”Men hur krångligt ska det behöva vara?!?!??”

Jag kan inte räkna antalet gånger vi fått höra kommentaren i rubriken. (Ofta följd av klassikern: "Tänk att varenda pundare kan skaffa barn hur som helst men ni får inte bli föräldrar! Det är ju förjävligt!")

Det är en vanlig missuppfattning att det finns hur många barn som helst i olika länder som behöver nya föräldrar. Det må vara sant att det finns många barn på gator eller barnhem runt om i världen, men långt ifrån alla dessa barn är per definition övergivna. De kan ha föräldrar eller släktingar någonstans som inte har givit upp vårdnaden om dem. Inte alla barnhem har heller auktorisation för att arbeta med internationella adoptioner.

Många länder har också blivit bättre på att ta hand om sina barn, man har t ex börjat adoptera inom länderna i en mycket större utsträckning, vilket givetvis är väldigt positivt.

Och sist men inte minst: Intresset för adoptioner är väldigt, väldigt stort. Det blir för varje dag fler och fler sökande från världens alla hörn och det finns helt enkelt inte nog många (juridiskt övergivna) barn på (de för internationella adoptioner auktoriserade) barnhemmen.

Detta gör att väntetiderna för oss som vill adoptera ökar, och det innebär också att de olika länderna kan sätta krav på föräldrarna i större och större utsträckning.

Och hur skulle ni själva vilja att det gick till om ni skulle vara tvungna att adoptera bort ert barn? Skulle ni inte vilja att de nya föräldrarna har utretts ordentligt, att de har en stabil och kärleksfull relation, att de är friska och inte riskerar att dö ifrån barnet osv.?

Vi har svurit, gormat och gråtit över att vi av land efter land avfärdas som icke önskvärda som föräldrar. Men jag tycker fortfarande att de är i sin fulla rätt att välja föräldrar till sina barn utifrån sina önskemål. Har man en uppsjö att välja bland så är man ju inte riktigt funtad om man inte föredrar de utan prick i hälsoprotokollet, de med flerårigt äktenskap, de utan kraftig övervikt osv. osv. osv.

Därmed inte sagt att jag inte är jävligt bitter över att jag som levt ett helt normalt liv hela mitt liv och inte haft några som helst inskränkningar i min tillvaro anses för sjuk, medan rökare, trafikgalningar och alla andra som statistiskt sett förmodligen löper större risk än mig att dö i förtid får adoptera.

Men vad jag känner över min personliga situation respektive inför ländernas rätt att ställa krav på föräldrarna är två helt olika saker, och det är nog väldigt svårt för någon utomstående att förstå.