarintygen som gör det svårare för dem att adoptera) gör att de får bli föräldrar men inte vi.

Jag önskar länderna i sin nu eskalerande kravskärpningshysteri kunde börja med att införa obligatoriskt krav på infertilitetsintyg .

I dagens läge har inte de fertila något i adoptionsköerna att göra, punkt slut.

En long story...

Av den händelse att det faktiskt är någon som läser den här bloggen så tänkte jag att det kanske vore på sin plats med en redogörelse för hur vår process och de uppförsbackar som jag pratar om har sett ut. Jag har många gånger under resans gång tänkt att jag behöver börja ventilera i en blogg, men eftersom jag alltid inbillat mig att vi har börjat se slutat på resan har jag inte haft tillräcklig motivation. Efter att ha insett att det är en lååååång resa kvar (om den inte rent av kommer att avslutas abrupt utan att ha nått målet) så beslutade jag mig för att börja skriva i den blogg jag hade registrerat för länge sedan.

Misstankar om att eventuella läsare lär ha lite svårt att förstå vad jag egentligen pratar om har nu alltså fått mig att besluta mig för att i detta inlägg backa bandet lite.

På olika forum och i bloggar ser jag människor som har exakta datum för när de kontaktade kommunen för hemutredning, när de hade första informationsmötet, vilka datum de hade träffar, när de fick hemutredningen för genomläsning och när de fick medgivandet. Jag vet inte om det går att statistiskt bevisa att dessa personer är före detta IVF:are (som är vana att notera datum för olika skeden i processen) eller inte, men jag kan bara konstatera att jag inte har samma koll...

Hur som helst, så här har det sett ut i grova drag:

• I mars 2005 kontaktade vi familjerätten för att anmäla oss till hemutredning. Vi fick då veta att vi först måste gå den obligatoriska föräldrautbildningen, och en sådan hade precis avslutats så nästa skulle starta i augusti.
  
• Från mitten på augusti till slutet på oktober gick vi föräldrautbildningen under ett antal helger. När detta var klart var Mannen sjuk och vi var dessutom i färd med att planera vårt bröllop som skulle äga rum utomlands i början på januari. Och jag befann mig i en mycket hektiskt period med ett stort projekt på mitt jobb. Vi bestämde därför att vi väntar med att anmäla oss till hemutredning till efter bröllopet.
  
• Vi anmälde oss till hemutredning i februari 2006.
  
• Den sista mars 2006 (det enda datum jag kommer ihåg) kom hemutredarna på hembesök/första informationssamtal. Här sa de att de med anledning av mitt medfödda (och åtgärdade) hjärtfel ville att jag skaffade ett specialistläkarintyg och vanligt läkarintyg. Dessa skulle skickas till Socialstyrelsens rättsliga råd för ett utlåtande om huruvida jag är kapabel att ta hand om ett barn. Innan de hade fått detta utlåtande ville de inte göra hemutredningen. Vi blev naturligtvis skräckslagna och skitirriterade över att de inte kunde ha meddelat detta på en gång, så jag hade kunnat börja med detta direkt för att inte dra ut på processen i onödan.
  
• I juni hade jag fått ihop de nödvändiga läkarintygen och skickat dem till familjerätten. De meddelade i slutet på juni/början på juli att detta nu skulle skickas till SoS så vi borde ha ett besked därifrån i augusti.
  
• I augusti fick vi ett positivt utlåtande från SoS, där de säger att mitt medfödda hjärtfel inte innebär några hinder för att adoptera ett barn. Även om vi självklart kände detta själva kändes det oerhört skönt att få en OK-stämpel i pannan från en sådan inflytelserik instans. Nu skulle vi bli föräldrar!
  
• I mitten på september hade vi våra djupintervjuer med hemutredarna, och därmed var själva utredningsbiten överstökad vilket förvånade oss väldigt. Vi blev smått besvikna - vi hade ju sett fram emot att få träffa hemutredarna 3-4 gånger åtminstone och diskutera, och både vi och de skulle ha mölighet att reflektera mellan träffarna. Nåväl - inte är vi de som klagar om det går fortare än vi hade räknat med! Nu skulle hemutredarna göra sin tolkning och sedan höra av sig till oss.
  
• I oktober hörde hemutredarna av sig och ville att vi skulle träffas, vilket blev i slutet på oktober. På denna träff meddelade de att de kommer ge oss medgivande. Nu skulle de, som de uttryckte sig "bara skriva ihop utredningen". Tiden från sista träffen med hemutredarna tills man har utredningen för genomläsning verkar för andra ha varit c:a 2 veckor. Undantag finns givetvis, men säg 2-4 veckor då.
  
• Vi fick utredningen för genomläsning i slutet på januari!!! Och nu hade våra förväntningar byggts upp ordentligt både vad det gällde omfattning och innehåll. Det var 4 sidor, fulla med faktafel och helt aningslösa formuleringar. Med utgångspunkt i bland annat http://www.juniper.se/adp/forbattra.htm så ändrade vi i texten.
  
• Därefter utbröt halvt krig med hemutredarna. Vid en träff för att diskutera våra synpunkter (1,5 månad senare) var de mycket förnärmade och undrade med armarna i kors: "Vad tyckte ni att eran uppgift var när ni fick utrendingen för genomläsning?" De sade uttalat saker som att "vi skriver ju först och främst för nämnden" när vi påpekade hur viktigt det är att läsa med en annan kulturs glasögon. En av hemutredarna sade också: "Ni verkar fästa så stor vikt vid det skrivna ordet?!?!?" osv osv osv. Vi var på två helt olika planeter men lyckades till slut komma fram till något slags kompromiss som vi alla kunde leva med. Observera att jag säger "kunde LEVA med", inte "vara NÖJD med"...
  
• Under hela den här tiden (från när Kina meddelade att det skulle bli nya krav, vilket väl var någon gång före jul) så försökte vi understryka hur gärna vi skulle vilja få iväg en ansökan till ett land iannan Kinas regeländringar, eftersom vi räknade med att detta skulle innebära drastiska förändringar för de andra ländernas köer och krav (vad jag hatar att ha rätt). Men hemutredarna prioriterade ju istället de som skulle (eller som var smarta nog att hävda detta) skicka ansökan till Kina innan regeländringarna, så vi fick vänta snällt ytterligare lite till. Och eftersom vi hade den dåliga smaken att ha åsikter om deras förmåga att skriva hemutredningar så fick vi säkert vänta lite extra.
  
• I början på april i år, ett år efter hemutredningen startade och två år efter vi hade anmält oss till kommunen, fick vi vårt medgivande.
  
  

Och då var läget ett helt annat med köer i alla länder och prat om ändrade krav i flera andra länder som hade blivit översvämmade med ansökningar från de som inte längre passade in på Kina.

Vi var ändå vid ganska gott mod eftersom vi varit sökande i två olika adoptionsorganisationer sedan januari 2005 och augusti 2005. Vi trodde i vår enfald att utlåtandet från SoS var något man i ursprungsländerna skulle acceptera och lita på, men här blev vi snabbt varse annat. Specialistläkarintyget och utlåtandet från SoS är inte vatten värda i utlandet när de har massor av köande (det finns i världen i dagsläget ungefär dubbelt så många sökande som det finns barn tillgängliga för adoption) som inte har några oklarheter i hälsoprotokollet.

Under resan fram till denna punkt hade vi fått frågan "vilket land blir det?" så många gånger att det inte gick att räkna. Och lika många gånger hade vi svarat: "Det ändras så snabbt inom adoptionsvärlden så vi vill inte snöa in oss på något land innan vi har medgivandet klart och vet vilket/vilka länder vi kan adoptera ifrån." Men givetvis reste vi ju jorden runt och funderade på var vårt barn kunde tänkas finnas. Vi tittade på alla länders krav och såg vilka vi kunde räkna bort och vilka som borde kunna funka. Vi hann givetvis snöa in oss på ett land ändå. Ett land som utifrån informationen på organisationernas hemsidor inte hade några speciella krav på hälsa, och som vi båda hade känt för som land ända sedan vi började tänka adoptionstankar första gången.

Det landet fick vi olika bud om från de två organisationerna. Enligt Organisation 1 så skulle min hälsobakgrund aldrig accepteras av det landet. Enligt Organisation 2 så skulle det inte innebära några problem, det gällde bara att ha ett specialistläkarintyg med positiv prognos och det hade jag ju. Vi skulle kunna börja samla papper på en gång, men väntetiden i landet var lång. Jättejättejättelång. Så lång att alla våra vänner rent teoretiskt skulle hinna få 2 barn till under tiden. Nej, så länge ville vi inte vänta. Och framförallt ville vi gärna få iväg en ansökan till något land för att på så vi bli immuna mot eventuella regeländringar.

Vi kunde även få skicka direkt till ett annat land genom Organisation 2. Men här var det lite mer osäkert om hur man skulle se på min hälsa, så det skulle kunna gå så att vi fick BB och sedan stötte på patrull i domstolen i landet. Usch, usch, usch - hemska tanke! Nej, den ångest och nervpress det skulle innebära kände vi oss inte sugna på.

Kvar hos Organisation 2 fanns då landet som hittills accepterat såväl singlar som sökande med hälsoproblem (eller något som utomlands betraktas som ett hälsoproblem), vilket innebär att det är en ENORM kötid dit. Våra drygt två års köande var bara en fis i världsrymden i sammanhanget, så vi ställde in oss på Landet genom Organisation 1. Där skulle vi få börja samla papper i början på hösten om inget oförutsett hände, som att det tillkom massor av sökande med bättre kötid än oss eller att Landet ändrade reglerna.

Och under sommaren hände något fruktansvärt som drabbade ett annat par som skulle adoptera från Landet. Detta gjorde att Organisationen blev väldigt osäker på vilka som skulle komma att godkännas som föräldrar av Landet och inte, så därför skulle vi göra ytterligare en särskild förfrågan (eftersom vi inte var intresserade av att skicka en ansökan och hoppas på det bästa, vilket vi var välkomna att göra). Till denna lite "utökade" särskilda förfrågan behövdes nya läkarintyg och det var där blodtrycket gjorde att den processen avstannade.

Och idag verkar det alltså som att de läkarintyg vi så småningom får när jag fått bukt med blodtrycket inte kommer behöva skickas till Landet, och frågan är om vi kommer få användning av dessa intyg överhuvudtaget?

Long story, som man brukar säga. Men nu vet ni. Ifall ni har orkat läsa.

Mättad på motgångar

Jag visste det. Allt tyder på att vi INTE kommer kunna skicka någon ansökan till Landet eftersom de kräver helt friska föräldrar. Och då går jag inte ens in på att diskutera att jag faktiskt inte är sjuk - Landet anser det och det är det som spelar någon roll.

När jag fick den här informationen i fredags eftermiddag så blev jag inte panikslagen. Inte ledsen. Inte ilsken eller frustrerad. Jag var helt kolugn. Jag nästan småflinade åt det hela, så luttrad är jag vid det här laget. Jag tillhör de som har en god intuition och därför kunde jag nu inte annat än le åt det faktum att jag ju faktiskt har vetat om det här hela tiden. Jag har hela tiden känt att det inte kommer bli aktuellt för oss att adoptera från Landet. Och med hela tiden menar jag sedan vi i våras ställde oss i kö för Landet.

Det är säkerligen en väldigt skruvad reaktion i ett sådant här läge, och ett bakslag lär ju komma. Men just nu orkar jag inte lägga ner någon mer energi på att vara arg, ledsen, frustrerad och svära över hur orättvis världen är. Det förändrar inte situationen på något annat sätt än att jag mår pissdåligt av att vältra mig i misären.

Nu har jag förvisso haft två väldigt bra dagar i denna känslomässiga berg-och-dalbana, där jag har känt mig väldigt stark och vid gott mod. Jag har ingen aning om varifrån denna känsla kommer i en stund när jag borde vara förtvivlad. Kanske är det en skyddsmekanism och känslorna kommer komma ikapp om några dagar eller några veckor. Eller kanske är det helt enkelt så att jag är fullständigt mättad vad det gäller att rasa, gråta och deppa över våra motgångar? Kanske är det här min kropp och själs sätt att säga: "Dags att ta tag i ditt liv och sluta vänta på saker som inte händer. Ta vara på det du har istället för att grina över vad du inte har!"

Puh, så flåshurtigt. Men vem vet? Kanske det här är början på en ny fas i våra liv? En fas där vi återigen anpassar oss till tanken på ett liv utan barn.