Puh!

Tack alla, som troget tittar in.

Och förlåt för att jag lämnade er hängande - det var verkligen inte min mening men herrejösses så trött jag är! :-P

Allt har gått alldeles utomordentligt väl: sonen är söt som socker, en stor spjuver och charmar sockorna av alla han möter. Och han kör med oss - herregud så han kör med oss. Han är som en liten iller som vill upptäcka precis allt och han har precis börjat gå. Innan detta sprang han helst - långt innan han ens kunde krypa stadigt. Jo - det är fullt möjligt om man får hålla mamma eller pappa i händerna. :-)

Allt annat flyter på men nattsömnen lämnar en del att önska för oss alla. Summa summarum finns inte riktigt tid, energi eller inspiration till denna blogg just nu. Särskilt inte som jag har startat upp en mer privat blogg för närmaste familj och vänner där vardagen rapporteras med foton eftersom vi har både mor- och farföräldrar samt syskon på andra orter. Den har dessutom också börjat bli kraftigt försummad.

Jag skulle verkligen ha velat vara en så mycket bättre nybliven-förälder-genom-adoption-och-bloggare, men samtidigt vet jag att det jag har varit mest intresserad av att läsa själv är bloggar om resan fram till barnet, om väntan och längtan, planering osv. Att sedan läsa om att Kalles favoritmat är fiskpinnar osv har inte alls lockat mig lika mycket.

Men nu ska ju jag inte tala om för er trogna läsare vad ni ska tycka är intressant att läsa...

Hur som helst: jag tar härmed officiellt en paus och en funderare på om den här bloggen kan fortsätta ge mig något (den startades ju av synnerligen egoistiska skäl och jag behöver finna andra lika egoistiska skäl för att eventuellt fortsätta) .

Så tillsvidare: ett hjärtevarmt tack till alla er som följt vår resa och lycka till med era olika resor, vad de än må vara!

Sista natten utan Parveln

Imorgon blir vi föräldrar. Det är så sjukt stort att vi inte riktigt orkar tänka på det av rädsla för att fly fältet. ;-)

Morgondagen kommer se ut som så att vi ska ringa barnhemsföreståndaren vid 12-tiden för att bestämma en tid när hon kommer med Parveln till oss på hotellet. Ja, ni läste rätt: vi ska tydligen inte få åka till barnhemmet och hämta honom vilket känns som en enorm besvikelse. Vi vill ju se hur han har haft det under sitt första levnadsår och framförallt kunna dokumentera det åt honom. Jag vet inte varför hon väljer att göra så nu - har aldrig hört talas om att någon som adopterar från detta barnhem har fått barnet överlämnat på hotellet. Det känns väldigt snopet att komma till Landet och Staden och sedan inte få komma till barnhemmet. Vad är skillnaden gentemot att han skulle ha kommit med eskort till Arlanda, liksom?

Nåväl, vi ska göra ett försök att fråga henne imorgon om anledningen till detta upplägg (det kan ju vara så att de har sjuka/infektionskänsliga barn och vill minimera antalet besök till exempel) och om vi har möjlighet att besöka dem senare i veckan i så fall.

Ska f ö r s ö k a sova lite nu.

På väg!

Jag tror min själ vi har packat färdigt. Och har vi tur har vi även fått med oss allt.

Jag ser enormt mycket fram emot när vi imorgon förmiddag sätter oss på planet mot huvudstaden. Då är det som är med med och det som inte är med är glömt och inget att göra något åt. Hoppas bara att det inte är passen eller något annat vi väljer att glömma i så fall.

Jag känner mig oroväckande slut. Som en urvriden disktrasa. Jag intalar mig att det är det faktum att jag mentalt varit på väg och packat och planerat i 1,5 månad nu som orsakar det. Och att adrenalin och endorfiner kommer väcka mig till liv när det börjar bli dags att hämta Parveln. Det vore så himla penibelt att somna i stolen på barnhemmet.

Under packandet och pysslandet med att montera bilbarnstol, ställa in spjälsängen i sovrummet, tvätta och packa små pyttekläder, köpa och packa leksaker, prova bärselen (den kommer maken få använda, när jag tar på den så blir den liksom... full), förvirrade blöjbotaniseringar och så vidare har det på allvar börjat sjunka in att vi ska hämta vår SON. Vi ska bli FÖRÄLDRAR. Wow.

Förhoppningsvis kommer det finnas tid och ork för en uppdatering under resan, om inte så får ni tåla er tills vi är hemma igen.

Kom precis på att tånaglarna fortfarande är omålade. Månne vad annat jag har glömt? Gillar verkligen inte att bli färdig så här i sista sekunden men det är sådana vi är och vi kommer förmodligen aldrig förändras.

Men tånaglarna hinner jag fixa! Tjing!

En liten uppdatering

Det var ett tag sedan, så var ska jag börja?

Här kommer en sammanfattning:

Någon resa den 24:e april blev det inte, och det var inte beroende på askmolnet utan av den enkla anledningen som jag förstod skulle omöjliggöra en så snar resa redan vid första resebeskedet: det fanns nämligen inte en chans att få färdigt Parvelns pass, våra visum och hans visum till det datumet.

Nytt (spikat) datum för ditresa är den 5:e maj och hem ska vi åka den 16:e maj. Och med ska menar jag SKA. Landets visuminstans ger nämligen adoptionsvisum så snävt så det är löjligt. Vårt visum gäller nämligen till och med den 19:e maj. Så nu vill det verkligen till att inte Parveln blir sjuk, att hans pass/visum inte hinner bli klart eller att vi fastnar där på grund av ett askmoln eller något annat som det är typ en chans på miljonen ska inträffa.

Gällande förberedelserna för resan så kan min upplevelse och min stressnivå bäst beskrivas med hjälp av den där mardrömmen ni vet när man packar och packar och packar och egentligen borde ha varit på flygplatsen för länge länge sedan, och man packar lite till men det blir aldrig färdigpackat. Och man tittar på klockan och konstaterar att det är åt helvete för sent för man kommer aldrig att hinna - det är 10 minuter tills planet lyfter. Men man fortsätter i panik packa ändå. Ungefär så känns det.

Jag har gjort att-köpa-, att-göra- och att-packa-listor. Vi har inhandlat, gjort och strukit på listorna men hela tiden dyker nya saker upp. Min nacke och mina axlar är stela och ömmande och jag har haft yrselkänsla i ett par veckor. Jag stressad? NÄÄÄH?

Vi fick ge upp barnvagnsbevakningarna på Blocket och krypa till korset och beställa en sprajtans ny. En jättefin röd Brio Happy. Nu ser jag fram emot att få sätta alla på plats som har könsstereotyper och förutsätter att Parveln är en flicka för att vagnen är röd. Man måste unna sig de små nöjena i tillvaron.

Fast vagnen har ju inte kommit ännu. Den är försenad. Till "någon gång mellan den 17:e och 21:a maj". Jaja, vi kommer nog ha fullt upp med att vara nojiga över om vi har kommit ihåg att mata och byta på Parveln - utflykter i barnvagn ligger nog lite längre bort i föräldrautvecklingen.

Vad mer då... Igår blev jag galen på Försäkringskassans så kallade information om föräldrapenning för oss som adopterar barn. Är maken och jag de enda som tyckte de var fullständiga idioter som under "Hur gör jag för att få föräldrapenning?" skriver så här:

"När du som är gravid besöker MVC får du ett moderskapsintyg. Intyget kan du skicka till FK. Det fungerar som en anmälan om föräldrapenning."

Jaha. Men dåååå så! Idioter!

Jag fick tag på en handläggare via deras chatt och undrade hur vi anmäler FP när vi adopterar. Följande dialog utselade sig:

"Har ni skickat in medgivandet till oss? Det fungerar som anmälan och vi skickar blanketter till er."

"Nej, det är precis det här jag menar - var hittar jag den informationen? Informationen under Adoptera barn behöver nog förtydligas."

"Skriv det gärna under våra synpunkter."

"YOU BET YOUR A** I WILL, IDIOTS!!!" sa jag inte. Utan

"Ok tack, trevlig helg!"

Och sedan skrev jag genast en synpunkt till dem som nog blev mindre välformulerad än vad jag kan prestera om jag vill och är på humör om jag säger som så.

Vad mer...

Nej, nu känner jag mig rätt uttömd faktiskt.

Skicka massör.

Med lite mer nykter syn på tillvaron...

... så har till och med Duracellkaninen till make insett och beslutat att barnrumsrenoveringen får pausa till någon gång längre framöver. Vi stänger helt enkelt bara dörren till rummet så vi slipper se eländet. Det kändes som ett klokt beslut.

Idag ska jag göra en första rese- och hotellbokning. Har väldigt svårt att föreställa mig att vi skulle lyckas komma iväg den 24:e som planerat, eftersom vi behöver ansöka om visum och det tar upp till 15 dagar att få, 10 dagar om man kan hämta det på plats. Och vi behöver domstolsbeslutet för visumansökan och det skrivs ut ungefär en vecka efter domstolen, dvs i vårt fall i början på nästa vecka. Det behövs ju ingen raketforskare för att räkna ut att vi inte kommer hinna iväg den 24:e. Men vi gör som vi blir tillsagda och bokar avresa till det datumet och blir sedan irriterade när vi måste skjuta upp avresan, förmodligen flera gånger.

Nåväl - snart, snart, snart min lille Parvel.

Faran avblåst och irrationella förberedelser

Vår kontakt på Organisationen hade missat att informera oss om att det var "no news is good news" som gällde. Så eftersom de inte har hört något från Landet ska allt vara OK!

Så imorrn ska här göras en första rese- och hotellbokning. Älskade unge, nu kommer vi äntligen och hämtar dig!

Och på andra sidan jorden har idag Pipeline, Darlingen och Knodden fått varandra. Det är så stort att min hjärna inte riktigt klarar av att greppa det. Än mindre det faktum att vi själva ska få vår Parvel om några veckor?!?!?

Jag behöver göra listor. Eller kanske ännu hellre bocka av saker på de listor jag redan har gjort.

Ansökan för uppehållstillstånd till Parveln är i alla fall inskickad till Migrationsverket. Check!

Maken har försökt få tag på bilverkstaden för att få krockkudden urkopplad. Till helgen blir det IKEA för att köpa möbler till barnrummet. Ett barnrum som på intet sätt borde ligga högst på prioriteringslistan eftersom det kommer dröja innan sonen har någon riktig glädje av det. Men vi är ju som vi blev och det innebär att våra förberedelser för vårt livs viktigaste resa också blir därefter. I helgen köpte vi till exempel en potta och en sådan där vadderad ring till toastolen för övergång från potta till toastol. Precis som att det vore prio ett på inköpslistan till en ettåring som förmodligen kommer gå i blöjor ett bra tag till.

Samtidigt sliter maken i sitt anletes svett för att få klart skjutdörrsgarderoben i vårt sovrum. Det är mer än man kan tro att fixa med sådant när man (läs: Brummelisa) är tokstressad över att vi ännu inte har bestämt vem som ska vara föräldraledig när.

När skjutdörrsgardroben är klar (inom några timmar tror jag) så kvarstår ett blivande barnrum där spackel ska slipas, tapeter inhandlas och sättas upp samt nytt golv läggas. Som sagt inte något som måste göras nu, men det vore verkligen skönt att ha en sak mindre att tänka på när vi kommer hem med Parveln.

Vi jobbar heltid fram till ett par dagar innan vi åker.

Nämnde jag att jag är stressad?

Väntan

Just nu går jag som på nålar. Vårt case skulle vara uppe i domstolen i Landet igår, och de andra familjerna har fått veta dagen efter att de har blivit godkända i domtolen.

Jag vill också få veta det nu. Har massor att göra på jobbet och har inte tid att våndas.

Jag har mejlat vår kontakt på Organisationen och inte fått något svar. Hon brukar svara med vändande e-post. Det behöver inte betyda någonting. Eller så betyder det att hon inget vet ännu. Alternativt att det finns frågetecken hon behöver räta ut. Eller att hon behöver mer tid för att formulera sig för att meddela oss de dåliga nyheterna.

*suck pust stön*

GLÄDJECHOCK!!!

Det låter som en klyscha men det är verkligen som mörkast precis innan det ljusnar.

Jag mejlade vår kontakt på Organisationen i morse för att fråga om hon hade några tips på hotell i Landet. Jag har behövt göra något väldigt konkret för att överleva väntan och har då bland annat börjat kolla på tänkbara hotell.

I hennes svar till mig fick vi resebesked! TILL SISTA VECKAN I APRIL?!?!?!? OHMYGODOHMYGODOHMYGOOOOOOD!!!

Jag ska vara helt ärligt: både jag och maken känner oss enormt stressade och smått panikslagna. Vi var nämligen helt övertygade om att vi i bästa fall skulle komma iväg i juni. Och slutet på april är väldigt snart. Hemmet ska renoveras färdiigt, resa ska bokas, uppehållstillstånd ska fixas åt Parveln, visum åt oss, barnvagn och nappar och nappflaskor och blöjor och tvättservetter och mediciner och kläder och leksaker ska köpas osv osv osv, samtidigt som vi ska jobba.

Nu vet jag att detta är ett ytterst preliminärt resebesked och att andra familjer har fått åka flera månader senare än det ursprungliga datumet. Men tanken på att vi kanske får fira 1-årsdagen hemma svindlar!

Jag är yr, skakig, matt och alldeles osannolikt förväntansfull. :)

Och one of those days igen

Jag är jätteless på att vänta nu. Jättejättejättejättejätteless.

Ofantligt less.

Det påverkar min jobbmotivation (och -prestation) och mitt allmänna humör.

Jag är S Å L E S S!

Varje timme känns som en evighet att ta sig igenom. Jag vill veta mer om Parveln. Jag vill ha nya foton. Jag vill kunna handla kläder åt honom för att fördriva tiden men det kan jag inte för vi har ingen aning om vilken storlek han drar. Jag vill nog egentligen helst (bortsett från alternativet att faktiskt få hämta hem honom) ha en 24-7-uppkoppling med videokonferens mellan oss och barnhemmet. Jag vill börja lära känna min son NU!

Jag blir förbannad och ledsen när jag tänker på att vi kommer missa hans första födelsedag. Den kommer han få fira liggandes i sin säng på barnhemmet.

Jag blir stressad av att tänka på hur stressade vi kommer bli när vi väl får resebeskedet. Samtidigt har jag sjunkit in i ett smått apatiskt tillstånd. Vad är det för idé att läsa adoptionslitteratur, fixa vaccinationer eller inreda barnrum? Vi kommer ju ändå aldrig få hämta hem ungen.

Idag är inte en siffra rätt. Idag är ingen bra dag.

BLÄ!!!

Ett fång tulpaner kan betyda så mycket

I fredags fick vi blommor med blombud. Att få blommor med blombud är alltid spännande, särskilt när man inte har någon särskild bemärkelsedag att fira, reparerar sig från en stor operation, har drabbats av sorg eller någon av de andra mest vanliga anledningarna.

Precis så var det denna gång när de i måndags ringde från blomsteraffären och lämnade meddelande på mitt mobilsvar om att de ville avtala tid för leverans av de blommor de hade åt mig. När jag ringde tillbaka hade blombudet gått för dagen, och eftersom jag skulle vara borta på tjänsteresa ett par dagar så bestämde vi att de skulle leverera blommorna under fredagen. Precis samtidigt som jag stod och tänkte på hur i herrans namn jag skulle kunna vänta ända till fredag med att få reda på vem som hade skickat blommor och varför, så sade kvinnan på blomsteraffären: "Eftersom du kommer få dem först på fredag så är det kanske bra att veta att blommorna är från Anna (heter egentligen något annat) i Staden."

Hjärnan gick på högvarv... Anna? I Staden..? Jag känner en Anna, men hon bor definitivt inte i Staden. Jag känner väl ingen i Staden överhuvudtaget??? Tanken slog mig att blommorna var på väg att levereras till fel mottagare. Men så började något plockas fram ifrån bakhuvudet. Anna i Staden... kan det vara..? Jo, hon bor väl i Staden? Men... kan det verkligen stämma? Jo, det måste vara hon!

Jag kom fram till att blommorna måste vara från en mycket speciell internetvän. Vi har kommit att bli bekanta genom varandras bloggar, genom forum och genom privata mejlväxling där jag många gånger har vänt mig till henne för att få hennes perspektiv på frågor jag ställt mig under vår adoptionsprocess, ångest jag har haft angående val i mitt liv som eventuellt kan påverka anknytning och familjebildandet och så vidare. Hon har alltid haft lugnande besked när jag har blivit nojig och nipprig och känt att jag inte alls är skapt för att bli (adoptiv)förälder. Jag har vänt mig till just henne eftersom hon har gett ett väldigt jordnära, klokt och välreflekterat intryck. Hon är medveten om adoptivbarns särskilda behov men hon överbetonar heller inte det faktum att de är adopterade. Hon är en person som jag har känt mig trygg i att bolla med utan att bli skriven på näsan. Hon har varit ett enormt stöd för mig i en väldigt stressande och orolig situation och det är mycket tack vare henne vi i slutändan valde att gå vidare med vår adoption efter att maken väl hade fått nytt jobb.

Hon känns kort sagt som en väldigt god vän som jag aldrig har träffat men som jag vet alltid finns där.

I fredags fick jag ytterligare bekräftelse på detta när det visade sig att hon hade tagit sig tiden och lagt ner pengar och energi på att skicka oss underbart uppiggande tulpaner med medföljande värmande ord och världens gosigaste nalle. Jag blir oerhört rörd över hennes omtanke, dessutom given i en sitution med full fart med fyra barn, två familjehemsbarn samt husbygge.

Att ändå ta sig tid för att skicka oss blommor visar på ett stort hjärta och bekräftar den uppfattning jag har fått om henne. Jag är så oerhört glad över att internet finns så jag får glädjen att ha henne och andra internetvänner i mitt liv.

TACK till dig, "Anna" och tack alla ni andra som jag (ännu) inte haft glädjen att träffa i verkligheten. Ni är ovärderliga för mig som inte har någon i min omedelbara närhet som har erfarenhet av adoptioner.

Ni vet vilka ni är.

*kram*

Men är vi förvånade?

Har idag fått veta att vår domstolsprocess har blivit fördröjd eftersom Landet nu kräver helt andra stämplar på handlingarna än de som har gällt de senaste tre åren (enligt en ratificering av Haagkonventionen mellan Landet och Sverige). Granskningsnämnden i Landet vill ha stämplar av svenska UD och Landets ambassad, dvs det som gällde innan det system som har gällt de senaste tre åren.

Det enda vi kan göra nu är vänta till efter påsk på besked om vad man har fattat för prejudicerande beslut om vilka stämplar som krävs. Men jag vet ju redan nu hur det kommer bli. Våra handlingar kommer måsta skickas tillbaka till Sverige, ta en sväng förbi UD och Landets ambassad och sedan tillbaka och SEN kan vi få tid för de hearings som krävs mellan barnhemmet och domstolen för att vi ska utses till legala vårdnadshavare. Det spelar väl i och för sig mindre roll just då eftersom just den biten av processen påstås vara överstökad på ungefär en vecka. Det är ju fördröjningen fram till den 1/4 (då beslutet ska fattas) jag blir så in i helvete irriterad på.

Var tog barnets bästa vägen???

För att inte tala om de väntande föräldrarna som snart går bärsärk...

Ingen idé att hålla andan medan man väntar

Igår kväll fick jag mejl från den andra familjen som väntar på att få hämta sin dotter från samma barnhem. Hon hade inte kunnat hålla sig i början på denna vecka och hade mejlat den landansvariga i hopp om att hon kanske läser jobbmejlen i Landet. Hon ville gärna veta att allt var bra med deras flicka.

Hon fick svar, i och för sig bara två rader, men ibland är det det enda som behövs för att man ska lugna ner sig och stå ut med tillvaron. Hon fick vet att deras dotter mådde bra och var glad.

Jag blev grymt avundsjuk. Jag vill också vet att Parveln mår bra och är glad.

Men jag vägrar vara en hysterisk förälder som kräver att man ska sätta mina behov i främsta rummet. Nu vet jag nämligen att hon är tillbaka på kontoret nästa torsdag (hon glömde givetvis nämna att hon skulle vara borta över två veckor - det lät mer som en på henne) så jag bidar min tid. Som tur är är jag på tjänsteresa från arla tisdag morgon till sena torsdag kväll så jag får hjälp att fokusera på annat. Sådant som att göra skäl för min lön till exempel.

Nu är det i alla fall fredag, eftermiddagen är kompledig och det är dags att göra sig i ordning och packa bilen för att köra 46 mil enkel väg till umgänge med makens familj och 40-årsfest. :)

One of those days...

Den senaste veckan har jag befunnit mig mittemellan två projekt på jobbet. Det innebär att tillvaron har varit rätt lugn. ALLT för lugn för den fas av adoptionsväntan som vi befinner oss i just nu.

Kombinationen av att ha det lugnt på jobbet och samtidigt vänta på nyheter om Parveln är inte bra för mitt välbefinnande. Det hela funkar så mycket bättre när det är fullt ös på jobbet - gärna massa flängande på tjänsteresor som tar musten ur mig. Då hinner jag inte känna en längtan efter Parveln som närmast äter mig inifrån.

Missförstå mig rätt - jag tänker alltid på Parveln, men när jag har fullt upp på jobbet har jag inte tid att bevaka mejlboxen med ett stint stirrande, titta på klockan, fundera på om inte den landansvariga borde höra av sig snart, stirra på mejlboxen som är förtretligt tom, titta på klockan, kolla i kalendern och spekulera i när vi kan få tänkas hämta hem honom. Kan det hinna bli i april? Känns inte troligt. Maj då? Förhoppningsvis. Juni? Så länge klarar jag nog inte att vänta. Tänk om det blir först till hösten?!?! Och så en djup, suck. Sorg i hjärtat. Kolla mejlen. Surfa lite på adoptionsforum och adoptionsbloggar. Surfar lite på hotell i staden som Parveln finns i. Gör bärsjalsaffärer. Men inget av det fungerar som substitut. Jag vill ha information om Parveln. N U.

NUNUNUNUNUNUNUNUNUUUUUUUUUUUUU!

Som pricken över i:t sitter jag nu ensam hemma på kvällskvisten och tycker synd om mig själv istället för att vara på Fredrik Lindströms "Svenskar är också människor" som jag har sett fram emot i flera månader.

(Ni som äter medan ni läser måste sluta med något av det nu.)

Anledningen till att jag missar showen är trånga hörselgångar och det som tenderar att samlas på hög i sådana. Vaxproppar. Jag har varit lomhörd på högra örat i ett par månader med tilltagande hörselnedsättning även på det vänstra örat under de senaste veckorna. Insåg att det var dags för ett av de med några års mellanrum återkommande vårdcentralsbesöken för att bli av med vaxet. Förbehandlade i tre nätter genom att spruta in propplösare i öronen tre nätter i rad. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag borde ha provat Kaustiksoda istället.

Sköterskan tog sig oförskräckt an uppgiften och började spola. "Jojo" tänkte jag. "De brukar alltid vara övermodiga."

Hon spolade. Och hon spolade. Och hon spolade. Och spolade. Ingen effekt.

Jag fick lägga mig på britsen med propplösare (ingen Kaustiksoda den här gången heller) i det högra örat i 30 minuter. Sedan spolade hon lite mer. Och mer. Och mer.

Till slut förklarade hon sig själv besegrad (såg jag inte henne torka svetten ur pannan också?) och började hota med läkare och sug. Men först ska vi upprepa den här övningen på måndag. Lyckas inte det blir det läkare och sug. Det känns som något vi vill undvika.

Dagens resultat blev att jag nu hör kopiöst mycket sämre än jag gjorde imorse, förmodligen eftersom de tjugotvå liter vatten som gick in i öronen verkar vara kvar i huvudet - nu som svällmedel i vaxpropparna. Ni vet känslan av att ha huvudet fullt med snor när man är förkyld? Byt ut snoret mot öronvax så börjar ni närma er.

Jag insåg att jag inte skulle ha något som helst behållning av kvällens föreställning och gav bort biljetten till en av makens kompisar.

Och imorrn ska vi bila 50 mil för att hälsa på makens familj över helgen. Svägerskan fyller 40 år och det kommer vara en massa ståhej och skoj och surr och tjafs och skratt och tjo och tjim och jag kommer sitta som flickan i glasbubblan och inte hänga med på nånting av det som sägs.

Bläbläbläblääääääääääääääh!!!

Shoppingförlamning som släppt

Under förra veckan var vår landansvariga i Landet och på tisdag besökte hon Parvelns barnhem. Hon skulle då lämna över den snuttefilt vi har köpt åt honom, ta foton och skicka oss en liten rapport som förhoppningsvis innehåller något mer än att han är hemskt söt (även om det naturligtvis värmer mammahjärtat att höra sådant också, men det v e t vi ju redan). Vi skulle till exempel gärna få en uppdatering av längd och vikt, en lite mer utförlig beskrivning av hans personlighet, lite om hur han utvecklats under de 4,5 månader som gått sedan vi fick barnbeskedet. Om han fått vara frisk eller om han varit krasslig, hur han sover, vad han äter - ja, ALLT! Vad som helst! Någonting!

Den landansvariga lovade att höra av sig med något om Parveln och mer information om fortsättningen så snart hon hade möjlighet. Hela förra tisdagen funderade jag på om Parveln hade fått snuttefilten ännu och vad han i så fall tyckte om den. Jag längtade efter mer information om honom och nya bilder så att jag inte kunde koncentrera mig på jobbet. Jag ville åka och hämta honom istället för att leda workshops, rita processkartor och skriva rapporter. Vem bryr sig liksom? Vi har en son på andra sidan jordklotet - hallååååå!?!?!

Och än har vi inte fått den utlovade informationen. Borde hon inte vara tillbaka i Sverige nu?

Nåväl - för att kompensera den uteblivna uppdateringen var vi i fredags (efter mycket ångestframkallande research på nätet) och köpte en bilbarnstol. Så där lite hips vips kändes det som. Vi har även identifierat vilken typ av barnvagn vi är intresserade av, och har lagt in bevakningar för detta på Blocket. Vore gött att få tag på en bättre begagnad eftersom de är löjligt dyra och precis som en bil förlorar i värde direkt du tar den ut ur butiken.

Idag bestämde jag att det var dags att beställa den sedan länge tillbaka färdigresearchade bärselen. Hips vips! Och eftersom jag även är sugen på en bärsjal slängde jag in en efterlysning i ett forum för sjalanvändare. Fick ganska direkt ett svar, så inom kort kanske jag har köpt en sådan också.

Ska även ta tag i ett stort dåligt samvete, nämligen att framkalla de foton vi har fått av Parveln. Förutom de bilder vi har på datorn har vi bara ett framkallat foto på kylskåpet. Har känt mig som världens sämsta mamma för detta eftersom jag vet att många andra framkallar mängder med bilder, har de med sig i väskan på jobbet osv. Jag kan väl kanske ursäktas med den motiveringen att vi inte har framkallat mer än en handfull av de tusentals foton vi har i digital form sedan vi köte den första digitala kameran 2004...

Hur som helst - nu ska jag framkalla och göra ett litet album till handväskan och ska dessutom ta itu med den "När du kom till oss"-bok jag köpte för två år sedan.

Sedan är det trappgrind, potta (nej, Åsa - inte bortglömd! ;-)), leksaker, sängkläder, kläder, salvor och krämer och tvättlappar och schampo pch tvål och tandborste och tandkräm och lite annat som behöver köpas.

Eventuellt en ny bil också ifall jag råkar slå sönder den nuvarande i vredesmod när vi ska prova installera (den tydligen rätt krångliga) bilbarnstolen.

Han behöver fortfarande ett namn också. Idag kom jag på ett som jag var otroligt nöjd med eftersom det är en liten ordvits. Tror dock inte Maken kommer dela uppfattningen om hur suveränt namn det är. :-P

Men nu är vi på G! :)

Så kan det också vara

Idag fick jag mejl från den familj jag har kontakt med som fick BB i början av december från samma barnhem, och som fick iväg sina accepthandlingar med vändande post i princip (avdelningen: "Nä, ja' ä' inte bitter).

Hon skrev för att meddela den glada nyheten att de nu hade blivit godkända av Landets adoptionsmyndighet. Jag försökte hålla masken men det gick nog sådär. Min avundsjuka dröp om mitt mejlsvar. Det hela osade betydligt mer "Men vad ROLIGT för er. Verkligen. Jag menar det." än "Åh, vad roligt - GRATTIS!"

Hon bubblade på om hur roligt det skulle vara om vi skulle få åka och hämta våra barn samtidigt osv. Yada yada yada. "Hallåååå? Vi kommer få vänta minst ett halvår till på vårt godkännande så det blir det inget med!" Sa jag inte. Men tänkte.

Efter att ha haft en jobbig vecka med mycket vi-kommer-aldrig-få-hem-ungen-känsla kände jag att detta bara var pricken över i:et. Den härliga fredagskänslan bara dog och jag tänkte att det var gud förbannat att man skulle få detta besked just på en fredag.

Jag funderade ett tag och bestämde mig för att mejla Organisationen för att be om lite fakta. Hur brukade det se ut för tidigare familjer som har inkommit med sina handlingar ungefär samtidigt? Brukade man få godkännandet efter ungefär lika lång tid eller har det kunnat skilja flera månader? Och vad är det som avgör hur lång tid det tar?

Jag var noga med att poängtera att jag inte bad henne sia om hur länge det kunde var kvar för oss, utan bara tala om hur det har sett ut förut. Jag behöver det för att veta vad jag ska förhålla mig till, sa jag. Jag stod inte ut med tanken på att nu börja vänta varje dag på att telefonen skulle ringa med besked om godkännande. Kunde det ta flera månader till ville jag förbereda mig på det värsta.

Vår landansvariga svarade på mitt mejl efter ungefär 1,5 timme. Vi hade också blivit godkända! Hon hade bara inte hunnit ringa oss. Hon hade meddelat den andra familjen eftersom hon ändå mejlade dem i ett annat ärende.

Så ännu en gång hade jag störtat ned i den djupaste avgrunden och sedan fått de mest underbara nyheter - denna gång inom loppet av ett par timmar.

Vi har blivit godkända! Nu ska handlingarna vidare till domstol där vi ska utses till Parvelns vårdnadshavare. Och detta kan ta allt mellan några veckor och många månader. Vi förbereder oss på det senare.

Samtidigt blev jag lite stressad nu. Vi har inte köpt trappgrind, bestämt barnvagn, funderat på vilket rum som ska bli barnrum eller... vi har ju fan inte gjort nånting??!?!?

*nervöööööööööööööööööööööööös*

På väntansfronten intet nytt...

Något säger mig att jag kommer skriva fler inlägg den närmaste tiden än vad jag har gjort de senaste fyra månaderna.

Det har nämligen börjat kännas riktigt jobbigt nu. Riktigt jävla outhärdligt jobbigt. Och det intressanta är att känslan dök upp så gott som över en natt. Jag har nämligen fram till i förra veckan närmast plågats av dåligt samvete över hur lite jag tänker på att vi har en son som väntar på oss i Landet. Mitt nya jobb rullar på med spännande uppdrag som kräver min fulla fokusering (vilket jag varit oerhört tacksam för), och under den lediga tiden har tillvaron känts ganska precis som den alltid har gjort.

Både jag och maken verkar ha (medvetet eller omedvetet låter jag vara osagt) valt en strategi för att hantera väntan som i princip innebär: "Det händer när det händer och väntan blir inte roligare av att vi ojar oss över hur lång den är."

Men nu har något hänt. Jag har börjat tänka exakt de tankar jag försöker hålla mig ifrån, nämligen att en del har fått hämta sina barn efter 2,5 månad och här står vi, 2,5 månad efter att våra accepthandlingar nådde Landets adoptionsmyndighet, och har inte ens fått det godkännande som krävs från dem. Efter vi har fått det ska alla handlingar vidare till domstol där det också kan ta allt mellan några veckor och några månader. Först därefter kan vi få ett preliminärt resebesked som innebär att resan då ligger 4-6 veckor längre fram i tiden. Så vi vill allt väldigt gärna ha det där godkännandet nu. Please, Landets adoptionsmyndighet?

När godkännandet dröjer blir det omöjligt att låta bli att fundera på om något krånglar. Kommer de att vilja ha kompletterande papper från oss? Och vilken typ av handlingar kan det vara i så fall? Och hur lång tid kommer det ta för oss att ordna fram dem?

Nej, jag orkar inte tänka på det. Que sera sera, whatever will be will be.

Jag har i alla fall äntligen blivit mottaglig för den adoptionslitteratur vi köpte för länge sedan. Jag började igår läsa en av böckerna - Frank Lindblads Adoption - och fann mig snart sträckläsandes och slukandes forskningsresultat blandat med råd från honom i egenskap av barn- och ungdomspsykiater samt adoptivförälder.

Boken har fått mig att grubbla ordentligt på skillnaden mellan att överbetona det faktum att barnet är adopterat (och därmed har särskilda behov, och härleda allt i barnets agerande till att h*n är adopterad) och att förneka det (och därmed hävda att det inte är någon som helst skillnad på adopterades och icke-adopterades behov). Det kändes skönt att läsa att jag inte är den första som har ställt mig frågande till dessa två extrempoler och inte känt mig nöjd med någon av varianterna.

Mellan dessa två extrempoler finns följaktligen en skala som kanske är den mest intressanta. Jag vet att jag definitivt känner mig mest hemma på den delen av skalan i alla fall. Just nu har jag fullt upp med att försöka reda ut vad det innebär för mitt sätt att vara (adoptiv)förälder, och vilka konsekvenser det eventuellt kan medföra. Och maken behöver givetvis fundera igenom samma sak för att vi sedan ska kunna hitta ett gemensamt förhållningssätt.

Om det är stiltje på väntansfronten så rör det sig desto mer på mitt loft. Alltid något.

Ber om ursäkt!

Oj då. Ojdåojdåojdå OJ DÅ! Det var visst ett tag sedan jag skrev...

Ber om ursäkt till mina trogna bloggföljare, men blogglusten och -luften har helt gått ur mig. Det är väl kanske inte så konstigt eftersom jag hela tiden sagt att detta är min ventil - en missnöjesblogg helt enkelt. Och just nu är jag inte så missnöjd. Faktiskt ganska nöjd och tillfreds.

Men man tycker ju ändå att jag borde ha följt upp på mitt senaste inlägg och inte lämnat er hängande i luften? Så här kommer en liten sammanfattning: Allt gick så småningom väl med accepthandlingarna och de kom iväg, om än först efter över en månad. *morr*

Nu försöker vi som bäst haja att vi faktiskt ska få hämta hem vår S O N så småningom, och det är svårt att haja. Särskilt som vi inte får några uppdateringar under denna långa väntan som vi har framför oss tills vi får åka.

Men tack gode gud för internet! Har på egen hand lyckats snoka fram familjer av olika nationaliteter som har fotat gossen när de har varit och hämtat barn eller på återresa. Och varje gång tror jag det är fel unge de har fotat när jag tittar på bilderna. Mycket hinner hända mellan 5, 6, och 8 månaders ålder.

Nu är det bara att stilla vänta och hoppas på att vi inte råkar ut får en exceptionellt lång väntan mellan BB och RB, men med den process vi har haft tidigare så försöker vi förbereda oss på vad som helst. Samtidigt är vi mentalt inställda på att få åka och hämta honom senast i maj-juni. Måtte vi inte hamna i en evighetsväntan nu...

Så - en kort uppdatering om det väsentligaste, nu är det fredagsmys! :)