Brummelisas Betraktelser

Puh!

2010-07-28T19:51:00.002+02:00

Tack alla, som troget tittar in.

Och förlåt för att jag lämnade er hängande - det var verkligen inte min mening men herrejösses så trött jag är! :-P

Allt har gått alldeles utomordentligt väl: sonen är söt som socker, en stor spjuver och charmar sockorna av alla han möter. Och han kör med oss - herregud så han kör med oss. Han är som en liten iller som vill upptäcka precis allt och han har precis börjat gå. Innan detta sprang han helst - långt innan han ens kunde krypa stadigt. Jo - det är fullt möjligt om man får hålla mamma eller pappa i händerna. :-)

Allt annat flyter på men nattsömnen lämnar en del att önska för oss alla. Summa summarum finns inte riktigt tid, energi eller inspiration till denna blogg just nu. Särskilt inte som jag har startat upp en mer privat blogg för närmaste familj och vänner där vardagen rapporteras med foton eftersom vi har både mor- och farföräldrar samt syskon på andra orter. Den har dessutom också börjat bli kraftigt försummad.

Jag skulle verkligen ha velat vara en så mycket bättre nybliven-förälder-genom-adoption-och-bloggare, men samtidigt vet jag att det jag har varit mest intresserad av att läsa själv är bloggar om resan fram till barnet, om väntan och längtan, planering osv. Att sedan läsa om att Kalles favoritmat är fiskpinnar osv har inte alls lockat mig lika mycket.

Men nu ska ju jag inte tala om för er trogna läsare vad ni ska tycka är intressant att läsa...

Hur som helst: jag tar härmed officiellt en paus och en funderare på om den här bloggen kan fortsätta ge mig något (den startades ju av synnerligen egoistiska skäl och jag behöver finna andra lika egoistiska skäl för att eventuellt fortsätta) .

Så tillsvidare: ett hjärtevarmt tack till alla er som följt vår resa och lycka till med era olika resor, vad de än må vara!

Sista natten utan Parveln

2010-05-09T18:34:00.002+02:00

Imorgon blir vi föräldrar. Det är så sjukt stort att vi inte riktigt orkar tänka på det av rädsla för att fly fältet. ;-)

Morgondagen kommer se ut som så att vi ska ringa barnhemsföreståndaren vid 12-tiden för att bestämma en tid när hon kommer med Parveln till oss på hotellet. Ja, ni läste rätt: vi ska tydligen inte få åka till barnhemmet och hämta honom vilket känns som en enorm besvikelse. Vi vill ju se hur han har haft det under sitt första levnadsår och framförallt kunna dokumentera det åt honom. Jag vet inte varför hon väljer att göra så nu - har aldrig hört talas om att någon som adopterar från detta barnhem har fått barnet överlämnat på hotellet. Det känns väldigt snopet att komma till Landet och Staden och sedan inte få komma till barnhemmet. Vad är skillnaden gentemot att han skulle ha kommit med eskort till Arlanda, liksom?

Nåväl, vi ska göra ett försök att fråga henne imorgon om anledningen till detta upplägg (det kan ju vara så att de har sjuka/infektionskänsliga barn och vill minimera antalet besök till exempel) och om vi har möjlighet att besöka dem senare i veckan i så fall.

Ska f ö r s ö k a sova lite nu.

På väg!

2010-05-03T22:34:00.004+02:00

Jag tror min själ vi har packat färdigt. Och har vi tur har vi även fått med oss allt.

Jag ser enormt mycket fram emot när vi imorgon förmiddag sätter oss på planet mot huvudstaden. Då är det som är med med och det som inte är med är glömt och inget att göra något åt. Hoppas bara att det inte är passen eller något annat vi väljer att glömma i så fall.

Jag känner mig oroväckande slut. Som en urvriden disktrasa. Jag intalar mig att det är det faktum att jag mentalt varit på väg och packat och planerat i 1,5 månad nu som orsakar det. Och att adrenalin och endorfiner kommer väcka mig till liv när det börjar bli dags att hämta Parveln. Det vore så himla penibelt att somna i stolen på barnhemmet.

Under packandet och pysslandet med att montera bilbarnstol, ställa in spjälsängen i sovrummet, tvätta och packa små pyttekläder, köpa och packa leksaker, prova bärselen (den kommer maken få använda, när jag tar på den så blir den liksom... full), förvirrade blöjbotaniseringar och så vidare har det på allvar börjat sjunka in att vi ska hämta vår SON. Vi ska bli FÖRÄLDRAR. Wow.

Förhoppningsvis kommer det finnas tid och ork för en uppdatering under resan, om inte så får ni tåla er tills vi är hemma igen.

Kom precis på att tånaglarna fortfarande är omålade. Månne vad annat jag har glömt? Gillar verkligen inte att bli färdig så här i sista sekunden men det är sådana vi är och vi kommer förmodligen aldrig förändras.

Men tånaglarna hinner jag fixa! Tjing!

En liten uppdatering

2010-04-24T18:48:00.003+02:00

Det var ett tag sedan, så var ska jag börja?

Här kommer en sammanfattning:

Någon resa den 24:e april blev det inte, och det var inte beroende på askmolnet utan av den enkla anledningen som jag förstod skulle omöjliggöra en så snar resa redan vid första resebeskedet: det fanns nämligen inte en chans att få färdigt Parvelns pass, våra visum och hans visum till det datumet.

Nytt (spikat) datum för ditresa är den 5:e maj och hem ska vi åka den 16:e maj. Och med ska menar jag SKA. Landets visuminstans ger nämligen adoptionsvisum så snävt så det är löjligt. Vårt visum gäller nämligen till och med den 19:e maj. Så nu vill det verkligen till att inte Parveln blir sjuk, att hans pass/visum inte hinner bli klart eller att vi fastnar där på grund av ett askmoln eller något annat som det är typ en chans på miljonen ska inträffa.

Gällande förberedelserna för resan så kan min upplevelse och min stressnivå bäst beskrivas med hjälp av den där mardrömmen ni vet när man packar och packar och packar och egentligen borde ha varit på flygplatsen för länge länge sedan, och man packar lite till men det blir aldrig färdigpackat. Och man tittar på klockan och konstaterar att det är åt helvete för sent för man kommer aldrig att hinna - det är 10 minuter tills planet lyfter. Men man fortsätter i panik packa ändå. Ungefär så känns det.

Jag har gjort att-köpa-, att-göra- och att-packa-listor. Vi har inhandlat, gjort och strukit på listorna men hela tiden dyker nya saker upp. Min nacke och mina axlar är stela och ömmande och jag har haft yrselkänsla i ett par veckor. Jag stressad? NÄÄÄH?

Vi fick ge upp barnvagnsbevakningarna på Blocket och krypa till korset och beställa en sprajtans ny. En jättefin röd Brio Happy. Nu ser jag fram emot att få sätta alla på plats som har könsstereotyper och förutsätter att Parveln är en flicka för att vagnen är röd. Man måste unna sig de små nöjena i tillvaron.

Fast vagnen har ju inte kommit ännu. Den är försenad. Till "någon gång mellan den 17:e och 21:a maj". Jaja, vi kommer nog ha fullt upp med att vara nojiga över om vi har kommit ihåg att mata och byta på Parveln - utflykter i barnvagn ligger nog lite längre bort i föräldrautvecklingen.

Vad mer då... Igår blev jag galen på Försäkringskassans så kallade information om föräldrapenning för oss som adopterar barn. Är maken och jag de enda som tyckte de var fullständiga idioter som under "Hur gör jag för att få föräldrapenning?" skriver så här:

"När du som är gravid besöker MVC får du ett moderskapsintyg. Intyget kan du skicka till FK. Det fungerar som en anmälan om föräldrapenning."

Jaha. Men dåååå så! Idioter!

Jag fick tag på en handläggare via deras chatt och undrade hur vi anmäler FP när vi adopterar. Följande dialog utselade sig:

"Har ni skickat in medgivandet till oss? Det fungerar som anmälan och vi skickar blanketter till er."

"Nej, det är precis det här jag menar - var hittar jag den informationen? Informationen under Adoptera barn behöver nog förtydligas."

"Skriv det gärna under våra synpunkter."

"YOU BET YOUR A** I WILL, IDIOTS!!!" sa jag inte. Utan

"Ok tack, trevlig helg!"

Och sedan skrev jag genast en synpunkt till dem som nog blev mindre välformulerad än vad jag kan prestera om jag vill och är på humör om jag säger som så.

Vad mer...

Nej, nu känner jag mig rätt uttömd faktiskt.

Skicka massör.

Med lite mer nykter syn på tillvaron...

2010-04-07T09:38:00.003+02:00

... så har till och med Duracellkaninen till make insett och beslutat att barnrumsrenoveringen får pausa till någon gång längre framöver. Vi stänger helt enkelt bara dörren till rummet så vi slipper se eländet. Det kändes som ett klokt beslut.

Idag ska jag göra en första rese- och hotellbokning. Har väldigt svårt att föreställa mig att vi skulle lyckas komma iväg den 24:e som planerat, eftersom vi behöver ansöka om visum och det tar upp till 15 dagar att få, 10 dagar om man kan hämta det på plats. Och vi behöver domstolsbeslutet för visumansökan och det skrivs ut ungefär en vecka efter domstolen, dvs i vårt fall i början på nästa vecka. Det behövs ju ingen raketforskare för att räkna ut att vi inte kommer hinna iväg den 24:e. Men vi gör som vi blir tillsagda och bokar avresa till det datumet och blir sedan irriterade när vi måste skjuta upp avresan, förmodligen flera gånger.

Nåväl - snart, snart, snart min lille Parvel.

Faran avblåst och irrationella förberedelser

2010-04-06T19:51:00.003+02:00

Vår kontakt på Organisationen hade missat att informera oss om att det var "no news is good news" som gällde. Så eftersom de inte har hört något från Landet ska allt vara OK!

Så imorrn ska här göras en första rese- och hotellbokning. Älskade unge, nu kommer vi äntligen och hämtar dig!

Och på andra sidan jorden har idag Pipeline, Darlingen och Knodden fått varandra. Det är så stort att min hjärna inte riktigt klarar av att greppa det. Än mindre det faktum att vi själva ska få vår Parvel om några veckor?!?!?

Jag behöver göra listor. Eller kanske ännu hellre bocka av saker på de listor jag redan har gjort.

Ansökan för uppehållstillstånd till Parveln är i alla fall inskickad till Migrationsverket. Check!

Maken har försökt få tag på bilverkstaden för att få krockkudden urkopplad. Till helgen blir det IKEA för att köpa möbler till barnrummet. Ett barnrum som på intet sätt borde ligga högst på prioriteringslistan eftersom det kommer dröja innan sonen har någon riktig glädje av det. Men vi är ju som vi blev och det innebär att våra förberedelser för vårt livs viktigaste resa också blir därefter. I helgen köpte vi till exempel en potta och en sådan där vadderad ring till toastolen för övergång från potta till toastol. Precis som att det vore prio ett på inköpslistan till en ettåring som förmodligen kommer gå i blöjor ett bra tag till.

Samtidigt sliter maken i sitt anletes svett för att få klart skjutdörrsgarderoben i vårt sovrum. Det är mer än man kan tro att fixa med sådant när man (läs: Brummelisa) är tokstressad över att vi ännu inte har bestämt vem som ska vara föräldraledig när.

När skjutdörrsgardroben är klar (inom några timmar tror jag) så kvarstår ett blivande barnrum där spackel ska slipas, tapeter inhandlas och sättas upp samt nytt golv läggas. Som sagt inte något som måste göras nu, men det vore verkligen skönt att ha en sak mindre att tänka på när vi kommer hem med Parveln.

Vi jobbar heltid fram till ett par dagar innan vi åker.

Nämnde jag att jag är stressad?

Väntan

2010-04-06T13:22:00.002+02:00

Just nu går jag som på nålar. Vårt case skulle vara uppe i domstolen i Landet igår, och de andra familjerna har fått veta dagen efter att de har blivit godkända i domtolen.

Jag vill också få veta det nu. Har massor att göra på jobbet och har inte tid att våndas.

Jag har mejlat vår kontakt på Organisationen och inte fått något svar. Hon brukar svara med vändande e-post. Det behöver inte betyda någonting. Eller så betyder det att hon inget vet ännu. Alternativt att det finns frågetecken hon behöver räta ut. Eller att hon behöver mer tid för att formulera sig för att meddela oss de dåliga nyheterna.

*suck pust stön*

GLÄDJECHOCK!!!

2010-03-29T14:53:00.005+02:00

Det låter som en klyscha men det är verkligen som mörkast precis innan det ljusnar.

Jag mejlade vår kontakt på Organisationen i morse för att fråga om hon hade några tips på hotell i Landet. Jag har behövt göra något väldigt konkret för att överleva väntan och har då bland annat börjat kolla på tänkbara hotell.

I hennes svar till mig fick vi resebesked! TILL SISTA VECKAN I APRIL?!?!?!? OHMYGODOHMYGODOHMYGOOOOOOD!!!

Jag ska vara helt ärligt: både jag och maken känner oss enormt stressade och smått panikslagna. Vi var nämligen helt övertygade om att vi i bästa fall skulle komma iväg i juni. Och slutet på april är väldigt snart. Hemmet ska renoveras färdiigt, resa ska bokas, uppehållstillstånd ska fixas åt Parveln, visum åt oss, barnvagn och nappar och nappflaskor och blöjor och tvättservetter och mediciner och kläder och leksaker ska köpas osv osv osv, samtidigt som vi ska jobba.

Nu vet jag att detta är ett ytterst preliminärt resebesked och att andra familjer har fått åka flera månader senare än det ursprungliga datumet. Men tanken på att vi kanske får fira 1-årsdagen hemma svindlar!

Jag är yr, skakig, matt och alldeles osannolikt förväntansfull. :)

Och one of those days igen

2010-03-26T09:35:00.007+01:00

Jag är jätteless på att vänta nu. Jättejättejättejättejätteless.

Ofantligt less.

Det påverkar min jobbmotivation (och -prestation) och mitt allmänna humör.

Jag är S Å L E S S!

Varje timme känns som en evighet att ta sig igenom. Jag vill veta mer om Parveln. Jag vill ha nya foton. Jag vill kunna handla kläder åt honom för att fördriva tiden men det kan jag inte för vi har ingen aning om vilken storlek han drar. Jag vill nog egentligen helst (bortsett från alternativet att faktiskt få hämta hem honom) ha en 24-7-uppkoppling med videokonferens mellan oss och barnhemmet. Jag vill börja lära känna min son NU!

Jag blir förbannad och ledsen när jag tänker på att vi kommer missa hans första födelsedag. Den kommer han få fira liggandes i sin säng på barnhemmet.

Jag blir stressad av att tänka på hur stressade vi kommer bli när vi väl får resebeskedet. Samtidigt har jag sjunkit in i ett smått apatiskt tillstånd. Vad är det för idé att läsa adoptionslitteratur, fixa vaccinationer eller inreda barnrum? Vi kommer ju ändå aldrig få hämta hem ungen.

Idag är inte en siffra rätt. Idag är ingen bra dag.

BLÄ!!!

Ett fång tulpaner kan betyda så mycket

2010-03-21T15:48:00.006+01:00

I fredags fick vi blommor med blombud. Att få blommor med blombud är alltid spännande, särskilt när man inte har någon särskild bemärkelsedag att fira, reparerar sig från en stor operation, har drabbats av sorg eller någon av de andra mest vanliga anledningarna.

Precis så var det denna gång när de i måndags ringde från blomsteraffären och lämnade meddelande på mitt mobilsvar om att de ville avtala tid för leverans av de blommor de hade åt mig. När jag ringde tillbaka hade blombudet gått för dagen, och eftersom jag skulle vara borta på tjänsteresa ett par dagar så bestämde vi att de skulle leverera blommorna under fredagen. Precis samtidigt som jag stod och tänkte på hur i herrans namn jag skulle kunna vänta ända till fredag med att få reda på vem som hade skickat blommor och varför, så sade kvinnan på blomsteraffären: "Eftersom du kommer få dem först på fredag så är det kanske bra att veta att blommorna är från Anna (heter egentligen något annat) i Staden."

Hjärnan gick på högvarv... Anna? I Staden..? Jag känner en Anna, men hon bor definitivt inte i Staden. Jag känner väl ingen i Staden överhuvudtaget??? Tanken slog mig att blommorna var på väg att levereras till fel mottagare. Men så började något plockas fram ifrån bakhuvudet. Anna i Staden... kan det vara..? Jo, hon bor väl i Staden? Men... kan det verkligen stämma? Jo, det måste vara hon!

Jag kom fram till att blommorna måste vara från en mycket speciell internetvän. Vi har kommit att bli bekanta genom varandras bloggar, genom forum och genom privata mejlväxling där jag många gånger har vänt mig till henne för att få hennes perspektiv på frågor jag ställt mig under vår adoptionsprocess, ångest jag har haft angående val i mitt liv som eventuellt kan påverka anknytning och familjebildandet och så vidare. Hon har alltid haft lugnande besked när jag har blivit nojig och nipprig och känt att jag inte alls är skapt för att bli (adoptiv)förälder. Jag har vänt mig till just henne eftersom hon har gett ett väldigt jordnära, klokt och välreflekterat intryck. Hon är medveten om adoptivbarns särskilda behov men hon överbetonar heller inte det faktum att de är adopterade. Hon är en person som jag har känt mig trygg i att bolla med utan att bli skriven på näsan. Hon har varit ett enormt stöd för mig i en väldigt stressande och orolig situation och det är mycket tack vare henne vi i slutändan valde att gå vidare med vår adoption efter att maken väl hade fått nytt jobb.

Hon känns kort sagt som en väldigt god vän som jag aldrig har träffat men som jag vet alltid finns där.

I fredags fick jag ytterligare bekräftelse på detta när det visade sig att hon hade tagit sig tiden och lagt ner pengar och energi på att skicka oss underbart uppiggande tulpaner med medföljande värmande ord och världens gosigaste nalle. Jag blir oerhört rörd över hennes omtanke, dessutom given i en sitution med full fart med fyra barn, två familjehemsbarn samt husbygge.

Att ändå ta sig tid för att skicka oss blommor visar på ett stort hjärta och bekräftar den uppfattning jag har fått om henne. Jag är så oerhört glad över att internet finns så jag får glädjen att ha henne och andra internetvänner i mitt liv.

TACK till dig, "Anna" och tack alla ni andra som jag (ännu) inte haft glädjen att träffa i verkligheten. Ni är ovärderliga för mig som inte har någon i min omedelbara närhet som har erfarenhet av adoptioner.

Ni vet vilka ni är.

*kram*

Men är vi förvånade?

2010-03-12T13:40:00.006+01:00

Har idag fått veta att vår domstolsprocess har blivit fördröjd eftersom Landet nu kräver helt andra stämplar på handlingarna än de som har gällt de senaste tre åren (enligt en ratificering av Haagkonventionen mellan Landet och Sverige). Granskningsnämnden i Landet vill ha stämplar av svenska UD och Landets ambassad, dvs det som gällde innan det system som har gällt de senaste tre åren.

Det enda vi kan göra nu är vänta till efter påsk på besked om vad man har fattat för prejudicerande beslut om vilka stämplar som krävs. Men jag vet ju redan nu hur det kommer bli. Våra handlingar kommer måsta skickas tillbaka till Sverige, ta en sväng förbi UD och Landets ambassad och sedan tillbaka och SEN kan vi få tid för de hearings som krävs mellan barnhemmet och domstolen för att vi ska utses till legala vårdnadshavare. Det spelar väl i och för sig mindre roll just då eftersom just den biten av processen påstås vara överstökad på ungefär en vecka. Det är ju fördröjningen fram till den 1/4 (då beslutet ska fattas) jag blir så in i helvete irriterad på.

Var tog barnets bästa vägen???

För att inte tala om de väntande föräldrarna som snart går bärsärk...

Ingen idé att hålla andan medan man väntar

2010-03-05T11:30:00.003+01:00

Igår kväll fick jag mejl från den andra familjen som väntar på att få hämta sin dotter från samma barnhem. Hon hade inte kunnat hålla sig i början på denna vecka och hade mejlat den landansvariga i hopp om att hon kanske läser jobbmejlen i Landet. Hon ville gärna veta att allt var bra med deras flicka.

Hon fick svar, i och för sig bara två rader, men ibland är det det enda som behövs för att man ska lugna ner sig och stå ut med tillvaron. Hon fick vet att deras dotter mådde bra och var glad.

Jag blev grymt avundsjuk. Jag vill också vet att Parveln mår bra och är glad.

Men jag vägrar vara en hysterisk förälder som kräver att man ska sätta mina behov i främsta rummet. Nu vet jag nämligen att hon är tillbaka på kontoret nästa torsdag (hon glömde givetvis nämna att hon skulle vara borta över två veckor - det lät mer som en på henne) så jag bidar min tid. Som tur är är jag på tjänsteresa från arla tisdag morgon till sena torsdag kväll så jag får hjälp att fokusera på annat. Sådant som att göra skäl för min lön till exempel.

Nu är det i alla fall fredag, eftermiddagen är kompledig och det är dags att göra sig i ordning och packa bilen för att köra 46 mil enkel väg till umgänge med makens familj och 40-årsfest. :)

One of those days...

2010-03-04T18:32:00.004+01:00

Den senaste veckan har jag befunnit mig mittemellan två projekt på jobbet. Det innebär att tillvaron har varit rätt lugn. ALLT för lugn för den fas av adoptionsväntan som vi befinner oss i just nu.

Kombinationen av att ha det lugnt på jobbet och samtidigt vänta på nyheter om Parveln är inte bra för mitt välbefinnande. Det hela funkar så mycket bättre när det är fullt ös på jobbet - gärna massa flängande på tjänsteresor som tar musten ur mig. Då hinner jag inte känna en längtan efter Parveln som närmast äter mig inifrån.

Missförstå mig rätt - jag tänker alltid på Parveln, men när jag har fullt upp på jobbet har jag inte tid att bevaka mejlboxen med ett stint stirrande, titta på klockan, fundera på om inte den landansvariga borde höra av sig snart, stirra på mejlboxen som är förtretligt tom, titta på klockan, kolla i kalendern och spekulera i när vi kan få tänkas hämta hem honom. Kan det hinna bli i april? Känns inte troligt. Maj då? Förhoppningsvis. Juni? Så länge klarar jag nog inte att vänta. Tänk om det blir först till hösten?!?! Och så en djup, suck. Sorg i hjärtat. Kolla mejlen. Surfa lite på adoptionsforum och adoptionsbloggar. Surfar lite på hotell i staden som Parveln finns i. Gör bärsjalsaffärer. Men inget av det fungerar som substitut. Jag vill ha information om Parveln. N U.

NUNUNUNUNUNUNUNUNUUUUUUUUUUUUU!

Som pricken över i:t sitter jag nu ensam hemma på kvällskvisten och tycker synd om mig själv istället för att vara på Fredrik Lindströms "Svenskar är också människor" som jag har sett fram emot i flera månader.

(Ni som äter medan ni läser måste sluta med något av det nu.)

Anledningen till att jag missar showen är trånga hörselgångar och det som tenderar att samlas på hög i sådana. Vaxproppar. Jag har varit lomhörd på högra örat i ett par månader med tilltagande hörselnedsättning även på det vänstra örat under de senaste veckorna. Insåg att det var dags för ett av de med några års mellanrum återkommande vårdcentralsbesöken för att bli av med vaxet. Förbehandlade i tre nätter genom att spruta in propplösare i öronen tre nätter i rad. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag borde ha provat Kaustiksoda istället.

Sköterskan tog sig oförskräckt an uppgiften och började spola. "Jojo" tänkte jag. "De brukar alltid vara övermodiga."

Hon spolade. Och hon spolade. Och hon spolade. Och spolade. Ingen effekt.

Jag fick lägga mig på britsen med propplösare (ingen Kaustiksoda den här gången heller) i det högra örat i 30 minuter. Sedan spolade hon lite mer. Och mer. Och mer.

Till slut förklarade hon sig själv besegrad (såg jag inte henne torka svetten ur pannan också?) och började hota med läkare och sug. Men först ska vi upprepa den här övningen på måndag. Lyckas inte det blir det läkare och sug. Det känns som något vi vill undvika.

Dagens resultat blev att jag nu hör kopiöst mycket sämre än jag gjorde imorse, förmodligen eftersom de tjugotvå liter vatten som gick in i öronen verkar vara kvar i huvudet - nu som svällmedel i vaxpropparna. Ni vet känslan av att ha huvudet fullt med snor när man är förkyld? Byt ut snoret mot öronvax så börjar ni närma er.

Jag insåg att jag inte skulle ha något som helst behållning av kvällens föreställning och gav bort biljetten till en av makens kompisar.

Och imorrn ska vi bila 50 mil för att hälsa på makens familj över helgen. Svägerskan fyller 40 år och det kommer vara en massa ståhej och skoj och surr och tjafs och skratt och tjo och tjim och jag kommer sitta som flickan i glasbubblan och inte hänga med på nånting av det som sägs.

Bläbläbläblääääääääääääääh!!!

Shoppingförlamning som släppt

2010-03-01T22:47:00.005+01:00

Under förra veckan var vår landansvariga i Landet och på tisdag besökte hon Parvelns barnhem. Hon skulle då lämna över den snuttefilt vi har köpt åt honom, ta foton och skicka oss en liten rapport som förhoppningsvis innehåller något mer än att han är hemskt söt (även om det naturligtvis värmer mammahjärtat att höra sådant också, men det v e t vi ju redan). Vi skulle till exempel gärna få en uppdatering av längd och vikt, en lite mer utförlig beskrivning av hans personlighet, lite om hur han utvecklats under de 4,5 månader som gått sedan vi fick barnbeskedet. Om han fått vara frisk eller om han varit krasslig, hur han sover, vad han äter - ja, ALLT! Vad som helst! Någonting!

Den landansvariga lovade att höra av sig med något om Parveln och mer information om fortsättningen så snart hon hade möjlighet. Hela förra tisdagen funderade jag på om Parveln hade fått snuttefilten ännu och vad han i så fall tyckte om den. Jag längtade efter mer information om honom och nya bilder så att jag inte kunde koncentrera mig på jobbet. Jag ville åka och hämta honom istället för att leda workshops, rita processkartor och skriva rapporter. Vem bryr sig liksom? Vi har en son på andra sidan jordklotet - hallååååå!?!?!

Och än har vi inte fått den utlovade informationen. Borde hon inte vara tillbaka i Sverige nu?

Nåväl - för att kompensera den uteblivna uppdateringen var vi i fredags (efter mycket ångestframkallande research på nätet) och köpte en bilbarnstol. Så där lite hips vips kändes det som. Vi har även identifierat vilken typ av barnvagn vi är intresserade av, och har lagt in bevakningar för detta på Blocket. Vore gött att få tag på en bättre begagnad eftersom de är löjligt dyra och precis som en bil förlorar i värde direkt du tar den ut ur butiken.

Idag bestämde jag att det var dags att beställa den sedan länge tillbaka färdigresearchade bärselen. Hips vips! Och eftersom jag även är sugen på en bärsjal slängde jag in en efterlysning i ett forum för sjalanvändare. Fick ganska direkt ett svar, så inom kort kanske jag har köpt en sådan också.

Ska även ta tag i ett stort dåligt samvete, nämligen att framkalla de foton vi har fått av Parveln. Förutom de bilder vi har på datorn har vi bara ett framkallat foto på kylskåpet. Har känt mig som världens sämsta mamma för detta eftersom jag vet att många andra framkallar mängder med bilder, har de med sig i väskan på jobbet osv. Jag kan väl kanske ursäktas med den motiveringen att vi inte har framkallat mer än en handfull av de tusentals foton vi har i digital form sedan vi köte den första digitala kameran 2004...

Hur som helst - nu ska jag framkalla och göra ett litet album till handväskan och ska dessutom ta itu med den "När du kom till oss"-bok jag köpte för två år sedan.

Sedan är det trappgrind, potta (nej, Åsa - inte bortglömd! ;-)), leksaker, sängkläder, kläder, salvor och krämer och tvättlappar och schampo pch tvål och tandborste och tandkräm och lite annat som behöver köpas.

Eventuellt en ny bil också ifall jag råkar slå sönder den nuvarande i vredesmod när vi ska prova installera (den tydligen rätt krångliga) bilbarnstolen.

Han behöver fortfarande ett namn också. Idag kom jag på ett som jag var otroligt nöjd med eftersom det är en liten ordvits. Tror dock inte Maken kommer dela uppfattningen om hur suveränt namn det är. :-P

Men nu är vi på G! :)

Så kan det också vara

2010-02-12T19:13:00.005+01:00

Idag fick jag mejl från den familj jag har kontakt med som fick BB i början av december från samma barnhem, och som fick iväg sina accepthandlingar med vändande post i princip (avdelningen: "Nä, ja' ä' inte bitter).

Hon skrev för att meddela den glada nyheten att de nu hade blivit godkända av Landets adoptionsmyndighet. Jag försökte hålla masken men det gick nog sådär. Min avundsjuka dröp om mitt mejlsvar. Det hela osade betydligt mer "Men vad ROLIGT för er. Verkligen. Jag menar det." än "Åh, vad roligt - GRATTIS!"

Hon bubblade på om hur roligt det skulle vara om vi skulle få åka och hämta våra barn samtidigt osv. Yada yada yada. "Hallåååå? Vi kommer få vänta minst ett halvår till på vårt godkännande så det blir det inget med!" Sa jag inte. Men tänkte.

Efter att ha haft en jobbig vecka med mycket vi-kommer-aldrig-få-hem-ungen-känsla kände jag att detta bara var pricken över i:et. Den härliga fredagskänslan bara dog och jag tänkte att det var gud förbannat att man skulle få detta besked just på en fredag.

Jag funderade ett tag och bestämde mig för att mejla Organisationen för att be om lite fakta. Hur brukade det se ut för tidigare familjer som har inkommit med sina handlingar ungefär samtidigt? Brukade man få godkännandet efter ungefär lika lång tid eller har det kunnat skilja flera månader? Och vad är det som avgör hur lång tid det tar?

Jag var noga med att poängtera att jag inte bad henne sia om hur länge det kunde var kvar för oss, utan bara tala om hur det har sett ut förut. Jag behöver det för att veta vad jag ska förhålla mig till, sa jag. Jag stod inte ut med tanken på att nu börja vänta varje dag på att telefonen skulle ringa med besked om godkännande. Kunde det ta flera månader till ville jag förbereda mig på det värsta.

Vår landansvariga svarade på mitt mejl efter ungefär 1,5 timme. Vi hade också blivit godkända! Hon hade bara inte hunnit ringa oss. Hon hade meddelat den andra familjen eftersom hon ändå mejlade dem i ett annat ärende.

Så ännu en gång hade jag störtat ned i den djupaste avgrunden och sedan fått de mest underbara nyheter - denna gång inom loppet av ett par timmar.

Vi har blivit godkända! Nu ska handlingarna vidare till domstol där vi ska utses till Parvelns vårdnadshavare. Och detta kan ta allt mellan några veckor och många månader. Vi förbereder oss på det senare.

Samtidigt blev jag lite stressad nu. Vi har inte köpt trappgrind, bestämt barnvagn, funderat på vilket rum som ska bli barnrum eller... vi har ju fan inte gjort nånting??!?!?

*nervöööööööööööööööööööööööös*

På väntansfronten intet nytt...

2010-02-08T20:43:00.005+01:00

Något säger mig att jag kommer skriva fler inlägg den närmaste tiden än vad jag har gjort de senaste fyra månaderna.

Det har nämligen börjat kännas riktigt jobbigt nu. Riktigt jävla outhärdligt jobbigt. Och det intressanta är att känslan dök upp så gott som över en natt. Jag har nämligen fram till i förra veckan närmast plågats av dåligt samvete över hur lite jag tänker på att vi har en son som väntar på oss i Landet. Mitt nya jobb rullar på med spännande uppdrag som kräver min fulla fokusering (vilket jag varit oerhört tacksam för), och under den lediga tiden har tillvaron känts ganska precis som den alltid har gjort.

Både jag och maken verkar ha (medvetet eller omedvetet låter jag vara osagt) valt en strategi för att hantera väntan som i princip innebär: "Det händer när det händer och väntan blir inte roligare av att vi ojar oss över hur lång den är."

Men nu har något hänt. Jag har börjat tänka exakt de tankar jag försöker hålla mig ifrån, nämligen att en del har fått hämta sina barn efter 2,5 månad och här står vi, 2,5 månad efter att våra accepthandlingar nådde Landets adoptionsmyndighet, och har inte ens fått det godkännande som krävs från dem. Efter vi har fått det ska alla handlingar vidare till domstol där det också kan ta allt mellan några veckor och några månader. Först därefter kan vi få ett preliminärt resebesked som innebär att resan då ligger 4-6 veckor längre fram i tiden. Så vi vill allt väldigt gärna ha det där godkännandet nu. Please, Landets adoptionsmyndighet?

När godkännandet dröjer blir det omöjligt att låta bli att fundera på om något krånglar. Kommer de att vilja ha kompletterande papper från oss? Och vilken typ av handlingar kan det vara i så fall? Och hur lång tid kommer det ta för oss att ordna fram dem?

Nej, jag orkar inte tänka på det. Que sera sera, whatever will be will be.

Jag har i alla fall äntligen blivit mottaglig för den adoptionslitteratur vi köpte för länge sedan. Jag började igår läsa en av böckerna - Frank Lindblads Adoption - och fann mig snart sträckläsandes och slukandes forskningsresultat blandat med råd från honom i egenskap av barn- och ungdomspsykiater samt adoptivförälder.

Boken har fått mig att grubbla ordentligt på skillnaden mellan att överbetona det faktum att barnet är adopterat (och därmed har särskilda behov, och härleda allt i barnets agerande till att h*n är adopterad) och att förneka det (och därmed hävda att det inte är någon som helst skillnad på adopterades och icke-adopterades behov). Det kändes skönt att läsa att jag inte är den första som har ställt mig frågande till dessa två extrempoler och inte känt mig nöjd med någon av varianterna.

Mellan dessa två extrempoler finns följaktligen en skala som kanske är den mest intressanta. Jag vet att jag definitivt känner mig mest hemma på den delen av skalan i alla fall. Just nu har jag fullt upp med att försöka reda ut vad det innebär för mitt sätt att vara (adoptiv)förälder, och vilka konsekvenser det eventuellt kan medföra. Och maken behöver givetvis fundera igenom samma sak för att vi sedan ska kunna hitta ett gemensamt förhållningssätt.

Om det är stiltje på väntansfronten så rör det sig desto mer på mitt loft. Alltid något.

Ber om ursäkt!

2010-01-22T19:12:00.003+01:00

Oj då. Ojdåojdåojdå OJ DÅ! Det var visst ett tag sedan jag skrev...

Ber om ursäkt till mina trogna bloggföljare, men blogglusten och -luften har helt gått ur mig. Det är väl kanske inte så konstigt eftersom jag hela tiden sagt att detta är min ventil - en missnöjesblogg helt enkelt. Och just nu är jag inte så missnöjd. Faktiskt ganska nöjd och tillfreds.

Men man tycker ju ändå att jag borde ha följt upp på mitt senaste inlägg och inte lämnat er hängande i luften? Så här kommer en liten sammanfattning: Allt gick så småningom väl med accepthandlingarna och de kom iväg, om än först efter över en månad. *morr*

Nu försöker vi som bäst haja att vi faktiskt ska få hämta hem vår S O N så småningom, och det är svårt att haja. Särskilt som vi inte får några uppdateringar under denna långa väntan som vi har framför oss tills vi får åka.

Men tack gode gud för internet! Har på egen hand lyckats snoka fram familjer av olika nationaliteter som har fotat gossen när de har varit och hämtat barn eller på återresa. Och varje gång tror jag det är fel unge de har fotat när jag tittar på bilderna. Mycket hinner hända mellan 5, 6, och 8 månaders ålder.

Nu är det bara att stilla vänta och hoppas på att vi inte råkar ut får en exceptionellt lång väntan mellan BB och RB, men med den process vi har haft tidigare så försöker vi förbereda oss på vad som helst. Samtidigt är vi mentalt inställda på att få åka och hämta honom senast i maj-juni. Måtte vi inte hamna i en evighetsväntan nu...

Så - en kort uppdatering om det väsentligaste, nu är det fredagsmys! :)

Nä nu JÄVLAR!

2009-11-05T22:52:00.004+01:00

Är så jävla l e s s just nu.

Vi borde just nu vara i full värd med att vänta på resebesked, men vi har inte ens fått iväg våra accepthandlingar ännu.

Anledningen är att den landansvariga på Organisationen vid tre - jag skriver TRE - på varandra följande tillfällen har skickat felaktiga dokument till oss. När vi fick barnbeskedet hade hon skrivit fel födelsedatum på såväl maken som sonen. Gott och väl - det kunde vi ha överseende med i brådskan, och mejlade henne och påpekade det hela. Hon skickade nya, men då tyvärr i fel antal. Det som skulle ha varit fyra dokument var bara två. Detta upptäckte vi när vi satt under den efterföljande helgen och skulle göra färdigt allt pappersarbete (läs: skriva c:a 100 namnteckningar per person) för att kunna legalisera handlingarna så snart som möjligt. När det hela uppdagades fick jag ett fullständigt bryt och började stortjuta. Jag upprepade upprört och med en frustration som inte kan beskrivas i ord fraser som: "Förbannade kärring - ungen kommer få fira sin 14-årsdag på barnhemmet (klart inspirerad av Pipelines, som alltid, träffsäkra inlägg )!" och "Vi kommer..." *hulk, snor frääääs* "... ALDRIG få hämta hem honom!" *snörvla, snora, grina och "Hur jävla slarvig får man bli?" och "Kan man fan inte dubbelkolla att man gjort rätt innan man postar det?"

Torkade snoret efter detta lilla brejkdown och spottade i nävarna och mejlade och påpekade detta, varpå hon beklagade att det ännu en gång hade blivit fel och skickade nya dokument. När dessa kom i fredags hade hon glömt att skriva under ett papper där det var plats för hennes underskrift.

Nu kunde vi inte annat än gapa förbluffade åt det hela. Det är ingen överdrift att säga att ingen av oss trodde sina ögon. Hur är det möjligt? Tre gånger i rad? Ok att det kom tre barnbesked samma vecka och att hon hade tre barnfamiljers papper att administrera, men vad faaaaan?

Mejlade henne att hon nu hade glömt att underteckna. Hade egentligen lust att skälla ut henne efter noter men man biter liksom inte den hand som föder en, även om man får leva på svältgränsen. Jag bad henne istället allra ödmjukast att dubbel- och trippelkolla att det blivit rätt innan hon skickade iväg det, vilket hon försäkrade att hon skulle göra. Och hon skulle personligen lägga det på brevlådan.

I tisdags fick vi så det sista dokumentet som vi behöver för att kunna legalisera handlingarna och skicka tillbaka dem till Landet för att processen ska kunna fortsätta där och för att vi ska kunna börja räkna tid till vi får åka.

Idag hade jag fått mejl från henne. Där har hon mage att skriva följande:

"Hej Brummelisa,

Hur går det med alla papper?

Barnhemmet undrar när vi kan skicka ner dem så det är å deras vägnar jag frågar."

Något säger mig att hon har underlåtit att tala om för barnhemmet att vi på grund av hennes jävla strul inte har haft kompletta handlingar förrän i tisdags och därför inte har haft någon möjlighet att legalisera papprena.

Jag blev helt enkelt rosenrasande. Hela proppskåpet flög.

Jag kände däremot väldigt tydligt att jag ville vara saklig men syrlig i mitt svar. Inte visa min irritation på något annat än ett mycket subtilt sätt. Så mitt svar blev:

Hej XXXX,

Jag förutsätter att du har förklarat för barnhemmet att vi har fått det sista dokumentet i tisdags och därför inte haft någon möjlighet att legalisera papprena förrän nu. Jag förstår att de tycker att vi tar lång tid på oss om de tror att vi har fått samtliga papper den 16/10, och vi vill inte framstå som slöa eller ointresserade. Vi är därför tacksamma om du, om du inte redan har gjort det, kan förklara anledningen till dröjsmålet till dem och hälsa att ingen är mer angelägen om att vi ska få iväg papprena till Landet än vi.

I dagsläget kan vi inte svara på när vi kan få iväg papprena eftersom det helt och hållet beror på när vi kan få en tid hos NP:n. Vi ville ju inte boka tid hos honom förrän vi visste att vi hade alla papper vi behövde.

Vi har båda varit på tjänsteresa till stockholm igår och idag, så vi kommer försöka få tag på NP:n imorgon. Så snart vi vet när vi får en tid hos honom meddelar vi dig så du kan vidarebefordra det till barnhemmet.

Hälsningar,

Brummelisa

Jag finner det mycket märkligt att hon inte är mer ursäktande och förstående (eftersom hon förhoppningsvis är medveten om att det är hennes strul som har gjort att vi inte har kunnat göra färdigt våra papper) i sitt mejl, och att hon uppenbarligen tycker det är helt ok att ställa en sådan fråga i detta läge.

Om hon nu faktiskt inte har sett det sambandet (vilken planet är man på då?) så hoppas jag hon av mitt svar förstår det och inser sin blunder. Själv skulle jag ha skämts ögonen ur mig om jag skulle ha fått ett sådant mejl. Tyvärr tror jag inte hon är så bra på att uppfatta svidande kritik om den inte serveras väldigt tydligt förpackad.

Statusen kan alltså sammanfattas med: Same shit - different phase.

Himmel och helvete

2009-10-20T22:11:00.003+02:00

Vi har verkligen fått världens vackraste barn! Det är helt omöjligt att se sig mätt på honom.

Men jag vill se så mycket mer, snusa i hans hår, stryka honom över kinden, vyssja.

Och det är minst sex månader tills vi får träffa honom. Hur ända in i glödheta ska vi klara det?

Här var det tvära kast!

2009-10-15T19:42:00.007+02:00

Jag tror... vi... blev... föräldrar idag?!?!??!

Det har som ni märker långt ifrån sjunkit in - särskilt som vi inte ens har fått se ett foto ännu. Men det kommer med expressbrev imorgon förmiddag. Och då kommer jag stå och försöka leda en workshop som jag idag försökte förbereda, efter att ha tagit emot samtalet med BB strax innan lunch. En pojke blev det, och enligt vår landansvariga måste han vara världens vackraste barn. Jag sa något om att

"Är de inte alltid det?" :)

och hon svarade

"Jo, i och för sig brukar man ju tycka det, men ofta kan ju de här första fotona vara rätt eländiga, men det här är såååå fiiiint!"

Ojojoj - det känns fullkomligt overkligt och ogreppbart att det är vårt barn hon pratar om...

Här råder definitivt ingen glädjeyra av typen låt-oss-sprätta-upp-champagnen eftersom ingen av oss riktigt törs tro på det och vi är båda två är rädda för att något ska gå fel. Vi tror det liksom när vi har Parveln hemma hos oss.

Men vi har myst på tu man hand och ätit riktigt gott. Och börjat fundera på pojknamn. Vi hade nämligen inte alls påbörjat namnfunderingsprocessen ännu.

Hej och hå vilka tvära kast - vi hinner inte med för fem öre men roligt är det! :))))

Nu känner man igen sig igen

2009-10-14T15:02:00.003+02:00

Jag mejlade vår landansvariga och meddelade att det hade gått över förväntan att få tag på NP:n och att vi skulle få tillbaka handlingarna på måndag, så vi skulle alltså kunna posta dem till henne på måndag kväll.

"Hej Brummelisa,

Undrar om ni fick med "name affidavit" att ta med till NP?"

"Hmmm - nej, det känner jag inte igen?" (börjar ana grandiost oråd)

"Vilken tur att jag frågade - det har kommit till en punkt på instruktionerna sedan ni skickade er ansökan. Här är blanketter och instruktion - då hinner ni få med dem till NP."

Och detta innebar att vi behövde nytagna passfoton samt kopior på våra pass. Förutom att jag blir jävligt irriterad (prova mordisk) över att vi inte har fått kännedom om detta förrän nu, i elfte timmen, så har makens pass gått ut. Så vi kan ju lägga på några veckor innan vi förhoppningsvis kan få tag på NP:n igen.

Fast då är väl han på tre månaders semester i Thailand utan ställföreträdare kan man tänka.

Och hela tiden känns det som att Parveln ligger där på barnhemmet och väntar på att vi ska få våra eländiga pappershelveten klara. Mitt hjärta värker för någon som jag inte ens vet om h*n finns.

AAARRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRGH!!!!!

Men... vad nu då..?

2009-10-14T13:29:00.002+02:00

Imorse var jag till VC och hämtade våra intyg. Full av bävan öppnade jag kuvertet och granskade intygen och sure enough - läkaren hade blandat datumen för undersökningen (dvs i mars) med datumet för hennes ifyllande (dvs nu i oktober).

Jag blev frustrerad och förbannad och less, samtidigt som detta ju var det jag hade förväntat mig eftersom vår läkare var så stressad.

Nåväl, resonerade som så att det var bäst att kolla med Organisationen innan jag ber läkaren göra om och göra rätt. Onödigt att kräva henne på det om detta skulle kunna tänkas fungera ändå.

Mejlade vår landansvariga och fick dirket svar med att det inte var några problem - det skulle funka. Dagens glada överraskning nr 1.

Ringde sedan maken och frågade om han kunde tänka sig att ta över stafettpinnen och jaga reda på NP:n - själv kände jag mig bara energilös och inte alls sugen på en dylik fruktlös sysselsättning. Det kunde han och han ringde tillbaka efter en timme och drygade sig:

"Inte vet jag vart nånstans du har ringt - han svarade ju på första försöket." *överlägset flin hörs i telefonen*

Och jodå, NP:n hade möjlighet att göra legaliseringen nu på fredag och vi skulle få tillbaka dem på måndag om vi lämnade in handlingarna imorgon. Och nuförtiden finns det en till NP i stan som kunde fixa apostillestämpeln också. Dagens glada överraskning nr 2.

Vad nu..?

Något måste gå mycket snett mycket snart. Det här gick alldeles för lätt.

En glad överraskning

2009-10-12T17:32:00.004+02:00

Läkaren ringde precis. Hon satt nu (förmodligen på övertid) och höll på att fylla i våra intyg och skulle lägga ut dem i receptionen så vi kan hämta dem redan imorgon!

Vår läkare är gulligast i hela världen.

Synd bara att jag har en otäck föraning om att minst en sak kommer ha blivit fel med intygen, och att de därför kommer måsta göras om. Hon var nämligen synnerligen förvirrad och stressad och det är inte det tillstånd jag helst ser att den läkare som ska skriva våra hälsointyg befinner sig i.

Dementi på grund av disträ make

2009-10-12T15:57:00.004+02:00

Har nu av maken fått veta att läkaren ringde hem på den avtalade tiden. Hon var osäker på om hon bara skulle fylla i papprena eller om vi behövde träffas igen (NEJ TACK), och låg efter i pappersarbetet.

Men till på onsdag skulle hon ha intygen klara. Då återstår "endast" att försöka skrämma fram kommunens osynlige NP...

Olidligt stressande väntan

2009-10-12T14:32:00.002+02:00

Tror ni läkaren ringde idag enligt överenskommet?

Jag fann mig här på eftermiddagen tvungen att ringa till VC och höra vad f*n det är frågan om. Han jag pratade med var oerhört förvånad eftersom jag stod inbokad på en telefontid klockan 11.35.

Han var väldigt vänlig och tillmötesgående och undrade om jag har någon möjlighet att ringa läkaren själv imorgon bitti? Det kan jag inte eftersom jag åker på tjänsteresa.

"För annars är nästa lediga telefontid först nästa måndag. Hur angeläget är det?"

Jag stålsatte mig för att inte be honom dra åt helvete...

"Det är väldigt, väldigt angeläget och brådskande."

"Ok, då skriver jag ett meddelande åt henne så ringer hon någon av de kommande dagarna, men jag kan inte lova något om när."

"Ok, jättebra - tack så mycket!"

Så återigen är det bara att finna sig i att vara totalt maktlös och vänta, vänta och vääääntaaaaa.

Serves us right, probably.

Mini-BB?

2009-10-11T20:53:00.004+02:00

I fredags fick jag mejl från den landansvariga på Organisationen:

Hej Brummelisa,

Jag ville bara kolla hur det går med er uppdatering av papper. Försökte nå dig på telefon nu men det gick inget vidare. Är du på jobbet?

Hälsningar XXXXX

Varvid min reptilhjärna blev skitstressad. Nej nej nej nej neeeeej - vad vill hon nu då? Ska hon säga att vi måste skicka in handlingarna till henne senast inom en vecka, annars får vi börja om från början med att samla in alla 29 handlingarna som krävdes för ansökan? Eller ska hon kanske säga att vi inte är nog intresserade av att bli föräldrar eftersom vi tagit sådan tid på oss och därför inte förtjänar att få adoptera? Jag var när jag började författa mitt svar till henne tämligen säker på att det var något i linje med det senare hon skulle ha på hjärtat.

Jag svarade med en ganska lång utläggning om att vi har alla papper utom läkarintygen klara, och att det har strulat med dessa men att jag har telefontid med läkaren imorgon, så förhoppningsvis är de inte alltför långt borta.

Stålsatte mig - bet på naglarna och väntade med fasa på hennes svar.

Som blev:

Hej Brummelisa,
Vad bra att det börjar bli klart. Kanske får vi snart goda nyheter från Landet.
Hälsningar XXXXX

Där och då fick jag en föraning av hur det måste kännas att få BB. De få raderna hon skrev gjorde att allt helt plötsligt kändes mycket verkligare än det någonsin gjort hittills. Om jag ska vara helt ärligt så var min reaktion:

Shit helvetes jävlar! Vet hon något som inte vi vet? Väntar Parveln redan på oss och på att vi ska få våra papper i ordning?

Jag får helt enkelt känslan av att hon inte skulle skriva så i ett mejl om hon inte visste att något är på G. De vill ju alltid hålla förväntningarna nere och inte lova för mycket. Å andra sidan så kan det ju också bara ha varit något hon skrev för att uppmuntra oss i detta eviga pappersfixande, eftersom jag även skrev att det vid det här laget känns oöverstigligt jobbigt med varenda litet pyttedokument som behöver fixas.

Eller så väntar Parveln på oss redan. Tänk om Parveln väntar på oss redan?

..............................................................................................................
..............................................................................................................
..............................................................................................................
.............................................................................. shit shit shit shiiiiiiiit - Tänk om Parveln väntar på oss redan?!?!?!?

Tanken svindlar, jag blir yr och fjäderlätt och får sockerdricka som bubblar runt i kroppen. TänkomParvelnväntarpåossredan? Tänk...om...Parveln...väntar...på...oss...redan?

Baby steps...

2009-10-06T20:01:00.004+02:00

Nej, än hörs inte ljudet av trippande små fötter i vårt hus M E N vi har i alla fall bestämt oss för att vi gärna vill höra det ljudet.

Kanske bäst jag backar bandet lite... Förra tisdagen hade maken och jag bestämt att vi skulle ta ett beslut om adoptionen samma kväll. Jag köpte med pizza hem, vi försåg oss, slog oss ner vid bordet och maken sade lite försiktigt:

"Jo, jag läste lite på din blogg (jag hade bett honom läsa detta inlägg eftersom han inte bollar med någon annan än mig och heller inte läser i adoptionsforum eller i adoptionsbloggar)... och då bestämde jag mig för att nu kör vi!"

Även om jag hade räknat med att sannolikheten för detta resultat skulle vara ungefär 99% så blev jag lite paff (och oerhört lättad och glad). Sådär på några sekunder så gick vi från att vada i ett obeslutsamhetsträsk till att veta att vi vill bli föräldrar.

Och en stor del av äran för att detta beslut blev så lätt att fatta i slutändan ska ni, kära bloggföljare som kommenterat så klokt, ta åt er! Tack så innerligt mycket för ert stöd! Det värmer oerhört att veta att ni finns där - såväl IRL som i cyberrymden.

Och nu över till den andra innebörden av rubrikens Baby steps: Vi är lite rädda för att vi kommer få en låååång väntan till BB när vi väl fått de kompletterande handlingarna till Landet. I förra veckan kom det månatliga nyhetsbrevet från Organisationen. Där brukar stå hur många familjer som har ansökan i Landet och väntar på BB, hur många som väntar på att få resa och hämta hem sitt barn osv. De senaste månaderna har det inte stått något om några familjer eftersom vi (som ju precis hann hamna på första plats i kön innan vi fick ställa oss som vilande i kön i våras) ju varit "inaktiverade" i kön och inga andra familjer har tillkommit efter oss.

Nu stod att läsa att det finns en familj med ansökan i landet som väntar på BB, och fyra nya familjer har fått börja göra iordning sina ansökningar. Eftersom dessa familjer redan var informerade är det inte osannolikt att de börjar få sina ansökningar klara snart. Kanske före oss. Tanken på att vi nu skulle hamna på sjätte plats i kön (vi insåg nämligen nu att vi bara har antagit att vi behåller vår plats i kön, detta är dock inget som vår landkonsulent har sagt något om, bara att vi får vara vilande) gav oss lugnt sagt extra bränsle att få färdigt våra papper.

Eftersom jag lämnade in blanketter för läkarintyg på engelska åt vår läkare måndagen för två veckor sedan, men inte har hört något från henne och heller inte fått hem några intyg så beslutade jag mig förra måndagen för att svänga förbi VC och kolla om hon möjlightvis hade lagt ut dem i receptionen för avhämtning utan att meddela oss. Där fanns ingenting och jag fick veta att hon är på semester och tillbaka den 8/10. Och eftersom hon i receptionen inte kunde svara på var våra papper fanns tyckte hon det var bäst att boka in mig på en telefontid med vår läkare. Den tidigaste telefontiden var den 12/10.

Men det är lugnt - vi har ju inte bråttom eller så.

Aaaaaarrrrgggghhhh! det sägs ju att timing is everything. I så fall står det ju klart bortom all rimlig tvivel vid det här laget att jag och maken är nothing.

Nå - ingen idé att bli irriterad, frustrerad och förbanna sig själv över sin seghet. Vi behövde den här tiden för att komma fram till detta viktiga beslut och det var inget som kunde stressas fram. Hamnar vi på sjätte plats så gör vi.

eller nåt...

Apropå tecken...

2009-09-24T22:18:00.007+02:00

Inatt drömde jag att vi fick BB. Det skedde på ett något okonventionellt sätt genom något slags reklambroschyr som vi hade fått i brevlådan. Där fanns en bild på ett barn som saknade både en arm och ett ben och hade någon konstig härva med typ tarmar som satt utanpå magen. Barnet var kanske i 7-8-årsåldern och alltså 5-6 år äldre än vi har varit inställda på, och hade utöver de saknade lemmarna och tarmhärvan ett antal andra åkommor som beskrevs i broschyren. Och vi blev helt betagna. Det var vår unge och vi grät och skrattade av lycka omvartannat.

När jag vaknade kände jag ett totalt lugn och en fullkomlig övertygelse om att jag definitivt vill gå vidare med adoptionen. Så kanske detta var ett tecken till mig?

Å andra sidan drömde jag att jag hånglade med Peter Jihde också.

Grubbel hit och grubbel dit

2009-09-16T19:36:00.005+02:00

Det är minst sagt tungt just nu.

Maken är enormt tveksam till om han längre har orken för att bli förälder. Han uttrycker att han känner sig gammal (39 år i år) och suger som en svamp åt sig allt det negativa från barnfamiljerna i omgivningen. Han fokuserar på trotsiga, griniga, tjuriga ungar och säger typ "No way in Hell!".

Själv känner jag ungefär samma sak, men eftersom jag gillar att psykoanalysera på ett annat sätt än vad maken gör så har jag istället dragit slutsatsen att detta är resultatet av alla motgångar och en alldeles för lång process med alldeles för många negativa inslag. Vi har gång på gång tvingats förbereda oss på att det inte kommer bli någon unge för vår del. Vi har tvingats ställa in oss på katastrof och bepansra oss för att klara av den förväntade sorgen, besvikelsen, frustrationen och ilskan. För detta har vi använt de medel som krävs, till exempel samlat på oss exempel på vidrigt trotsbeteende, sömnlösa nätter, ständiga sjukdomar som avlöser varandra osv osv. Vi lyckades bra. Vi blev helt övertygade om att vi var rätt nöjda med tillvaron utan barn.

Nu är det bara lite svårt att backa bandet.

Samtidigt tror jag mig veta att vi definitivt inte vill leva utan barn. Jag försöker vända på det och fråga maken om han verkligen tror att vi kommer förbli nöjda om vi väljer att hoppa av nu? Om han tror att vi inte för evig framtid kommer känna ett hugg i magen när folk väntar barn, får barn och vi följer syskonbarn och vänners barn i deras uppväxt? Om vi inte kommer känna att något saknas i våra liv? Om vi inte alltid skulle känna oss avundsjuka när föräldraskap och barn diskuterades? Om inte vi mycket hellre skulle vilja tillhöra den skaran än vara det barnlösa paret som alla är avundsjuka på för att vi kan sova hur länge vi vill när vi är lediga och gå på bio mitt i veckan?

Jag försöker förklara för honom att vi inte är unika som tappar modet efter vägen i en lång adoptionsprocess. Men han läser inte i diskussionsforum eller bloggar om adoption, så han känner sig ensam om känslorna på ett helt annat sätt än vad jag gör.

Jag är helt övertygad om att maken och jag skulle tycka det vore helt underbart att vara föräldrar. Samtidigt hyser jag precis samma tvivel som honom. Orkar vi? Är vi sugna längre? Är vårt tvivel enbart ett resultat av processen eller borde vi istället se detta som en chans att ta vårt förnuft till fånga? Kanske hela vårt beslut att bli föräldrar var felaktigt från början? Vi kanske inte alls är skapta till det? Är inte blotta faktum att vi har mage att tvivla när vi nu är så snubblande nära efter så lång väntan ett tecken på att vi borde avstå?

Just nu har jag låtit bli att säga något mer om detta på en vecka. Jag vill helt enkelt inte i efterhand behöva fundera på om jag har tvingat maken till en adoption. Hemska tanke! Samtidigt rusar veckorna och månaderna iväg.

Tick tack, tick tack.

Lite stärkande ord på vägen vore inte helt fel just nu.

Eller ett väldigt tydligt tecken från någon högre makt. V ä l d i g t tydligt, tack.

Era stackare!

2009-07-20T22:59:00.005+02:00

Men alltså... ibland tappar jag verkligen tron på folks intelligens i allmänhet, och kunskap om den mänskliga fortplantningen i synnerhet.

Detta är ju taget från en av skvallertidningarna och ska väl tas med en nypa salt, men vad faaaaan???!?!?!

Två månader..??? Hujedamej! Hur överlevde ni!?!?!?!?

Och detta sagt av Vanna som jag länge har haft som en personlig favorit, men nu sjönk hon i aktning hos mig. Betydligt.

Urlakad

2009-07-01T18:57:00.003+02:00

För den händelse att någon faktiskt fortfarande tittar in här och vill veta vår status så kan jag meddela följande:

Maken är ännu arbetslös MEN på fredag ska han påbörja en ettårig projektanställning. Det känns lite som att bubblan kommer spricka nu när jag skriver om det redan, eftersom det verkligen har strulat i kubik med anställningar som varit en hårsmån från att vara klara när något plötsligt hände, en dag hade han tre alternativ att välja mellan och nästa dag bara ett igen osv.

Vi har verkligen hunnit spotta och svära en hel del över detta. Vi har tänkt många tankar, maken har klättrat efter väggarna av rastlöshet och renoverat halva huset under tiden.

Till slut kände vi att "the gräns is nådd" så vi bestämde oss för att sluta tänka på adoption överhuvudtaget förrän han har ett jobb. Först då skulle vi se om vi fortfarande vill fortsätta brottas med den här så otroligt tärande och slitsamma processen som helt slutat handla om lycklig förväntan och barnaväntan och helt och hållet kommit att handla om papper hit och papper dit. Vi tänker inte längre på det som "oh, vad spännande - det här tar oss närmare ett barn!" utan enbart på papper som ska fyllas i stämplas, skickas, uppdateras, och processer som tar tvärstopp på grund av en eller annan anledning och fan och hans svärmor. Till slut slogs vi med instanser på rutin, utan att reflektera över vad hela syftet med allt var. Glädjen var verkligen fullkomligt bortblåst.

Vi kände att vi behövde en förändring. och om inte omgivningen tillät en förändring i form av en unge så var vi tvungna att ändra på något själva. Så vi bestämde oss för att gilla läget - ta det som livet erbjuder och göra det bästa av den situationen. Så vi har fokuserat på varandra och klappat om varandra eftersom vi har känt oss och fortfarande känner oss slitna och tilltygade.

Det har varit obeskrivligt skönt att hitta tillbaka till känslan av ett par som älskar varandra och är rätt tillfreds med det livet har att erbjuda. Vi har inte längre levt som en småbarnsfamilj utan den viktiga beståndsdelen i form av ett barn. Vi har fokuserat på det som är roligt och mått förbaskat bra. Vi vet nu att vi visst också kommer ha ett bra liv även om det inte blir något barn. Det känns väldigt skönt att veta.

Och nu borde vi väl vara saliga och känna lycka över att kunna köra vidare med adoptionsprocessen. Men faktiskt inte. Missförstå mig rätt - kunde vi få en unge imorrn vore det inga problem. Men vi ser framför oss en låååång och krånglig process (som dessutom ska sättas igång i semestertider när förmodligen såväl utredare som adoptionskonsulent och NP är på semester).

Och så luttrad som jag känner mig nu så vill jag först se makens anställningspapper innan jag ens tänker på någon fortsättning på adoptionsprocessen.

Fördelar och nackdelar

2009-04-27T16:51:00.003+02:00

Tempot på utbildningen på mitt nya jobb är helt hysteriskt. Inte till innehåll eller utformning (lite slummervarning många gånger hittills), men schemamässigt.

Nackdel: Hinner inte prata med, mejla, chatta med eller sms:a make, mamma, kompisar eller annat. Hinner faktiskt inte andas hälften av tiden.

Fördel: Hinner inte tänka på adoption, barnlöshet eller annat relaterat.

S-å.... j-ä-l-a.... NAJS!

En liten parentes...

2009-04-25T19:38:00.005+02:00

Det här handlar inte om adoption, men livet är ju inte så lätt att dela upp i tydliga områden...

Jag började på mitt nya jobb i måndags. Det började direkt med 10 veckor för utbildning och praktik i Stockholmstrakten, så jag har nu en utmärkt möjlighet att öva på att vara stockholmare också. Och det finns ju sämre månader på året att göra det på. Typ november, december, januari och februari.

Enough is enough

2009-04-25T18:57:00.008+02:00

Svaret från Organisationen var lugnande - visst kan vi stå som vilande i kön tills vi har ett giltigt medgivande igen. Nu har vi ju i och för sig fortfarande ett giltigt medgivande eftersom maken under veckan har varit på alldeles för dåligt humör för att ringa vår utredare. Så det måste jag se till att fixa i den kommande veckan på något sätt.

Vår inställning just nu är att vi mest bara kommer att rycka på axlarna om/när hon väljer att dra tillbaka medgivandet utan att ge oss någon som helst respit i form av ett par veckor eller en månad.

Vi skiter i det helt enkelt. Huvudsaken är att vi slipper dra tillbaka ansökan från Landet - allt annat är av underordnad betydelse.

Så planen just nu är att maken ska hitta ett jobb, och på de frågor som jag har fått om huruvida maken inte kan ta vilket jobb som helst bara för att ha ett jobb så är svaret nej. Och jag står bakom honom fullständigt i den inställningen. Vi har under alldeles för lång tid levt med bara en sak framför ögonen: att bli föräldrar. Och om maken dessutom skulle tvingas ta ett jobb som han är väldigt överkvalificerad för så skulle han förmodligen inte trivas. Jag har själv precis lämnat ett jobb - som ändå var ett kvalificerat jobb - eftersom jag kände att jag inte fick använda min kompetens, och följaktligen höll på att dö av leda. Och även om ett jobb bara är ett jobb så påverkas du även i ditt övriga liv om du inte trivs på jobbet. Så därför tycker jag definitivt att maken (nu när vi har fått veta att vi kan stå som vilande i Landets kö) ska satsa på att hitta ett jobb som innebär en större långsiktighet, och som han inte bara står ut med att vara på, utan kanske i bästa fall tycker är väldigt stimulerande, kul och intressant.

Vi har liksom haft vår beskärda del av skit i tillvaron hittills. Vi är båda fed up. Enough is enough. Nu satsar vi på att skapa oss en tillvaro som vi trivs med. Det vore inte rättvist mot ett barn att utgöra den enda ljuspunkten i vår tillvaro med usla jobb och jämmer och elände. Det skulle lägga en alldeles för tunga börda på det stackars barnets axlar. Vår lycka ska inte vara beroende av ett BB och ett barn. Barnet ska vara en extra välsignelse i våra liv. Vi vill att vi den dagen vi får BB ska vara så tillfreds med tillvaron som det bara är möjligt för oss att vara i en tillvaro utan barn.

Så på onsdag ska maken på en andra intervju för jobbet i Stockholm. Får han det så tar vi en sak i sänder. Först blir det veckopendling, och sedan får vi se huruvida vi ska flytta eller bo kvar, och när vi känner att vi har en så stabil tillvaro att vi är redo att aktivera vårt barnaväntande igen så gör vi det. Här eller någon annanstans. Och efter att ha haft fullständigt kaos i såväl huvud som hjärta det senaste halvåret känns det otroligt skönt att få fokusera på en sak i taget.

"Det är inte hur man har det utan hur man tar det."

Trött, trött, trött, tröööött!

2009-04-19T10:13:00.005+02:00

Nu är Brummelisa trött igen.

Vi behöver mejla Organisationen samt ringa hemutredaren first thing imorgon för att berätta att det inte har blivit något jobb för maken. Konsultuppdragen som VD:n så optimistiskt räknade med skulle vara i land vid det här laget ser vi inte röken av. Inget ont om honom, han vill väldigt gärna ha maken i sin medarbetarstyrka och han trodde han skulle ha fått in ett antal konsultuppdrag till den 20:e april. Så blev det naturligtvis inte. Jag hade onekligen lite sådana vibbar, och ville därför att han skulle skriva anställningsbeviset på ett senare datum för att ge oss lite mer tid. Men han var övertygad om att maken skulle kunna börja jobba hos honom senast imorgon, kanske tidigare.

Vad hade vi trott?

Att saker och ting skulle lösa sig utan att vi skulle behöva känna någon mer ångest, ha magont, sömnsvårigheter osv osv osv? Att vi bara skulle få slappna av, luta oss tillbaka och förväntansfullt börja vänta på samtalet från Organisationen som skulle förändra våra liv för all framtid? Att vi äntligen skulle kunna börja läsa all den litteratur om anknytning och adoption och föräldraskap som vi köpt och ställt i bokhyllan eftersom det känts så avlägset och icke troligt att vi kommer behöva kunskapen? Att vi ännu en gång skulle kunna börja ställa in oss på att vi faktiskt ska bli föräldrar?

Nej, istället måste vi nu först och främst mejla Organisationen och meddela läget för att undvika att vi ska få BB under falska förespeglingar. Här kommer svaret troligtvis bli att vi då måste dra tillbaka vår ansökan eftersom vi nu står på första plats i kön.

Och så måste vi ringa hemutredaren, och med tanke på hennes förmåga till sunt förnuft och medmänskilghet så kommer det förmodligen innebära att hon säger att hon då omedelbart måste dra tillbaka medgivandet. Vilket givetvis inte är något måste, utan en bedömning som varje enskild utredare gör. Och som en annan utredare i en annan kommun skulle ha haft en helt anna syn på. Men om om inte fanns så vore jag astronaut. Eller i alla fall bekymmersfri och lycklig.

Just nu vill jag bara kräkas på hela situtionen. Jag är så helvetiskt less på denna ständiga ångest och oro att jag är redo att göra det som hittills har känt otänkbart med tanke på hur nära vi är: skita i hela adoptionen. Inse oss besegrade, kasta in handduken och äntligen, äntligen, äntligen få lite sinnesro.

Vi kan försöka hitta tillbaka till det liv vi hade innan allt kretsade kring att vi-måste-bli-föräldrar-på-nåt-helvetes-sätt-och-vårt-liv-kommer-inte-vara-komplett-innan-vi-blir-det. Vilket svammel. Vi hade ett väldigt bra liv innan vi fick för oss att ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi bli. Vilket praktexempel på att den som gapar efter för mycket osv... I efterhand kan jag förbanna den dag vi inte längre var nöjda med att vara bara två. Eller rättare sagt, vi var fullt nöjda så, men det vore himla mysigt att bli fler. Och sedan kom sex års motgångar och dränerade oss båda på energi och gjorde oss sorgsna, bittra, avundsjuka, trötta, missnöjda. Vi känner inte igen oss själva. Vi vill inte vara så här. Vi har det alldeles för bra för att sådana känslor ska vara de dominerande.

Så nu har vi ju chansen. Maken får möjligheten att fokusera på att i lugn och ro hitta ett jobb utan den extra ångesten över att det på grund av adoptionen skulle ha skett i förrgår. Vi kan på allvar fundera på att flytta av jobbskäl. Vi kan fokusera på att endast ha oss själva att ta hänsyn till och lägga pengar på för resten av våra liv. Planera jorden-runt-resa. Säga "F*ck it!" åt jobb och Sverige och Svenssonliv, ha obegränsat med tid till att utveckla fotograf- och skrivardrömmar. Gärna i ett pittoreskt hus i Provence. Eller varför inte en vingård? Eller bli egna företagare som tillverkare av chokladpraliner och ha möjlighet att jobba häckarna av oss utan att pussla med VAB:ande, dagishämtningar och ständigt dåligt samvete över att vi försummar vårt barn. The world is our oyster.

Varför känns det då inte så?

Upptäckt

2009-04-04T15:20:00.003+02:00

Livet blir så mycket enklare med hjälp av plus- och minuslistor.

Det var då ett jävla gnäll

2009-04-04T12:40:00.004+02:00

Jodå, jag har självinsikt.

Och om det är något jag har svårt för så är det personer som ser sig själva som offer och som alltid fokuserar på det negativa.

Jag lovar bot och bättring.

*gnyyyy* *kviiiiid*

Slut på alla plan

2009-04-03T20:38:00.005+02:00

Vi har avancerat till första plats i kön till BB. Vi borde vara saliga, upprymda, förväntansfulla, lyckliga, och vänta på telefonsamtalet från Organisationen med spänning.

Men vi har enorm ångest över att ett sådant samtal ska komma. Ännu mer att oroa oss för. Maken behöver ha fixat ett jobb innan den 20/4, annars måste vi kontakta utredaren och hon kommer förmodligen dra tillbaka medgivandet. Och chansen att han ska ha fixat ett jobb innan dess är mikroskopiskt liten. Det ligger en hel del bakom mitt påstående som jag inte orkar skriva just nu, ni får tro mina ord.

Vi borde såklart redan nu tala om för Organisationen att det ser ut som att det nog inte blir något jobb från den 20/4 trots allt, men vi bävar för vad vi kommer få för svar.

OM vi skulle råka få ett BB innan den 20/4 så lär våra utsikter att få låna till adoptionen vara rätt mörka. Vi har nämligen kallt räknat med att kunna låna på huset. Big mistake. Lär inte vara så poppis hos banken att maken är arbetslös.

Återstår då att allvarligt överväga att flytta till Stockholm eftersom maken inte har några problem att få jobb där. Men jag har precis fått mitt drömjobb. HÄR.

Och vi v-i-l-l inte f-l-y-t-t-a.

Maken skulle ju kanske kunna veckopendla ett tag, men det vore ju en ytterst tillfällig lösning. Jag är inte särskilt sugen på att i praktiken bli ensamstående och han är definitivt inte sugen på att leva i kappsäck och vara borta hela veckorna. Och det kommer definitivt inte bli gratis att bekosta det jobbet heller med resor, mat och logi för maken.

Sammanfattningsvis har det de senaste månaderna varit en enda röra i våra huvuden när vi har försökt hitta den optimala helhetslösningen vad gäller familj, jobb och boende. Vi börjar misströsta och tror inte att någon sådan lösning existerar. Det är nog den minst dåliga lösningen vi måste börja satsa på.

Är bara så jävla trött på att adoptionen är beroende av jobb som är beroende av bostadsort. MEN adoptionen är också beroende av bostadsort. Om vi flyttar är inte medgivandet giltigt längre. Ny procedur med en ny kommun. Gud vet vilken inställning de har till oss och vår förmåga att bli bra adoptivföräldrar?

S-å jävla t-r-ö-t-t.

Men just nu orkar jag inte se fler problem. Jag har bjudit på farvälfika på jobbet. Gråtit en skvätt över att behöva lämna goa kollegor och en härlig stämning. Jag är extra känslig just nu, och har ett behov av att klamra mig fast vid de fasta, välbekanta och trivsamma punkter som finns i tillvaron. Så trots att det nya jobbet känns jättespännande känns det också otroligt jobbigt att lämna en arbetsplats och kollegor som jag inte på långa vägar känner mig färdig med, även om jag definitivt är färdig med arbetsuppgifterna.

Jag är verkligen trött, låg och ledsen. Och vi är nu på första plats i kön. Det gör mig verkligen ledsen att vi inte kan glädjas det minsta åt detta. Jävla skits helvete.

Så, det känns alltid bättre när man har fått svära lite.

Det var länge sedan jag grät, jag tror minsann jag ska unna mig det också. Bryta ihop och gå vidare.

Här befinner vi oss just nu

2009-03-25T19:14:00.007+01:00

Jag tror vi har fått ett nytt medgivande idag. Det var i alla fall i dag vårt ärende skulle upp i nämnden, och hemutredaren har rekommenderat oss för medgivande, så vi har kallt räknat med att det skulle bli så.

Ganska fantastiskt hur avtrubbad, luttrad och ointresserad jag känner mig den här gången jämfört med förra gången. Vi borde säkerligen ha bett att få direktsjustering av protokollet och säga att vi hämtar medgivandet så de slipper posta det, så vi snabbt kan få iväg det till Landet, men vi har liksom inte orkat tänka längre än till "nujävlarmåstevifixadethärmedjobbåtmakenpånåtsätt!". När det var fixat (i alla fall fram till den 20/4, finns inget jobb för honom där då så är vi tillbaka på ruta ett) gick luften ur oss.

Vi orkar inte ens tänka tanken på att få tag på kommunens enda NP igen. *pfffff*

Plus att jag har haft lite annat pyssel för mig. Har gått på två anställningsintervjuer (för samma jobb), blivit erbjuden jobbet, våndats över om det är smart att säga upp sig från ett fast jobb i dagens rådande konjunktur generellt, och med tanke på adoptionsprocessen specifikt. Har våndats hit och dit. Dit och hit. Och allt detta under den gångna helgen eftersom det var den betänketiden jag hade. Till slut fick möjligheten till mer stimulerande, roliga och utmanande arbetsuppgifter avgöra. Så i måndags sade jag upp mig och den 20:e april börjar jag på det nya jobbet. Hej och hå!

Och medan jag väljer och vrakar mellan jobb är maken alltjämt utan jobb.

Åovär änd aot.

Jag säger inget så har jag inget sagt

2009-03-13T18:40:00.003+01:00

Sist jag försökte vara försiktigt optimistisk gick det inte så bra.

Så jag säger inget mer.

MORRRRR

2009-03-09T19:52:00.004+01:00

Jag vill egentligen inte skriva det här inlägget eftersom jag inte vill tänka på kärringen (det nya namnet på hemutredaren), men jag känner att jag liksom är skyldiga er det med tanke på all peppning jag får från er.

Anledningen till fredagens raseri och frosseri var att vi än en gång fick smaka på exakt hur rigid, fyrkantig och stelbent vår hemutredare är.

Vi hade efter mycket vånda bestämt oss för att maken (som en ytterst temporär lösning) skulle ta ett jobb som han har möjlighet att få i Stockholm (närmare 100 mil från vår bostadsort).

Det var verkligen inget lätt beslut att ta - det skulle innebära veckopendling (för dyra pengar) honom, och det var verkigen ingen av oss var särskilt sugna på. Men vi försökte resonera som så att det skulle vara en tillfällig lösning på förhoppningsvis endast ett par månader, i värsta fall ett halvår. Och skulle vi få BB och hinna hämta hem vårt barn innan han har hunnit avveckla Stockholmsjobbet så skulle han helt enkelt ha fått börja med att vara pappaledig. Vi är inte helt världsfrånvända - att vara borta hemifrån delar av, eller hela veckor med ett nyfått adoptivbarn med anknytningsproblemtik kändes inte som någon lyckad lösning.

Hur som helst: vi fokuserar i det här läget på en lösning som skulle innebära ett nytt medgivande - det andra får vi lösa eftersom.

När maken ringde hemutredaren för att höra mer exakt vilket datum nämnden har möte och när hon behöver alla papper så blev svaret att nämnden har möte den 25/3 och hon behöver ha alla papper den 12/3. Det fanns inte utrymme för att få komma in med makens anställningspapper någon dag senare, nej nej.

Och när maken berättade åt henne att vår kontakt på Organisationen hade ställt sig mycket frågande till att arbetslöshet automatiskt innebar att man inte fick något medgivande så svamlade hon på om både det ena och det andra i sina försök att rättfärdiga detta. Hon hävdade bland annat att det nu i den nya handboken "tydligt står att man inte kan få medgivande som arbetslös". Tyvärr hade maken inte läst handboken tidigare utan surfade fram den efter samtalet, och det som står där (s. 94) är något om "faktorer som talar emot eller KAN tala emot lämplighet", och där stod arbetslöshet som en av fyra punkter.

FEL personer att försöka hävda till att det då tydligt står att arbetslöshet innebär diskvalificering för medgivande, säger jag bara...

Blir så jävla irriterad över en massa saker i anslutning till detta: 1) antingen står hon och blåljuger folk upp i ansiktet, kallt räknandes med att de bara accepterar och inte själva har läst handboken, eller så 2) så är hon så inkompetent att formuleringen i handboken för henne betyder att arbetslöshet = inget medgivande. Vet faktiskt inte vilket av det som skulle vara värst. Dessutom: 3) i andra kommuner och för andra hemutredare så innebär texten i handboken detsamma som för oss, dvs att det är upp till hemutredaren att göra en bedömning av HELHETEN utifrån det sunda förnuftet.

Är så in i helvetes jävla satans pissless på denna godtycklighet som vi inte kan göra något som helst åt. När maken fortsatte försöka få henne att förstå att Organisationen ju uppenbarligen ser fall (läs: medgivanden) där någon av föräldrarna är arbetslös, så blev hennes svar något i stil med att "jo, men organisationerna ser ju bara det färdiga resultatet - då har ju vi redan gjort gallringen". Hon kunde fortfarande inte förstå/ville inte lyssna på vad maken sa, nämligen att man i andra kommuner uppenbarligen tolkar handboken på ett annat sätt. För precis som hon själv sade, så har ju de som har kunnat skicka in ett medgivande till Organisationen passerat nålsögat hos familjerätten och blivit godkända. PUCKO!!!

Slutligen - vår favoritkommentar från kärringen (med anledning av att man gör annorlunda i andra kommuner osv): "Ja, vi får ju ofta höra från organisationerna att blablabla, men vi gör ju bara vårt JOBB.". Återigen så fann sig inte maken förrän efter samtalet (han tappade mest talförmågan av raseri under samtalet), men det han borde ha sagt som svar på det är ju: "Ja just det - ni får ofta höra, ja... det är givetvis så att det är alla andra det är fel på??? Det kan inte vara så att ni borde börja ta till er av det ni får höra, och reflektera över era arbetssätt och attityder till de sökande?"

Jag blir så jävla trött på att en sådan inskränkt och inkompetent människa ska få avgöra vårt öde!

Hur som helst - eftersom det skulle ta 3-4 veckor att göra klart med anställningen på Stockholmsföretaget, sammanvägt med att varken jag eller maken alls är sugen på att han ska vara borta hela veckorna, plus att han inte vill ta ett jobb så långt borta med inställningen att han ska ta sig därifrån så snart som möjligt, plus att det kändes som en dålig lösning med tanke på förhoppningsvis framtida adoptivbarn osv, så har vi ikväll haft familjeråd.

Vi är överens om att han ska tacka nej till det jobbet. Det skulle helt enkelt innebära för mycket slitage på oss båda - vi pallar inte detta just nu. Och är det då så att detta innebär att vi inte får nåt nytt medgivande och vi får nöja oss med att vara husse och matte till två katter istället så SO BE IT! Vi vill fan inte bli intvingade i en ohållbar livssituation av en oresonlig sockärring.

Nu kommer maken istället få ett intyg på att han senast den 1/5 kommer börja jobba på ett konstultföretag i stan (exakt när det blir beror på när de får klart med uppdraget). Om kärringen börjar krångla för att han inte har jobb just precis nu, då blir det fanimej tidningarna och Janne Josefsson. Lita på det. Jag har bitit ihop länge nog - jag kommer riva upp himmel och helvete över detta jävla förmynderi och sanslösa svammel.

*morr*

Tvärstopp, raseri och frosseri

2009-03-06T18:41:00.002+01:00

Nix.

Gick inte. Så kul skulle vi inte ha (när ska jag lära mig att min intuition alltid har rätt? Därav viskandet i gårdagens inlägg...).

Får förklara mer senare, men just nu orkar jag inte. Har varit förbannad hela dagen och inte fått ett dyft uträttat på jobbet. Makens humör är inte bättre.

Vi har köpt semlor, knappt ett kilo lösviktsgodis, två chipspåsar och naturgodis.

Låt tröstfrosseriet börja.

Tack alla!

2009-03-05T20:06:00.004+01:00

Ni är så goa, alla som jag känner och inte känner IRL, som peppar i denna eländesstund. *STOR KRAM* till er alla! Och eftersom ni är så rara så förtjänar ni att jag delar med mig av följande (mot bättre vetande, känns det som):

(viskar) Jag törs nästan inte tänka det, än mindre skriva det, men det verkar som att det har ljusnat en aning. En liten, liten aning. Tillräckligt för att vi har orkat be våra referenser skriva nya referensbrev, och det vill inte säga så lite. Men mer säger jag inte just nu. Det känns som att det vore att utmana ödet.

Kanske universum försöker säga oss något?

2009-03-01T10:47:00.003+01:00

Och en annan sak: det faktum att vår kontakt hos Organisationen höjer kraftigt på ögonbrynen och ifrågasätter hemutredarens inställning angående att vi inte får något medgivande om maken inte har jobb gör ju inte saken bättre.

Inte heller känns det ett dugg bättre när jag läser på t ex FL om andra som har hamnat i samma situation, men där deras hemutredare inte har sett det som något problem. Deras hemutredare har bedömt det som så att personen ifråga kommer få ett nytt jobb inom kort och därför inte sett detta som ett problem för ett nytt medgivande. Vilket ju vi är helt övertygade om är fallet för maken också.

Jag har verkligen hela processen försökt att låta bli att hamna i negativa, icke-konstruktiva funderingar om att det-är-väl-själve-fan-att-just-vi-ska-ha-sån-jävla-otur-hela-tiden, men nu kan jag inte värja mig mot dessa funderingar längre. De är ytterst närvarande varje dag och bidrar till frustration och irritation.

Visst - hemutredarna har ett väldigt stort ansvar, och de vill inte bidra till att placera ett barn i en familj som har undermåliga förhållanden ekonomiskt, emotionellt, materiellt eller något annat. Men känns det verkligen bättre för vår hemutredare att veta att hennes inställning kommer göra att vi efter 15 månaders väntan på BB (de som har fått vänta längst hittills har väntat 16 månader på BB) ska tvingas dra tillbaka vår ansökan från Landet eftersom vi inte får ett förnyat medgivande? Gör det att hon sover bättre om natten än om hon skulle välja att rekommendera oss för ett nytt medgivande trots makens arbetslöshet, med vetskapen om att vi ändå inte kommer få BB förrän han har nytt jobb ändå eftersom Landet inte accepterar att han är utan jobb? Hon skulle alltså enbart medverka till att vi inte måste dra tillbaka vår ansökan och hamna på ruta ett igen.

Skulle det verkligen göra henne så ont att veta att hon inte blir orsaken till att vi kanske förblir barnlösa? Anser hon verkligen att vi inte kan rekommenderas till föräldrar till ett adoptivbarn när maken är arbetslös, när vi ändå inte kommer få något BB förrän han har jobb igen? Det enda hon skulle göra är att tala om för landet att vi fortfarande anses kunna utgöra goda föräldrar till ett adoptivbarn. "Man måste kunna visa på stabila förhållanden" upp my ass...

Vår kontakt hos Organisationen är väldigt go' och visar tydligt att hon finns där för oss. Hon har erbjudit sig att prata med vår hemutredre om vi vill det. Jag avböjde just då (i torsdags) eftersom jag inte vet hur hemutredaren skulle reagera på detta. Vi har som sagt var velat hålla låg profil och stå med mössan i hand - absolut inte ifrågasätta och riskera att hemutredaren får ett horn i sidan till oss.

Men visst måste ju detta bli vårt sista halmstrå om inte maken som genom ett mirakel får ett anställningsbevis snart.

Ibland känner man att det enda som skulle hjälpa mot all ilska, frustration, uppgivenhet vore att få ett riktigt ordentligt Falling Down-bryt och göra revolt mot byråkrati, orättvisor och brist på sunt förnuft. Och efter en idiotisk diskussion med killen som jävlas på hamburgerrestaurangen säga "Nu kommer du att dö i den där löjliga mössan".

Men det gör jag ju inte. Istället funderar jag över om det kanske är dags att inse att universum har försökt säga oss något i snart sex år?

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

2009-03-01T10:36:00.002+01:00

Maken har fortfarande inget anställningsbevis och vårt ärende behöver gå upp i nämnden i slutet på mars för att vi ska hinna få ett nytt medgivande innan det nuvarande går ut.

Jag borde frenetiskt ägna mig åt att fundera ut lösningar på problemet, ge det sista, bita ihop ända in till sista blodsdroppen.

Men jag orkar inte. Det känns som att jag redan har gett det sista. Jag ägnar mig åt att planera semesterresor. Och det som började som tankar på en två-tre veckors sommarsemester i ett exotiskt land (för att spara ssemesterdagar till barnhämtning och gemensam hemmavaro efteråt) har nu kommit att handla om en resa till Thailand i slutet på mars. Jag vill bort. Nu.

Precis som att det skulle finnas pengar till det i det här läget.

Strutsbeteendet är ett faktum, och det faktum att jag är medveten om att det är just det jag ägnar mig åt förändrar ingenting. Jag vill knäppa med fingrarna och flyttas en månad in i framtiden. Helst med ett nytt medgivande, men om inte så skit samma. Bara det är över. Jag orkar fan inte med detta ständiga helvetes grubblande på nåt jävla skit dag ut och dag in!!!

*kräääääääääääks* av leda.

Näe

2009-01-26T16:03:00.004+01:00

... det var att hoppas på för mycket.

Det var väl inget större fel på vår hemutredare, förutom att:

Hon hävdar att det räknas som en helt ny hemutredningstext även fast det endast var c:a tre meningar som skulle ändras. Det kan ju säkert många av läsarna tycka vore skit samma för oss, men det är det inte. Genom att hon väljer att INTE endast skriva ett tillägg om det som har ändrats sedan förra gången så kommer vi måsta skicka samma jävla helvetes skittext på översättning en gång till, istället för endast ett tillägg på max en halv A4-sida.

Beroende på vilken översättare som kan ta på sig jobbet när vi behöver få det gjort, så kan detta komma att kosta i bästa fall 4000, i värsta fall typ 12.000 kronor för att få SAMMA HELVETES JÄVLA SKITTEXT översatt en gång till!!!!! Aaaaargggghhhh, jag är så förbannad just nu att blodet kokar.

Nåväl, medan jag inombords förbannade vår dåliga hemutredningskarma för att vi alltid får utredare som inte har någon som helst förståelse för de adoptionssökande, nickade jag tyst och bet mig i tungan.

Hon klargjorde också att det "i och med den nya handboken" är så att de inte sätter någon medgivandeålder på det nya medgivandet. Hon var också noga med att påpeka att det också innebär att om de av någon anledning tycker att vi bara ska ha medgivande för ett barn från två år och uppåt så kan de skriva det. Och det är väl i sig inget att orda om, men sättet hon sade det på var så mästrande att jag fick knyta nävarna i byxfickorna, nicka och tiga.

Slutligen klargjorde hon att såvida inte maken får ett nytt jobb så blir det inget inget nytt medgivande för oss.

Hon hasplade ur sig något om "Att du (åsyftandes mig, som var arbetslös när vi ansökte om medgivande första gången) slank igenom i nämnden förra gången var ju bara tur. Det kan ni nog inte hoppas på en gång till. Det krävs ju att man kan visa på stabila förhållanden."

Jag teg, tänkte på alla som i dagsläget har fasta anställningar sedan 10-20 år tillbaka och nästa dag står varslade, kokade inombords och sade "OK". Bad till alla högre makter att maken skulle inse sitt och vårt eget bästa och tiga även han. Vände mig mot honom, rabblandes inombords "godegudgodegudgodegud, få inte ett utbrott - var bara tyst!"

Och så ser jag hur han med blixtar i ögonen börjar prata.

Men han håller sig på mattan - säger bara att "Ja, hur säker nu en anställning egentligen är? Du kan ju vara uppsagd nästa dag." Givetvis åsyftandes att de aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldriiiiig kan täcka upp för allt och ha garantier för allt. Vi kan faktiskt vara döda imorgon. Det fins bilolyckor, flygplanskrascher, cancer och gud vet allt.

Då svarar vår hemutredare: "Ja, men då är ni ju skyldiga att meddela oss det i så fall!" Herregud - that was SO not the point... Vi insåg ju alldeles för sent vid vår förra utredning att det inte är någon idé att ägna sig åt hypotetiska eller filosofiska resonemang med hemutredarna - de är inte mottagliga för det. De hör vad de vill höra, och gör det som Fan lyssnar på Bibeln som ljudbok. Så vi teg, nickade och kokade inombords.

Alltså - vi inser att det har blivit ändringar i regelverket i och med den nya handboken. MEN fortfarande så görs ju utredningar för nya medgivanden på helt olika sätt beroende på kommun och person. Och så kan det fan inte få gå till! Varje gång vår hemutredare sade något om hur saker och ting skulle gå till och göras så hade jag kunnat säga "Fast jag vet ju om att det görs på andra sätt i andra kommuner". Men det provade vi ju också förra gången vi gjorde hemutredning. Inte populärt.

Är bara så in i helvetes satans jävla SKITLESS på att vara i händerna på andras godtycke. Vore det tydliga regler och blanketter som fylldes i nitiskt och notoriskt utan någon avvikelse mellan hemutredare eller kommuner så skulle jag kunna acceptera det. Men inte nu. Jag blir fanimej alldeles rosenrasande!

Jag tror jag måste gå ner i källaren och ge min sandsäck en omgång.

Till vår hemutredares försvar...

2009-01-24T18:07:00.005+01:00

Med tanke på mitt senaste, svavelosande inlägg - och mångas reaktioner på det -så måste jag i rättvisans namn nu meddela att jag har pratat med vår nya hemutredare på telefon. I och för sig väldigt kort, men jag fick bra vibbar. Vi ska träffa henne på måndag eftermiddag, så det återstår att se om hon lever upp till förväntningarna.

Håll tummarna för att hon är en klok och förnuftig person!

Uppdatering

2009-01-18T12:45:00.006+01:00

Sedan jag skrev senast har följande hänt:

Vi informerade (med magsårskänningar som värkte i magen, tillsammans med en gigantisk klump över vad svaret skulle bli) vår landrepresentant på Organisationen om att maken tyvärr blivit arbetslös. Beskedet blev det väntade, men icke desto mindre tråkigt och frustrerande:

Eftersom Landet inte accepterera att mannen i familjen är arbetslös så kommer vi inte få något BB förrän han har jobb igen. Vi har givetvis svurit över vår makalöst dåliga tajming med allt, men väljer istället att fokusera på det postitiva, dvs att den landansvariga har utrtryckt sin fulla förståelse och sympati för oss, och också tydligt talat om att hon är på vår sida i detta. Lösningen blir att vår ansökan "läggs åt sidan" i Landet tills mannen har jobb igen, då vi "aktiveras" igen. Känns faktiskt, mitt i irritationen över hur jäla t-y-p-i-s-k-t allting kan vara, väldigt skönt att veta att Organisationen vet hur vår situation ser ut och att de står bakom oss.

Nu kan vi koncentrera oss på processen med att förnya medgivandet. Vi fick i fredags kalleles tll möte med vår (nya) hemutredare. Maken ringde mig på jobbet under fredagen i ett annat ärende och berättade samtidigt om detta. Han var - i vanlig ordning - halvt bindgalen över alla intyg som vi skulle in med på nytt, och verkade djupt kränkt över att ett hembesök skulle bokas in också. "Vad fan tror de har hänt sedan sist?!??!? Skulle vi ha blivit sprutnarkomander eller förvandlat hemmet till en soptipp? Eller ha källaren full i delar från styckade människokroppar? Hur vanligt förkommande är det månne??!?!? Det är fanimej slöseri med skattepengar!!! osv osv osv" Jag höll mig för omväxlings skull väldigt lugn, jag kände liksom att det inte är något vi kan göra åt det. Kräver hemutredaren att vi ska hoppa 400 meter på ett ben samtidigt som vi tillreder en perfekt bechamelsås så är det bara att ta tag i det hela och börja hoppa. Och vispa.

I det läge som vi befinner oss - dvs så nära till BB och med maken arbetslös, så bör vi fokusera på att göra allt som står i vår makt för att övertyga hemutredaren att vi fortfarande är lämpliga som föräldrar. Vi behöver ett förnyat medgivande, och vi vill definitivt inte hamna på kant med vår nya hemutredare. Den här gången ska vi (fokuserandes på tanken på hur nära vi befinner oss att bli föräldrar) bara stå med mössan i hand och säga "ja, hemutrederskan" och "nej hemutrederskan", oavsett vilka våra meningsskiljaktigheter är.

Jag talade lugnande till maken och sade att han måste komma över sin hysteriska aversion mot intyg (han har för första gången i sitt liv tvingats ha med a-kassan att göra, och det har närapå inneburit aneurysm och hjärtinfarkt för oss båda). I bästa Dr Phil-stil påminde jag honom om att det här är det som krävs för att vi ska kunna bli föräldrar. Vill vi bli föräldrar eller inte? Maken muttrade fortfarande men hade lugnat sig tillräckligt för att samtalet skulle kunna avslutas.

När jag kom hem på fredag eftermiddag läste jag kallelsen från hemutredaren. Och blev en fradgatuggande psykopat.

De intyg som de vill ha in är polisregister utdrag (sär skrivningar gör mig såååå upp rörd - inte minst när de kommer från vår hem utredare) från Rikspolisstyrelsen i Kiruna (detta krävdes för vår ansökan till Landet för drygt ett år sedan. Blir bara så trött.), intyg från Försäkringskassan över sjukskrivning de senaste 10 åren, intyg från arbetsgivaren på lön och sjukdagar, skuldfrihetsintyg från Kronofogdemyndigheten, hälsodeklaration, läkarintyg och:

"referenter 3 stycken, de skall (SKA heter det! Kliv in i 2000-talet jävla myndighetsfossil!) vara maskinskrivna."

Maskinskrivna. MASKIIIINSKRIIIVNA?!?!??!?!? Vad ända in i HELVETE? That's it! Denna formulering gör mig säker på att vår nya hemutredare är en rest från tiden då dinosaurierna klampade omkring på jorden. Vem säger annars "maskinskrivna" istället för "skrivna på dator"?

Hemutredaren hade även bifogat blanketter för referenterna att fylla i (??? Behövdes inte sist - den information som de efterfrågar där skrivs ju i brevet. Nämligen: relation till oss, hur länge de har känt oss osv), samt för vår hälsodeklaration. Dessa blanketter var samtliga hårt gulnade, gav fanimej intrycket av att vara skrivna på maskin, samt luktade grekiska sedlar = brottarbralla. Det hela gav mig med andra ord inte intrycket av att vi hade hamnat i händerna på en kompetent utredare med modern syn på, och uppdaterade kunskaper om, adoptionsområdet.

Fan i helvete vad less jag är på att vår chans att bli familj är avhängig detta jävla granskande och kontrollerande av oss. Om granskningen dessutom görs av inkompetenta personer så måste vi faktiskt ha tillåtelse att bli less och förbannade.

Nej, nu gäller det att sätta dessa känslor åt sidan, glömma bort att jag har väldigt god intuition och brukar få rätt, börja beställa intyg samt be våra referenter leta upp varsin Facit på Blocket.

STORT GRATTIS till er som kan få barn den biologiska vägen!

GULP

2009-01-09T20:13:00.004+01:00

Mejlade Landansvariga på Organisationen idag angående vår förnyelse av medgivandet. Fick då veta att vi nu är på:

....inte femte....

....inte fjärde....

....inte tredje....

utan ANDRA PLATS i kön!?!?!??!!

Plötsligt blev allt väldigt verkligt igen. Verkligare än någonsin förut faktiskt. Och även om vi naturligtvis växlade mellan att hänga i armaturerna och ligga avsvimmade på golvet av glädje, så blev vi väldigt stressade och oroliga. Ni förstår, maken är arbetslös sedan en månad tillbaka, vilket innebär att vi förmodligen kan se oss i stjärnorna efter det banklån som vi behöver för resten av adoptionsavgiften. Det blir nog till att gå med håven bland släktingarna. Någon stolthet kan man inte kosta på sig i den här processen.

Sedan vill vi ju helst inte att det ska stå i det nya medgivandet att maken är arbetslös heller, eftersom detta vanligtvis inte är särskilt populärt i Landet. Det är ok att kvinnan är arbetslös, men inte mannen - han ska ju försörja familjen gubevars.

Allt det här har minst sagt gett oss magsårskänningar.

Nåväl, vi har klarat av all taskig tajming tidigare så det ska nog gå den här gången också.

Tänk om Parveln är född nu?

*gulp och dubbelgulp*

Mycket vill ha mer och Fan vill ha fler

2009-01-06T22:47:00.008+01:00

Igår blev ett par bland våra vänner föräldrar för andra gången. En liten välskapt flicka! Vi är jätteglada åt detta lilla mirakel och att allt gick bra. KRAM på er när ni läser detta! :)

Ett annat glädjeämne är att jag kommer bli faster för första gången i mitt liv inom några veckor. Det känns på ren svenska skitspännande och jag har en känsla av att de kommer få en stor blodigelsfaster på halsen.

Dessutom firade maken och jag 3-årig bröllopsdag idag, och igår var det 8-årsdag för förhållandet. Vi har (efter en jul"ledighet" som mest har bestått av att planera och laga mat, samt städa efter eller inför gäster) firat genom att ha en lugn och skön slappardag framför dåliga TV-program och lagat smaskig mat som vi avnjutit i lugn och ro. Dagen avslutades med en film som bjöd på lagom mängd allvar, lagom mängd skratt och en aningens för mycket trams.

En dag som de flesta småbarnsföräldrar skulle mörda för att få uppleva.

Ändå kom den alldeles precis, där jag satt i min faktiskt helt förnöjda tillvaro och tänkte på barnafödslarna i omgivningen: känslan av tomhet. Det ilade till i magen. Inte den bra sortens ilande, utan den som sedan lätt växer till en klump som sedan blir till tårar av självömkan.

Så långt gick det inte den här gången, men tomhetskänslan var alldeles tillräckligt irriterande en dag som denna. Borde vi inte vara fullt nöjda med att ha varandra? Långt ifrån alla är så lyckligt lottade att de har någon att dela glädje, sorg, minnen och framtidsplaner med. Vi vet. Och ändå kommer den där förbannade känslan:

Hur många fler jular, nyår, bröllopsdagar, påskar, midsomrar och födelsedagar kommer vi fira utan barn?

Kommer det någonsin hända oss?

Tålamod. Tillförsikt. Hopp. Förtröstan. Fokusera på det positiiiiiiivaaaaa.

Fan vad jag kan bli trött på mig själv. Avsluta bröllopsdagen med att gnälla om barnlöshet på bloggen. Så jävla otacksamt.

Till månen och tillbaka, min Finis!

Om barnbesked, amerikaner och Laestadianism

2009-01-03T12:49:00.009+01:00

PMS igen.

Grinig, trött, ledsen, omgiven av orättvisor.

Och då passar jag på att leta reda på några amerikanska adoptionsbloggar som jag vet kommer reta upp mig ännu mer.

Jag måste ju helt klart ha något masochistiskt drag. Någon annan förklaring har jag inte.

Så nu har jag ännu en gång googlat på "barnhemmets namn" plus "adoption" och läst om amerikanska familjers väntan på BB eller RB (resebesked) från vårt barnhem. Och deras gnäll. FAN vad jag blir LESS på deras GNÄLL!

En familj har till exempel skickat iväg handlingarna till Landet i juni i år och gnäller över hur plågsam väntan på BB börjar bli nu. BB på en FLICKA, dessutom. Ni förstår, de har redan tre biologiska pojkar, så det duger inte med vilket kön som helst på barnet - de har beställt en flicka. Och nu är de less på att vänta. Men BO-HOOO vad ledsen jag blir för deras skull! *morr mutter fräääääs*

Och så tackar alla Gud när de har fått BB. Och oavsett hur kort eller lång väntan blir för dem så är det Guds mening. För att inte tala om att anledningen till att många av dem adopterar efter att ha producerat tre-fyra biologiska barn är att Gud har talat till dem och de har lyssnat.

Jag är inte helt okunnig om andra kulturer. Jag vet att man har en helt annan kultur i USA och att det är mycket vanligare att man är troende och går i kyrkan. Jag vet att de har andra krav på blivande adoptivföräldrar där. Medan vi svenskar måste ha infertilitetsintyg för att adoptera från vårt barnhem så krävs inte detta av de amerikanska sökande. Det är också mycket vanligare att de amerikanska familjerna adopterar barn med svårare särskilda behov, de som vi svenskar fortfarande är väldigt ointresserade/rädda för att adoptera. Vilket är jättejättejättejättejättebra.

Men det hjälps inte. När jag läser de amerikanska bloggarna och hur Gud har sett till att de har fått BB, så känns det som att jag skulle vilja ta tag i de föräldrarna, ruska om dem hårt och skrika: "Gud har inte ett SKIT med det här att göra!!! Skulle han haft det så skulle vi ha fått barn för många, många år sedan och hör sen, era självgoda jävlar!!! Vem fan är ni att tro att Gud tycker ni är mer värda barn än vi!??!?!?!?"

Eller så tycker Gud verkligen att vi ska ha en lång och plågsam väg till vårt barn. Om det nu blir något barn överhuvudtaget. Eller - i och för sig: min kära, kära farmor var ju laestadian och inom Laestadianismen är ju synen att livet ska vara som en enda lång uppförsbacke fram tills döden befriar en. Då har man levt som en sann gudfruktig troende. Och plötsligt framstår ju all plåga och pina i vår adoptionsprocess som fullständigt logisk. Min och makens adoptionsgud är ju helt enkelt laestadiansk.

Gott Nytt År på er alla. För egen del känns det mer som att det kommer bli Grått Nytt Hår. Men det avhjälps enkelt genom hucklet som jag som sann laestadian behöver bära.

Ett år har gått...

2008-12-18T22:13:00.006+01:00

... sedan våra handlingar skickades till Landet. Då existerade möjligheten att vi skulle ha fått BB nästa gång det var dags att fira jul. Där är vi nu, och vi har ingen aning om när det är dags för vårt BB. Kanske vi får fira även nästa jul utan att ens ha fått BB - än mindre fått hem något barn?

Nej, jag vill verkligen inte tro det. Så f-å-r det inte bli. vi har väntat länge nog nu. Parveln, kom nu!

Ett steg framåt i kön!

2008-12-05T18:45:00.005+01:00

ÄNTLIGEN har det kommit ett BB till Sverige från vårt barnhem!

När jag läste det på nätet blev jag alldeles nipprig, kollrig och fullkomligt bubblade av lycka. Det kändes helt galet underbart med tanke på att det enda det innebär för oss är att vi nu är familj nummer fem i kö bland de svenska familjerna istället för nummer sex. Och den familj som nu fick BB hade väntat i 1,5 år.

Men ändå! Det var så fantastiskt skönt att se kön sprattla till från sin ettåriga slummer att jag tillsvidare nöjer mig med detta livstecken.

Fast visst skulle jag ju gärna se att det kom ytterligare ett BB väldigt snart.

Och ett till.

Och ett till.

Och ett till.

Och så... vårt barn!

Med tanke på hur stollig jag blev över att läsa att en för mig främmande familj har fått BB - hur kommer det inte kännas när det blir VÅR tur??!?!?! Det suger till i magen av förväntan och lycka vid blotta tanken.

Vi kunde ju definitivt fått en sämre avslutning på veckan. :-)

Förhoppningsvis helt onödig oro

2008-11-09T22:12:00.007+01:00

Efter att ha svurit och gråtit och varit förbannad över det "orättvisa" (vem skulle det vara rättvist att det drabbade då?) i att vi inte kan få biologiska barn så såg vi fram emot en adoptionsprocess som är betydligt mer rättvis. Här skulle samma regler gälla för alla. Den som skickar in handlingar först hamnar först i kön. Den som är först i kön får BB först och så vidare.

Enkel logik. Rättvist.

Tyvärr har jag börjat tvivla rejält. Jag kan inte säga varför. Jag har uppmärksammat vår kontaktperson hos Organisationen på det och hon ser allvarligt på det hela och ska undersöka det närmare. Vi hoppas båda två väldigt innerligt att jag har fel och att det finns en rimlig förklaring till det hela.

Om jag har rätt kan vi nämligen få vänta på BB tills Fan avlöser.

Kan ofrivilligt barnlösa vänta barn?

2008-11-09T21:57:00.005+01:00

I andras ögon väntar vi barn. Själva känner vi oss inte det minsta så. Vi har gått tillbaka i utvecklingen, tillbaka till den tiden när vi inte tordes tänka i termer av "när vi får barn" utan "om vi får barn".

I allt vi känner, tycker och tänker kring detta så är vi först och främst ofrivilligt f***ing jävla barnlösa.

Det är nog det som är en stor del av anledningen till att vi och omgivningen inte alls befinner oss på samma våglängd. De möter oss som "adoptionsgravida" medan vi mest känner oss som barnlösa, barnlösa, barnlösa. Satans helvetes förbannades barnlösaaaaaaaaaa!

Eller... är det kanske tvärtom? Vi kämpar stenhårt med att försöka identifiera oss med rollen som blivande föräldrar, att vänta barn. Och blir hela tiden av omgivningen sedda som det stackars ofrivilligt barnlösa paret?

Jag gör det enkelt för mig och säger att båda sakerna är lika sanna. Hur som helst så är vi på olika planeter.

Eller så sitter allt bara i mitt huvud som vanligt.

Vem är du, läsare?

2008-10-25T15:55:00.004+02:00

Jag har under en längre tid funderat på att göra min blogg lösenordsskyddad. Jag känner helt enkelt att de funderingar och tankar som jag publicerar här inte bara är personliga utan väldigt privata. I dagsläget fläker jag helt enkelt ut mitt allra innersta på nätet så vem som helst kan läsa det. Annat var det på den tiden när man hade lås på dagboken (vilket skämt - dagboken gick att glipa på c:a fyra centimeter, så storebror kunde lätt läsa allt ändå).

Hur som helst - min räknare av besökare visar att jag snart har haft 6000 unika besökare, men det är endast två handfulla som har gett sig till känna genom kommentarer eller IRL.

Så du som läser min blogg mer eller mindre regelbundet och vet med dig att du är för mig okänd - skriv gärna en kommentar och berätta lite om vem du är och varför du läser min blogg.

Om jag väljer att lösenordsskydda min blogg så kommer alla som vill ha möjlighet att via e-post få lösenordet. OBS! Skriv inte någon e-postadress i kommentarerna nu, jag säger till när det i så fall blir aktuellt.

Försvarstal från en kluven person

2008-10-25T15:11:00.004+02:00

Det här började som ett svar på en kommentar till mitt senaste inlägg, men jag klarar ju aldrig av att fatta mig kort. Följaktligen fick det bli ett nytt inlägg istället. :-)

Hej mom2009!

Nej, jag tror verkligen inte att alla som lyckas få biobarn ser det som en självklarhet. Detta vet jag är långt ifrån sant eftersom jag bland annat har flera nära vänner som på olika sätt har haft mödosamma vägar till sina biobarn (däribland den vän som jag tappade tålamodet med för någon vecka sedan, och skrev om i mitt förra inlägg).

Men i min blogg tillåter jag mig själv att släppa ut alla mina jobbigaste tankar, och dessa är väldigt själviska och rakt på. Jag är medveten om att vi alla har olika bördor att böra, men som jag flera gånger poängterat i min blogg så är den en alldeles livsnödvändig ventil för mig. Genom att ge utlopp för mina känslor här slipper jag såra människor IRL. Människor som faktiskt inte har gjort något annat ont i världen förutom att de har lyckats bli med och få barn, och lite otänkt ventilerar sin frustration till mig.

Bloggen gör det möjligt för mig att överleva hela den här låååånga osäkra och skitjobbiga processen. Och om jag skulle ägna mig åt att beskriva att jag visst också har förståelse för bioföräldrarnas perspektiv och våndor och frustrationer så skulle det bli alldeles för jobbigt (läs: långt ;-) ) att skriva. Och då skulle jag inte orka skriva. Och då skulle jag inte längre ha någon ventil. Och då skulle jag inte längre vara det minsta trevlig IRL.

Så tro mig: jag ÄR egentligen en väldigt omtänksam och empatisk person som lätt kan sätta mig in i andras situation, som gärna lyssnar när andra behöver ventilera, och som gärna vill att alla omkring mig ska må bra. Jag vill därför göra allt jag kan för att se till att de gör det. Just därför behöver jag få vara orättvist egoistisk, gnällig och surmulen i min blogg.

Det har börjat kännas mer och mer som att jag nog måste börja sätta ner foten lite oftare IRL - helt enkelt för att undvika en katastrof där jag snart exploderar vid helt fel tillfälle. Jag känner nämligen att jag har börjat bygga upp ett tryck. Irritationen över min goa väns självcentrering blir ibland påtaglig, och jag märker att min irritation märks. Samtidigt vet jag att det bara är min frustration över min egen situation som gör att jag uppfattar henne som självcentrerad, eftersom jag vet att det är det sista hon kan beskrivas som. Hon är världens mest omtänksamma och kärleksfullaste människa, som alltid sätter andras behov framför sina egna. Hon går igenom den omtumlande upplevelse en (dessutom problematisk) graviditet innebär, och behöver stöd från sin närmaste vän mer än någonsin. Då får man inte bli irriterad om man ska vara en vän värd namnet. Så jag får en massa dåligt samvete, skäms och mår dåligt över hur självisk jag är. Jag vill krama, stryka över håret, vyssja och peppa, samtidigt som jag ibland är så irriterad att jag kokar inombords. Moment 22.

Men det har du ju full förståelse för, så jag vet inte varför jag kände behov av att göra denna långa utläggning... Jag antar att jag under en längre tid har känt att jag inte riktigt trivs med den bild av mig själv som jag målar upp på min blogg, och därför på något sätt går i försvarsställning.

Hur som helst - roligt att du läser min blogg och tack för ditt stöd!

Lite mer frustration, irritation och ångest

2008-10-19T00:13:00.005+02:00

Det är motigt nu.

Ännu inte ett BB från Landet, så vi har tvingats inse att minst två års vänttid på BB för vår del nog inte är en orimlig gissning. Vi känner oss trötta och slitna och undrar hur i herrans namn vi ska ha kvar någon energi till att vara föräldrar när den dagen väl kommer?

Vi försöker fokusera på annat: jag har börjat på en ny tjänst och maken känner också för förnyelse på arbetsfronten. Gudarna ska veta att vi behöver få ny energi i våra liv just nu.

Svärfar ringde igår och pratade med maken om lite av varje, och varje gång han ringer så ställer han även frågan "Har ni hört nåt?". Maken var på ganska dåligt humör efter att ha varit på en anställningsintervju för ett jobb som han hade stora förhoppningar om innan, men som nog kanske visade sig vara något annat än det han hade tänkt. Så jag hörde hur han var rätt bitter och trött på rösten när han svarade "Nej, det händer ingenting. Tvärstopp.". Svärfars mummel hördes i luren, och sedan maken igen, märkbart irriterad: "Nej, det tar nog några år till." Nytt mummel. "Nej, vi vet ju hur många familjer som är före oss i kön och det är ingen av dem som har fått BB så vi har en bra bit kvar." Mummel igen. "NEJ, det kommer ta MINST ett år till, och det är ju bara till BB - sedan kan det ju ta upp till ett år till resebesked efter det. Mera mummel och ett svar från maken som kom snabbt som från en spottkobra: "Nej, vadå? REAlist är vad jag är!"

Jag som satt bredvid och bara hörde halva samtalet visste precis vilka svärfars repliker var, och den sista kommentaren var självklart "Jaha, du är pessimist?".

Ursäkta oss - men vad skulle ni ha varit vid det här laget? Och som sagt, det är inte ens att vara pessimist att tro på ständigt ökande väntetider - det är att vara realist. Det är så det ser ut i adoptionsvärlden idag. Och det kommer varje dag oroande besked om samarbeten som ska ses över och kanske avbrytas (nu senast Vietnam), som påverkar kötiderna för övriga länder drastiskt.

Min bloggkompis och allrakäraste vän i cyberrymden, Pipeline, har de senaste veckorna fått känna på vad de nya, åtstramade reglerna för hemutredningar och adoptioner innebär. Jag blir helt galen av frustration och vanmakt när jag läser om deras kamp för att få adoptera. Minnen av vår kamp som var som värst för ett år sedan vaknar till liv och blodtrycket stiger automatiskt till det dubbla.

Och snart är det dags för oss att ta kontakt med familjerätten för att få ett förnyat medgivande, eftersom dessa bara gäller i två år, och i april 2009 har dessa två år gått för vår del. Jag blir yr och illamående av ångest inför hur mycket hemutredarna kommer jävlas den här gången (givetvis är det inte det de gör, men det är så det känns), och tanken på nya läkarundersökningar och blodprov gör mig kallsvettig efter den senaste upplevelsen.

Under tiden fortsätter livet och familjebildandet runt omkring oss - människor som träffas, som blir ett par, som gifter sig, som blir förstagångsföräldrar, som blir flerbarnsföräldrar, som bygger hus, som flyttar bort, som flyttar hem osv, och inte nödvändigtvis i den ordningen. Magar växer i snabb takt (och nu menar jag inte av för mycket mys i TV-soffan. Eller vad fan vet jag var folk tillverkar sina ungar, förresten.) och att få foglossningar och skita ut en tresitssoffa och spricka på alla ledder och lida av hemorrojder och urinläckage och annat känns som ett så orättvist löjligt enkelt, fullkomligt underbart och avundsvärt sätt att få barn på. Och alla andra som adopterar har väldigt snabba och smidiga processer och de som har ställt sig som sökande flera år efter oss är redan hemma med barn. Ja, jag är givetvis fullkomligt objektiv i mina observationer.

Vi känner oss lite grann som att vi börjar vara tillbaka på ruta ett, dvs rutan innan hela adoptionsprocessen, då vi med lång näsa och god min tog emot och gratulerade till alla besked om graviditeter. Detta var ju något som blev betydligt lättare att hantera i och med att vi startade adoptionsprocessen - snart skulle ju vi också vara föräldrar! Det var i januari 2005.

Följaktligen börjar tålamodet tryta på alla plan, tyvärr även med oskyldiga nära och kära. Därför fick svärfar bara snäsanden och fräsanden till svar i telefonen igår. Och därför svarar jag med enorm irritation när min bästa vän och favoritgumma klagar över "svindyra profylaxkurser" (som kostar c:a en hundradel av en genomsnittlig adoption), och klagar över att profylaxkursen är förlagd på en så dålig tid (vilket i själva verket har mer att göra med det faktum att de har valt att ha hästar och därför bor på landet, 5 mil från stan och kursen). Jag orkar inte med de känslorna. Jag älskar mina vänner och min familj och det är inte deras fel att vi inte kan få barn lika snabbt som dem. Men samtidigt orkar jag i detta läge helt enkelt inte med att lyssna på gnäll om sådant som i mina öron framstår som petitesser. Det måste vara tillåtet för oss att tjura ihop mellan varven. Vi pallar helt enkelt inte med att vara förstående inför alla andras situationer jämt och samtidigt känna oss så jävla ensamma i vår egen situation. Jag vill gärna tro att vår reaktion enbart är mänsklig.

Och samtidigt vill jag definitivt inte att folk runtomkring oss ska börja tassa runt på tå och väga varje ord på guldvåg av rädsla för att vi skulle råka bli ledsna eller irriterade av det de säger.

Fan i helvete. Jag tror jag blir galen snart. Nej, det blir till att dränka sig i jobb tror jag - så fort jag får tid över att tänka blir jag knäpp.

Hur länge orkar man fast man inte orkar?

2008-09-25T19:23:00.005+02:00

Jag blev till slut tvungen att mejla vår landansvariga på Organisationen och ställa lite mer konkreta frågor om läget eftersom väntan börjar kännas riktigt plågsam.

Jag frågade:

Hur många familjer har vi före oss i väntan på BB?
Har jag rätt i min farhåga att det inte har kommit ett enda BB sedan vi skickade våra handlingar i december förra året?
Hur länge har de som nu väntat längst på BB väntat?

Svaren blev, precis som jag misstänkte, föga upplyftande:

Vi har fem familjer före oss i väntan på BB.

Inga vanliga BB har kommit sedan vi skickade våra handlingar. Endast ett BB via "Barn söker föräldrar" och det var i mars.

De som har väntat längst på BB har väntat sedan maj 2007, dvs 16 månader. And counting.

Så nu har vi fått bekräftat våra misstankar om att vi måste ställa in oss på att vi inte kommer få BB förrän tidigast nästa sommar - förmodligen är det i tidigaste laget. Det är nog lika bra att ställa in sig på nästa årsskifte. Alltså ett år längre än det år vi hade hoppats på. Och det känns inte alls osannolikt att Landet kommer att få samma utveckling av väntetiderna som Kina (som gick från 9 månader till två år och mer inom loppet av ett halvår, och idag pratas det om FYRA års väntetid).

Jag kan inte räkna antalet gånger som vi under den här adoptionsresans många år sagt att vi inte orkar mer. Att nu skiter vi i det. Vi orkar inte, vi orkar inte, VI ORKAR INTE!!!

Och varje gång har vi slickat såren, spottat i nävarna, bitit ihop lite till, försökt fokusera på de positiva bitarna i tillvaron och vi har ännu en gång orkat lite till. Men just idag känns det som att gränsen börjar vara nådd för hur mycket väntan och osäkerhet jag orkar med.

Men en sak vet jag att jag orkar med och det är den nybakta kakan som står på köksbänken och nog precis blivit lagom avsvalnad.

H-e-l-a kakjäveln ska vi fanimej trycka i oss.

Deprimerande nyheter

2008-08-28T12:15:00.003+02:00

Det händer absolut i-n-g-e-n-t-i-n-g på BB-fronten. Det har inte kommit ett enda BB från Landet sedan vi skickade vår ansökan i December förra året. Det är lite drygt åtta månader sedan. Skulle det här ha varit en graviditet skulle vi varit väldigt nära målsnöret nu. Skulle det som gällde när vi skickade vår ansökan, dvs c:a 12 månader till BB, fortfarande gälla skulle vi inte heller ha någon tid kvar värd att nämna. Men det kan vi ju nu inse bara är att glömma. Vi har fem familjer före oss i väntan på BB, och det är bara familjerna från vår (svenska) organisation. Lägg därtill alla familjer i Landet, samt alla familjer från andra länder som liksom vi väntar på det magiska telefonsamtalet. Jag har gått ifrån att för några veckor sedan tänka "Tänk om Parveln är född nu?" till att fundera på om det ens är realistiskt att tro att vi kommer få BB nästa sommar.

Jag fick i veckan ett mejl från en annan tjej som väntar BB från vårt barnhem. Hon hade mejlat vår landansvariga för att höra vad som (inte) händer i Landet eftersom det verkar gå väldigt trögt nu. Vi hade nämligen fantiserat lite om att det under tiden barnhemmet saknade licens skulle hinna samlas några barn på barnhemmet, och att när licensen väl blev klar skulle det komma flera BB samtidigt. Svaret hon fick var att ja, det hade samlats några barn på barnhemmet men dessa hade samtliga blivit adopterade av familjer i Landet. De barn som nu var klara för adoption hade alla svåra särskilda behov, och vår landansvariga ville inte tillfråga familjer som väntade i kön om dessa eftersom det är väldigt jobbigt att behöva tacka nej till ett barn.

Mitt hjärta blöder för dessa barn och jag funderar på vilken typ av SN (särskilda behov) det kan tänkas knyttena har eftersom de betraktas som svåra? I dagsläget, då det har blivit mycket vanligare att barnen som adopteras till utlandet antingen är lite äldre eller har någon form av SN, har ju tröskeln höjts för vad man betraktar som ett svårt SN. Ååååååh, jag ser framför mig dessa små varelser som kanske aldrig kommer få nya föräldrar utan istället växa upp på barnhemmet. Jag blir så ledsen.

Och samtidigt vet jag att jag inte kan ta hand om alla världens barn som far illa - det är inte det som ligger bakom vår önskan att adoptera och det vore heller inte någon lyckad lösning för vare sig oss eller barnet. Men under vår adoptionsväntan så tvingas jag bli konfronterad med sidor av mig själv som jag inte är särksilt stolt över. Och medvetenheten om de här sidorna får mig att må ännu sämre.

Och med tanke på hur få BB det kommer från Landet just nu så innebär en förhoppning om att det ska börja komma fler BB indirekt att vi måste hoppas på: A) att färre barn ska bli adopterade inom Landet, och/eller B) att fler barn ska bli övergivna i Landet. Inget av alternativen känns som något jag vill hoppas på. Så kvar finns bara ett alternativ: att hoppas på att vi aldrig kommer bli föräldrar.

FAN vad enkelt att få barn den biologiska vägen! I alla fall psykiskt - de fysiska plågorna kan jag inte matcha.

Adoptionsskandal med stulna barn

2008-08-24T20:36:00.003+02:00

Pipe Line uppmärksammade mig i hennes blogg på en ny adoptionsskandal där man har stulit barn i Indien och adopterat dem till utlandet. Mer finns att läsa här:

http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,1834535,00.html

Jag blir så heligt förbannad över människosynen som de inblandade måste ha. Jag mår fysiskt illa och mitt hjärta blöder för barnen, deras biologiska föräldrar och deras adoptivföräldrar som - antar och hoppas jag - har adopterat i tron att det hela har gått rätt till.

Förutom detta börjar grubblaren i mig måla Fan på väggen: Visst, de svenska adoptionsorganisationerna har järnkoll på sina samarbetsorganisationer i utlandet och det görs regelbundna besök till länderna och barnhemmen. Men hur ska jag som är en sådan grubblare någonsin kunna ta emot ett adoptivbarn med odelad glädje? Hur ska jag kunna vara helt och totalt 110% säker på att inga oegentligheter existerar i sättet som vårt barn har kommit till oss på?

Själva tillvägagångssättet efter att barnet har kommit till barnhemmet är ju noga kontrollerat av diverse myndigheter och instanser, och inga pengar finns att tjäna på att lämna ett barn för adoption via auktoriserade barnhem (som de barnhem som svenska adoptionsorganisationer samarbeter med är). Men i länder där man inte ser med blida ögon på ogifta mödrar - hur vet jag vad som hände innan barnet kom till barnhemmet? Det är inte osannolikt att det är mormor eller någon annan släkting som har lämnat barnet på barnhemmets trappa utan mammans samtycke. Om det faktiskt är mamman som lämnat barnet, redan på BB eller senare, så har det säkerligen varit med påtryckningar från alla möjliga håll.

Visst har jag ju hela tiden vetat att så är fallet, men när sådana här vidriga saker händer blir det ofrånkolingt att jag börjar fundera på gränsdragningar och gråzoner. Samtidigt som ingen anledning till att en förälder tvingas lämna ifrån sig sitt barn mot sin vilja borde vara ok så är tanken på att barnet med stor sannolikhet inte har blivit lämnat frivilligt av den biologiska mamman något vi som adopterar inte förväntas ha skuldkänslor för. Det är inget vi kan ändra på, det enda vi kan göra är älska barnet som har blivit oss givet och försöka ge det ett så bra och lyckligt liv som möjligt.

Men faktum kvarstår att det är mycket man hinner ha ångest över när man väntar barn genom adoption. Det må vara att en graviditet har sina våndor, sin ångest, oro och framförallt fysiska plågor. Men det känns ändå som att det är hanterligare - det är fokus på kroppen och allt som kan gå fel med en själv och med barnet. Man behöver inte ha ångest över huruvida man borde börja ta det som sin livsuppgift att omvända Indien och andra länder och få dem att inse att samboförhållanden och utomäktenskapliga barn är helt i sin ordning.

Snälla Parveln, kom hem nu - jag hinner bli tokig.

WOOOOOW!

2008-08-24T19:17:00.004+02:00

Åh, Pipe Line har i sin blogg hedrat mig med en utmärkelse som bloggfavorit!

Jag blev alldeles själaglad och smått förlägen. Och fick enorm prestationsångest. Borde man inte blogga lite oftare än varannan månad för att hedras med ett sådant här utnämnande?

Och vem ska jag ge samma fina omnämnande förutom Pipe Line själv och MammaHella (som Pipe Line också gett samma utmärkelse)? Äh! Det står ingenstans i reglerna (tvärtom mot för hur Pipe Line verkar ha läst det) att man inte får ge utmärkelsen till den som gett den till mig, så here it goes (utan inbördes rangordning, däremot med massor av inbördes beundran)...

Reglerna är följande:

Du kan ge erkännandet åt fem personer…
… varav fyra läser din blogg
En måste vara ny på din blogg och bo någon annanstans i världen.
Länka till bloggen du fick detta erkännande av.

Pipe Line därför att hon kan skriva stort om små saker. Roligt om svåra saker. Tankeväckande och provocerande om viktiga saker. Dessutom är hon en ovärderlig vän i cyberrymden i denna ångestfyllda eviga väntan utan tillgång till föräldragrupper på BVC.

MammaHella därför att hon skriver om vardagen i en adoptivfamilj med barn i åldrarna 10-20 år och väntan på en lillabroster. För mig, som i dagsläget inte ens tror på att vi kommer bli en enbarnsfamilj, fyller hennes blogg mig med hopp. Den beskriver också glädjeämnen och problem som uppstår i en familj generellt och en adoptivfamilj specifikt. En outtömlig källa av kunskap och erfarenhet.

Kottemammans blogg är en härlig blandning av jobb, vardag, adoptionsväntan och en massa annat. Och jag känner igen mig i så mycket av det hon skriver. Jag följer deras resa mot barn med spänning, förväntan och besvikelse (när väntan blir längre ännu en gång).

Sedär - min egen BVC-föräldragrupp!

Enligt reglerna får jag ange fem bloggar, men det är nu den patetiska omfattningen på mitt bloggsurfande avslöjas. Det här är de enda bloggar jag följer i dagsläget (inte för att frånta er något av malligheten över umärkelsen - jag har ju valt bloggar med kvalitet att följa!). Inte för att jag inte har hittat fler eller för att det inte finns fler jag tycker verkar intressanta. Jag har helt enkelt en åkomma som kallas internetberoende och för att hålla den i schack måste jag hålla min blogglista kort.

Jag kollar förvisso på massa amerikanska bloggar som handlar om familjer som adopterar från "vårt" barnhem, men de tänker jag inte länka till eftersom jag vill hålla Landet hemligt från de få som inte redan vet eller har räknat ut på egen hand vilket det är.

Så ni som fått utmärkelsen - känn er speciella, ni har stått ut i mängden och fångat mitt intresse med era ord och era personligheter!

Om att vara kluven

2008-07-09T17:49:00.008+02:00

När jag startade den här bloggen skrev jag att förutom syftet med att att utgöra en ventil för mig så hoppades jag även på att kunna beskriva för omgivningen de frustrationer vi har mött under resans gång. Inte nödvändigtvis för att vi tror att våra frustrationer och mödor är värre eller så mycket mer värda än någon bioförälders. Nej, mer för att de är annorlunda jämfört med de som gravida och bioföräldrar upplever.

Jag har börjat få indikationer på att min undervisning om adoptionsprocessen och de tillhörande frustrationerna har fått ganska stor genomslagskraft hos mina vänner. Kanske lite för stor.

Det senaste exemplet utspelade sig för ett par dagar sedan. En av mina allra närmaste och goaste vänner var på bilsemester med sin familj och stannade till hos oss ett par nätter. Vännen har två små parvlar i åldrarna 1,5 och 5 år och har således inte särskilt mycket egen tid. När man inte har så mycket egen tid måste allt gå snabbt. Till exempel duschning och toabesök. Eftersom hon nu hade Finisen som lekfarbror och mig som Besvärlig Tjatkärring åt barnen kostade hon på sig lyxen att ta med sig en tidning till toabesöket. Tidningen blev Vi Föräldrar (som jag provprenumererade på i tre nummer innan känslan av wannabe-förälder blev allt för stor när jag läste om nattning och matvägran osv.).

När hon kommer ut från toaletten viftar hon uppjagat med tidningen, andas häftigt och rabblar irriterat en lång harang på en enda utandning: "Alltsåursäktamigmenommanredanharkunnatkn*llasigtillTREungarsåskamangeFANi-atttauppplatsiadoptionsköernadåharmanförbannemigingetdärattgöra!!!" Hennes bröstkorg häver häftigt upp och ner och ansiktet är lätt rödaktigt. Kan förvisso vara från toabesöket, men jag sätter mina pengar på läsningen som orsak.

Det som orsakat hennes utbrott var alltså en artikel i tidningen om en familj med tre biobarn sedan tidigare som nu adopterade ett syskon. Samtidigt som jag ju djupt, innerst inne egentligen håller med henne kan jag inte riktigt tillåta mig själv att ge utlopp för de känslorna. För det är inte jag eller hon, eller ens Sverige, som bestämmer vem som får bli adoptivförälder eller inte. Det är adoptivländerna. Och om jag inte accepterar hur de väljer så innebär det indirekt att jag inte accepterar att de väljer oss som föräldrar heller...

Ingenting är enkelt inom adoptionsvärlden. Eller så är det i mitt huvud det blir alldeles för komplicerat.

Jag är hur som helst väldigt tacksam för det rörande engagemanget från denna goa vän och alla andra som nu och då svär och gormar å våra vägnar. Det vore faktiskt rätt skönt att få spy lite mer galla själv, istället för att vara så helylle-präktig och förståndig och försvara processen och de delar i den som jag själv ifrågasätter.

Men i slutändan handlar det om att jag vägrar se mig själv som ett offer. Adoption innebär en fantastisk möjlighet (alltså inte rättighet) för oss att kunna bli föräldrar, vilket vi aldrig skulle ha kunnat bli annars. Hur skulle jag då kunna eller vilja göra något annat än att försvara hur processen ser ut?

Det är den som kommer ge oss vårt barn.

Glada nyheter och fantasier

2008-07-09T17:18:00.006+02:00

I torsdags fick vi äntligen det besked vi gått och väntat på ett bra tag. Nej, inte BB, era stollar - det är det alldeles för tidigt för.

Men vårt barnhem har äntligen fått sin auktorisation förnyad av Landets statliga myndighet för adoptioner. Deras auktorisation gick ut ett par månader efter vi hade skickat iväg vår ansökan och under den tiden har inga adoptionsärenden kunnat handläggas. Familjer som hade fått BB och väntade på RB har fått bita sig i läppen av frustration medan månaderna har passerat förbi. Precis som att väntan mellan BB och RB för Landet (4-10 månader) inte är nog lång utan dessa extra månader.

Men nu är auktorisationen förnyad och verksamheten kan fortsätta. Vi har fem svenska familjer före oss i tur på BB, och sedan tillkommer ju X antal familjer från övriga världen. Men jag har lyckats snoka upp några av de svenska familjer som väntar på BB från vårt barnhem, så jag kommer kunna ha lite koll på när vi avancerar i listan genom att dessa familjer får BB.

Återigen känns det hela lite mer på riktigt. Inser att det pausläge som inträdde när auktorisationen gick ut nog har bidragit en hel del till känslan av "Jag, förälder? Yeah, right!" som har varit min mest påtagliga känsla de senaste månaderna. Känslan har varit ganska exakt likadan som den vi hade när det såg som mörkast ut och vi trodde att vi inte skulle kunna adoptera överhuvudtaget. Inte samma sorg och frustration givetvis, men definitivt samma luttrade och skeptiska känsla och inställning.

Men nu ska det börja rulla på igen. Jag känner hur jag automatiskt förbereder mig på att bli förälder igen. Nu börjar tankarna på vårt barn pocka på uppmärksamhet igen. Måntros om Parveln är född nu? Eller kommer födas inom kort? Undras om pausen i väntan på ny auktorisation kommer innebära att flera svenska familjer kommer få BB samtidigt eller snabbt efter varandra? Barn har ju antagligen fortsatt att komma in till barnhemmet under tiden, det är bara BB som inte har kunnat ges.

Äh, ingen idé att fantisera. Det blir när det blir.

Om vinnare och förlorare

2008-07-05T12:26:00.010+02:00

Med jämna mellanrum - och på senare tiden med de ökande väntetiderna allt oftare - så dyker det upp trådar i diskussionsforum eller klagomål hos adoptionsorganisationerna om hur kösystemet fungerar.

Jag förstår ingenting av klagomålen. Kösystemet idag fungerar på så sätt att man kan ställa sig som sökande hos en eller flera adoptiosnorganisationer så snart man tänker tanken att man kanske så småningom kommer att adoptera i framtiden. Man kan göra detta innan man har gjort (eller ens anmält sig för) hemutredninng, innan man gått föräldrautbildning och innan man definitivt har bestämt sig för att man vill adoptera.

Könumret fungerar sedan som så att man skickar den färdiga hemutredningen till adoptionsorganisationen för att få besked om vilket/vilka länder man förhoppningsvis kan passa in på. Därefter så ställer man sig aktivit i Sverigekön till en eller flera länder, beroende på hur pass lyckligt lottad man är i termer av att passa in på flera/många länder. Då gäller alltså det datum som man anmälde sig som sökande som ködatum, vilket i praktiken innebär följande:

Familj 1 anmäler sig som sökande i mars 2007. De tänker göra några IVF-försök till, men vill förbereda sig för en eventuell adoption.

Familj 2 anmäler sig som sökande i juni 2008. De har gjort upp med biobarn-sorgen, är i sluttampen av sin hemutredning och kommer få sitt medgivande i augusti. De vill nu adoptera, och fort ska det gå!

Dessa två familjer skickar in sina medgivanden till adoptionsorganisationen ganska precis samtidigt, i slutet på augusti 2008. Då har Familj 1 nästan 1,5 års kötid medan Familj 2 har 2 månaders kötid. Detta innebär att Familj 1 kommer (förutsatt att de inte har "problem" i form av kort äktenskapslängd, kroniska sjukdomar, fel ålder, för högt BMI eller liknande) få skicka sin ansökan mycket snabbare än Familj 2.

Detta är för mig det enda rättvisa kösystemet som är möjligt. Kritikerna tycker att det vore ett mycket rättvisare system om man inte fick anmäla sig som sökande förrän man hade ett medgivande i sin hand. Eh, ursäkta mig... NEJ!

Det nuvarande systemet bygger på att man när man är så pass intresserad av adoption att man tar reda på hur kösystemet fungerar (vilket står att läsa på samtliga adoptionsorganisationers hemsidor) så kan man ta ställning till huruvida man vill ställa sig i kö eller inte.

Med det kösystem som kritikerna (läs: de med dåligt könummer) föreslår så skulle vi och många andra familjer med oss varit helt i händerna på senfärdiga hemutredare och andra omgivande faktorer som skiljer sig VÄLDIGT mycket från kommun till kommun. I vårt fall fick vi först vänta ett halvår på att få gå föräldrautbildningen, sedan tog det 14 månader från det att vi anmälde oss för hemutredning tills vi hade medgivandet i vår hand. Så enligt kritikernas sätt att tänka skulle det då ha varit helt i sin ordning och jätterättvist att vi skulle ha blivit sinkade 20 månader i sökandekön.

Förmodligen bor samtliga kritiker i kommuner där de får göra hemutredningen samtidigt som föräldrautbildningen och där det inte är någon kö till hemutredning. Det tar förmodligen bara en månad att få medgivande också. Kanske kommunen rent av bedriver uppsökande verksamhet och behöver ragga ofrivilligt barnlösa till hemutredningar?

Verkligen jätterättvist att vi inte skulle tillåtas ställa oss som sökande när vi vill, utan skulle måsta hamna på sjuhundrafemtioelfte plats i kön på grund av pissiga regler om krav på att man går föräldrautbildningen först, och pga av hemutredare som hör hemma på zoo bland de andra sengångarna.

J-ä-t-t-e-r-ä-t-t-v-i-s-t.

För mig låter det som den avundsjukes röst. Precis på samma avundsjuka sätt som jag är omåttligt irriterad på ländernas fjantiga syn på vad som är hälsa och inte. Och på precis samma sätt som jag tycker att familjer som redan har flera biobarn (eller för den delen flera adoptivbarn också) kan hålla sig borta från adoptionsköerna. Och att förlossningsskräck inte är ett legitimt skäl att få adoptera.

I dagens situation med eskalerande väntetider och förtvivlat långa köer fulla med frustrerade och närmast desperata sökanden blir vi sökande som hyenor mot varandra. Det är en trist utveckling men förmodligen fullt mänskligt. Ungefär som om biobarnfödslar skulle gå till på så sätt att man åkte in till BB höggravid med värkar men att man sedan inte födde sitt eget barn. Istället skulle det på BB finnas barn till en tredjedel av de inkommande föräldrarna. Dessa skulle tilldelas föräldrarna utifrån den ordning de kommer in. Ser ni scenen framför er?

Dörröppningar igenproppade med fyra höggravida kvinnor som försöker komma igenom samtidigt, hårtussar som flyger, krokben som läggs ut, blivande fäder i rallarslagsmål. Alla med bara en tanke i huvudet: "Vi vill INTE vara förlorarna i detta!"

Någonstans, oavsett system, så kommer alltid någon att vara förlorare. Men med tanke på att det till exempel inte finns några regler och abosluta krav på hur lång tid en hemutredning får ta - vilket medför kopiösa skillnader beroende på kommun och hemutredare - så är dagens kösystem det närmaste rättvisa vi kommer.

Hollywood, Here I Come!

2008-07-01T17:53:00.005+02:00

Efter mitt senaste inlägg så fick jag mejl från en vän som följer min blogg:

"Men Brummelisa!

Om det inte vore för din blogg och att jag är väldigt frågvis när vi träffas så skulle jag tro att DU gick och kvittrade, myste och jollrade hela väntan!!! Det syns ju liksom inte utanpå hur man mår inuti (jo ibland, men du vet vad jag menar) Så jag röstar på ditt alternativ nummer två. Lögn :-)"

Detta följdes av en reaktion från min sida bestående av ett stort "UH..!?!??!" Herre jösses, jag som inte ens försöker låtsas vara klämkäck! Borde jag satsa på att bli Hollywood-skådis? Eller kvinnlig sol-och-vårare? Man har ju tydligen potential...

Även om jag verkligen är genuint förvånad över hur jag har kunnat misstas för en kattmynta-junkie så är det ju också så att jag gjort ett medvetet val att inte gå omkring och förpesta min omgivning med klagomål och gnäll. Jag orkar inte ens lyssna själv...

De som frivilligt söker sig till min blogg får däremot ta emot allt det som jag inte orkar höra mig själv upprepa IRL. Detta är ett mycket medvetet val från min sida: ut med skiten på bloggen och lägg sedan inte någon mer energi på att gnälla om saker som du inte kan påverka. Jag har nämligen ett mantra som består av samma bön som deltagarna på AA-möten ber:

“(Gud) Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.”

Jag är varken troende eller alkoholist, men den är tillämpbar på precis allt i tillvaron och kan verkligen skänka lite mer - dock inte fullständig - sinnesro om man använder den inställningen.

Adoptionsväntan är inget undantag. Jag är ingen övermänniska som klarar av osäker väntan med ständigt ändrade premisser och målgång bättre än vad någon annan gör/skulle göra i samma situation. Jag har bara accepterat tingens tillstånd och väljer att lägga den energi jag har kvar (för energi kräver väntan ändå) på sådant som jag kan påverka.

Jag har heller ingen överdriven inneboende barmhärtighet mot mina medmänniskor som gör att jag skonar dem från en aldrig sinande ström av oro, sorg och andra jobbiga känslor. Det är helt enkelt bara så att det är ett bra tag sedan jag själv blev less på att lyssna på det hela. Det räcker med att frustration, väntansleda, avundsjuka och barnlöshetssorg hela min vakna tid ständigt snurrar runt i bakhuvudet. Jag orkar inte behöva höra tankarna också. Så det är för att skona mig själv. Utöver det jag ger utlopp för här på bloggen så väljer jag att fokusera på annat.

Ett annat sätt att uttrycka min strategi på kanske är:

Det är inte hur man har det, utan hur man tar det.

Ni som inte känner mig utanför den här bloggen satte förmodligen kaffet i vrångstrupen vid den sista meningen. "Yeah, right! Tjejen är ju en enda stor neuros som bara fokuserar på elände och hur fantastiskt synd det är om henne!"

Jag håller med! På bloggen. Hela syftet med att jag startade den var att den skulle vara min ventil. Det är fortfarande huvudsyftet. Så att jag ska kunna bete mig som folk i vardagen.

I livet utanför bloggen är jag alltså en fantastiskt skojig, härlig och god människa som ser positivt på allt!

Mm, eller hur?

Nej, livet är inte så svart eller vitt. Men mejlet från min vän fick mig att börja fundera på om jag har lyckats för bra med min uppdelning av känsloyttringarna.

Jag får nog helt enkelt börja bli lite surare, grinigare, deppigare och bittrare IRL igen. Annars kanske någon tror att jag är psykopat. Eller i alla fall har fått en fläng. Eller börjat knarka. Och inget av de alternativen accepteras hos någon som vill adoptera ett barn.

Det är så mycket man måste fundera på under en lång adoptionsväntan.

Är jag den enda?

2008-06-29T22:39:00.007+02:00

Idag har inte mindre än fem timmar spenderats på Det Stora Blågula Varuhuset.

Vi hade en massa saker på inköpslistan, däribland en spjälsäng med tillbehör såsom madrass, spjälskydd, täcke, kudde, sängkläder osv.

Inte för att vi kommer behöva det till vårt eget barn inom en överskådlig framtid, utan för att det är praktiskt för alla våra nattgäster med barn. Jag vet att jag använde samma (bort)förklaring när vi köpte en matstol för barn upp till 13 kg, men den här gången menar jag det verkligen.

Det känns inte ett dyft som att det var vårt eget blivande barn vi handlade till. Och det känns jäkligt trist. Som att vårt barn kommer få använda några begagnade saker som ändå råkade finnas i huset.

Hur gör de människor som väntar flera år på BB och bara verkar kvittra och mysa och jollra hela väntan? Som pysslar och donar och handlar och är sprickfärdiga av nervpåfrestande lycka? Som aldrig verkar ha en svacka där de känner "Fan tro't att vi kommer bli föräldrar."

Jag har tre tänkbara förklaringar:

De går på kattmynta hela bunten
De ljuger som en häst travar (kanske till och med för sig själva)
Jag är den enda blivande adoptivföräldern som känner så här.

Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att det inte är det tredje alternativet som är förklaringen.

Då föredrar jag faktiskt mycket hellre scenariot med kattmyntaknarkande blivande föräldrar. Men hallå - varför upptäckte ingen det i hemutredningarna?

Om att (inte) berätta för chefen

2008-06-25T22:25:00.007+02:00

Som jag tidigare skrivit om är jag tämligen avundsjuk på biosättet att få barn på när det kommer till hur hemlig man kan välja att vara.

Det har stört mig något så otroligt att jag råkade försäga mig på jobbet angående vår adoption redan innan vi hade skickat iväg våra handlingar. That was SO not how I had planned it! Och nu är det säkert en hel del läsare som undrar hur glappkäftad man egentligen kan bli?

Svaret är: ganska!

Jag var väldigt seg i huvudet av biverkningar från blodtrycksmedicinen och började på fikarasten berätta om mitt och makens gemensamma besök på vårdcentralen. Lite för sent frös jag till is och insåg att man inte vanligtvis går och lämnar blodprover samtidigt... Och mycket riktigt så började frågorna smattra: "Men VA? Var ni där samtidigt?" och "Varför var ni där båda två?" och jag insåg att det inte fanns ens en mikroskopiskt stor chans att jag skulle lyckas slänga ihop en hållbar lögn som förklaring. Så alltmedan jag inombords muttrade "Helvete, helvete, helveteee!" förklarade jag hur det låg till. Svarade i tur och ordning på standardfrågorna om vilket land, huruvida vi får välja kön och lyssnade för sjuhundranittiofjärde gången på bedrövade pustanden och ifrågasättanden om vaaaaarför det ska behöva ta så lång tiiiid?

Efteråt hade jag en obehagskänsla i magen som inte går att förklara. I och med att jag försade mig i ett så tidigt skede så visste jag att jag nu hade att se fram emot åratal om frågor om hur det går och om vi har hört nåt.

Men värst av allt: jag skulle bli tvungen att prata med chefen om detta betydligt tidigare än vad som är brukligt eller tillrådligt i adoptionssammanhang.

Detta har jag emellertid skickligt förträngt. Eller rättare sagt: det har känts så otroligt töntigt att ta upp detta med honom så här långt innan. Han är en väldigt bra chef med modern syn på föräldraledighet och ser mer till sina anställdas personliga utveckling än sin egen personliga situation. Men jag kan ändå inte bli av med mina farhågor om att jag, om jag berättar om våra planer, riskerar att räknas bort i sammanhang där jag i allra högsta grad vill finnas med i tankarna, såsom olika utvecklingsprojekt, nya tjänster osv.

Så jag har skjutit på detta i ett halvår nu. Och i förra veckan fick jag betala priset för detta.

Vi hade en teambuildningdag på jobbet, och jag hade bland annat konstruerat en tipspromenad. Tipspromenaden var lite annorlunda på så sätt att frågorna bestod av bilder och de tre svarsalternativen likaså. När vi sedan skulle gå igenom svaren läste jag upp frågan/beskrev bilden och de olika lagen fick ge sina förslag på svar. På en av frågorna (som bestod av ett foto på mig och Finisen) gastade en av tanterna: "Det ska vara kryss för ni ska adoptera från Landet!"

Det var inte rätt svar.

Hon ropade h-ö-g-t och alla satt knäpptysta eftersom de ville höra vad de rätta svaren var, så något annat alternativ än att chefen definitivt hörde det fanns inte. Jag blev iskall och inombords lät det ännu en gång "Helvete, helvete, helveteeee!" och även lite inslag av "Men förbannade kärring, var fick du DET ifrån???"

Orättvist av mig - javisst! Men panik är nog bara början till en beskrivning av vad jag kände där och då.

Nåväl, vi gick raskt vidare i genomgången av svaren och än har jag inte pratat med chefen om detta. Det bär mig så otroligt emot. Om jag pratar med honom nu och OM vi skulle få BB c:a ett år efter vi har skickat ansökan (vilket jag tvivlar på eftersom det av olika anledningar stått stilla i Landet ett tag), och OM vi ponerar att vi skulle få åka och hämta barnet redan efter 6 månader, så skulle det innebär att vi åker i juni 2009. Om vi jämför det med en födsel av ett biobarn så motsvarar det att kvinnan tre månader innan hon blir gravid stegar in till chefen och meddelar att hon och gubben tänkte ta och tumla runt i sänghalmen lite och se om de lyckas bli med barn.

Lika sugen som den kvinnan skulle vara på det, lika sugen är jag på att redan nu dra in chefen i detta.

Tidsmaskin till utlåning, någon?

Förebyggande åtgärder mot adoptionsdepression

2008-06-25T16:42:00.010+02:00

En sak till bara:

Har med stort intresse följt några trådar i olika diksussionsforum som har handlat om Post Adoption Depression Syndrome (PADS). Det finns alltså en motsvarighet till förlossningsdepressioner bland adoptivföräldrar.

Jag hoppas naturligtvis av hela mitt hjärta att vi slipper uppleva det, men samtidigt kändes det skönt att få alla de tankar jag har hunnit ha (och som gett upphov till en hel del fundersamhet kring varför jag tänker så) bekräftade. Tankarna har, något kondenserade, sett ut så här:

"Förmodligen kommer jag väl när jag väl kommer hem med barnet får en fullständig chock över hur jobbigt det är att vara förälder. Jag kommer antagligen hålla på att dö av tristess hemma och känna mig som världens sämsta mamma av den anledningen. Jag kommer få ångest och skuldkänslor över hur jag känner och det kommer på grund av sömnbrist och chock inte finnas någon energi till att glädjas över barnet som man har längtat efter i så många, många år."

Jag är obotlig cyniker och tämligen luttrad ifall någon har missat det, eller ifall det finns nytillkomna läsare.

Tankarna jag har brottats med har gjort mig mycket tveksam till om jag är lämpad som (adoptiv)förälder. Efter att ha läst om personer som har drabbats av PADS är jag lugnad. Mina skräckscenarion är en utmärkt förberedelse inför något som inte är ovanligt att nyblivna adoptivföräldrar upplever. Det faktum att jag är cyniker (eller kanske realist?) gör att jag inte har några rosaskimrande drömbilder om livet som förälder. Snarare väljer mitt (skruvade?) huvud att sortera ut allt det jobbiga som jag ser vara delar av föräldraskapet i olika familjer och blanda ihop det till en härlig brygd där jag föreställer mig vår familj och mitt föräldraskap.

Kan man bli annat än positivt överraskad då?

Fast nu har jag ju redan tänkt den tanken, vilket innebär att jag nog egentligen kommer att förvänta mig att allt ska gå mycket lättare och bättre än jag trodde.

Vilket ju kan komma att innebära ett brutalt magplask.

Snärjigt.

Barnlöshetsblues

2008-06-25T16:11:00.006+02:00

Ni har väl redan märkt att jag fungerar som de flesta låtskrivare: jag skriver när tillvaron är motig. Så consider yourselves warned för here we go med mera gnäll!

(föreställ er en fårad blues-snubbe och tänk er en typisk blueslåt om fru-som-tagit-till sjappen-och-gubbe-som-blivit-lämnad-och-dessutom-förlorat-jobbet-och -blivit-vräkt):

Jag är så förbannat less på denna väntan
den leder ingenstans
ow-ow-ooooow
jag sa, jag är så förbannat less på denna väntan
den leder ingenstans

andra får ett och två och tre barn
både bio och adoptiv
de försöker jämföra resor
men de fattar ingenting
ne-he-he-hej, de fattar ingenting

Det här är min barnlöshetsbluuuuuuuuuues
det här är min barnlöshetsblues
det här är min barnlöshetsbluuuuuuuuuues
det här är min barnlöshetsblues

Jag är så avundsjuk på gravida
och den uppmärksamhet de får
jag är så avundsjuk på adoptivfamiljer
som borde varit våååå-hå-hå-hår

Det här är min barnlöshetsbluuuuuuuuuues
det här är min barnlöshetsblues
det här är min barnlöshetsbluuuuuuuuuues
det här är min barnlöshetsblues

Och jag är så spyless på alla krav
jag sa, jag är så spy-hy-hy-hy-less på alla jävla krav
jag är en vanlig människa som äter, skiter, svär och har kort stubin
men när Parveln kommer måste jag vara snäll och lugn och fin
och samsova och trängas och svettas och få sparkar
för annars vete gudarna vartåt det barkar

...och bla bla bla... orkar inte skriva fler verser, men ni kan nog föreställa sig vad som finns i dem. Jag fyller kanske på med med mer längre fram. Just nu blev jag less på att lyssna på mitt eget gnäll.

Idag är en dålig dag

2008-06-25T16:04:00.003+02:00

Det är mörkt, grått och kallt väder och det känns som att sommaren är över utan att den ens hann komma. Jobbet jag hade hunnit börja föreställa mig själv på, med avsevärt mycket mer kvalificerade arbetsuppgifter och högre lön visade sig vara en hägring. Och just idag kan jag inte föreställa mig att vi någonsin kommer bli föräldrar. Det känns som att det här är det närmaste vi kommer. Vi fick skicka iväg vår ansökan till Landet men jag kan inte i mina vildaste fantasier föreställa mig att det kommer resultera i ett barn.

Jag är låg och deppig och vill bara dra filten över huvudet och komma fram när världen är vacker igen.

Bläääääääääääääääääääääääää!

Khemiri-förälskelse

2008-05-25T12:47:00.003+02:00

Efter att ha skrivit mitt förra inlägg har jag tänkt en hel del på om jag har blivit en överkänslig, självupptagen bitterfitta (ja, man får använda sådana ord - det finns de som ger ut böcker med dylika titlar), eller om jag hade rätt i att bli irriterad på Annika för hennes sätt att formulera sig.

Efter att ha läst gårdagens kvällstidning (låt mig här och nu klargöra att jag personligen inte lägger pengar på dessa skitblaskor - jag tjuvläser dem hos andra eller på flyget) har jag bestämt mig för det senare. Där fanns nämligen en intervju med Jonas Hassen Khemiri (som jag sedan förut är småkär i efter att ha varit på en helt fantastisk föreläsning med honom om språkets makt). Det ställdes en massa frågor om kärlek och familj, och en av frågorna var:

Vill du ha barn?

Och svaret var:

Ja, det vill jag. Någon gång och på något sätt.

Så oerhört bra sagt! Min tanke blir förvisso direkt att han måste säga det av en anledning. Antingen har han någon i sin närhet som vet att barn inte är någon självklar rättighet, eller så vet han att han själv inte kan ta det förgivet av en eller annan anledning. Men det är också mycket möjligt att det inte är så, utan att han bara är så oerhört sympatisk, empatisk och klok att han svarar som han gör.

Oavsett vilket så skulle vi behöva klona honom tror jag.

Irriterande Annika

2008-05-18T13:24:00.006+02:00

I veckan blev jag irriterad på Annika Sörenstam. Nej, jag umgås inte i hennes kretsar och är inte golfintresserad. Jag vet fortfarande inte vad par och birdie (nam nam?) är trots att jag har fått det förklarat för mig vid ett antal tillfällen. Jag bryr mig helt enkelt alldeles för lite för att lägga det på minnet.

Men något jag definitivt har lagt på minnet är det jag läste i en av kvällstidningarnas sportbilagor på flyget i onsdags kväll. Annika har meddelat att hon lägger golfkarriären på hyllan. Hon är en av världens bästa golfare genom tiderna och hon har abonnerat på platsen som världsetta i många år. Men nu ville hon göra andra saker med och i sitt liv. Gott så.

M-E-N... (Tony Irving-betoning)! På frågan om vad hon gör om fem år så svarade hon: "Om fem år är jag väl gift och har två barn." Om vi bortser från giftermålet - som vi ändå kan anta kommer äga rum mellan henne och blivande maken - så tycker jag det i övrigt var ett stötande, synnerligen nonchalant och mäkta irriterande självsäkert uttalande. Annika är målinriktad och inte van vid att misslyckas. Jag kan faktiskt inte bestämma mig för om det vore förbannat rätt åt henne om hon brutalt skulle väckas upp ur detta rosenskimrande töcken, eller om jag för hennes skull hoppas att det kommer bli som hon planerar.

Jag vet inte om jag är helt skadad av den värld som kommit att bli min hemvist = de ofrivilligt barnlösas värld, eller om jag faktiskt är i min fulla rätt att anse att hon borde veta bättre än så med tanke på hennes ålder (38 år i år). Har hon verkligen ingen i hennes bekantskapskrets som vet att det inte bara är att beställa ett - än mindre två - barn? Det får vi ju i och för sig verkligen hoppas att det inte finns, för de kan i så fall inte ha det lätt med en sådan kompis/syster/granne.

Nej, nu har jag nog bestämt mig. För Annikas skull är det nog bäst om hon får de två beställda barnen inom fem år. Uppvaknandet kommer bli alldeles för brutalt annars.

Wannabe-förälder

2008-05-06T20:51:00.005+02:00

Igår shoppade jag de tre första plaggen åt Parveln. Jag hade planerat detta i ett bra tag och nu var det dags att kliva in i detta Mammornas (ja, så många pappor brukar jag inte se bland hyllorna) revir och börja muta in mitt eget område.

Jag hade hoppats på pirrande känslor av förväntan, glädje och upprymdhet över det faktum att jag handlade kläder åt vårt barn. Stort. Väldigt stort.

Tvärtom kändes det mindre den här gången än alla de gånger jag har handlat kläder åt andras barn. När jag har shoppat kläder åt andras barn har jag lätt kunnat få fullständigt fnatt och gripas av köphysteri åt alla coola, söta, tuffa kläder som jag bara måste haaaaaa!

Nu tänkte jag mest: "Jag har ingen aning om storlek. Kan man klä en kille i rosa i Landet? Kommer de ta tillbaka Parveln då? Bäst att köpa grönt. Plysch kommer ju vara omodernt när det är dags för Parveln att använda kläderna. Stackars barn, kommer vara hopplöst ute. Äh, who am I kidding? Vi kommer väl aldrig bli föräldrar heller. Vilket skämt att jag går här och låtsas köpa kläder till mitt barn..."

De uteblivna glädjekänslorna gav istället upphov till en stor tomhet. Det blev bara ännu mer påtagligt hur länge det är kvar tills vi får BB, för att inte tala om hur länge det är tills vi får hämta hem Parveln.

Nej, shopping i ett så här tidigt stadium var inte något för mig, det blev helt klart. Jag har fått bekräftat att jag inte kommer kunna hoppas, förbereda eller planera förrän tidigast då vi har fått BB.

Fram till dess kommer jag hålla mig ifrån klädshopping. Den påminner mig bara om vad jag inte har. För att inte tala om de små illgröna kläderna som ligger i garderoben och sticker mig i ögonen.

Jag känner mig som en wannabe-förälder. En dålig kopia på originalet.

Idag är jag låg.

DHL = storken?

2008-04-12T13:47:00.006+02:00

Det är i väldigt överraskande detaljer som det märks att vi väntar barn. Den absolut största delen av tiden rullar livet bara på som vanligt - man jobbar, äter, skiter och sover. Kanske tränar lite. Renoverar lite. Drömmer om semesterresor till långväga resmål. Allt är med andra ord precis som vanligt.

Så kommer det plötsligt något i min väg som får mig att närmast tvärnita, med full kraft slagen av tanken på att jag är på väg att bli mamma.

I veckan som gick var jag i Huvudstaden i jobbet. Jag kom travandes gatan ner från Centralen och såg en parkerad UPS-bil. Ni vet en sådan där svart pansarbil som ger associationer till filmer med fångtransporter och Harrison Ford. Och hjärtat stannade nästan i bröstet på mig. Plötsligt överväldigades jag av en massa tankar som flög runt i ett enda virrvarr: våra handlingar som medelst DHL (märk väl: UPS hade inte något som helst med saken att göra) fraktades till Landet i december, våra handlingar på ett bord eller i ett skåp någonstans långt, långt borta, att vi kommer bli föräldrar genom denna lunta med papper, att vi kommer få åka och hämta hem vårt barn, att... *vimmelkantig*

Allt detta medan målmedvetna huvudstadsbor och tillfälliga besökare ilade förbi mig på trottoaren, och min kollega pratade i en dimma där långt, långt borta.

Tanken var förbi lika fort som den kom och jag gick vidare mot dagens jobb, fullständigt förbluffad över vilka mekanismer som kan sättas igång av en svart transportbil en frusen onsdagmorgon med sömngrusiga ögon. Jag hade en aning sockerdrickskänsla i kroppen. Stegen kändes betydligt lättare och jag log inombords i aprilvädret.

Någonstans väntar faktiskt Parveln på oss!

Världens sämsta mamma, eller?

2008-04-06T19:27:00.007+02:00

Nu har vi väntat barn i ungefär 3,5 månad och än känns det ingenstans. Jo, förresten - det märks i små, små detaljer.

Vi har till exempel successivt börjat byta ut "om det kommer en parvel" mot "när Parveln kommer". Det var långt ifrån någon självklarhet för oss att det var det senare som skulle bli fallet bara för att vi fick iväg en ansökan till ett land. Och det är långtifrån någon självklarhet ännu heller. Men det blir liksom inte hållbart i längden att fortfarande hela tiden reservera sig för alla eventualiteter. Vi måste fanimej på allvar börja förbereda oss mentalt på att bli föräldrar nu!

Vi borde ha köpt och läst all litteratur som finns om adopterade barn, anknytning osv. Vi borde ha läst på en massa om Landet och vi borde ha förberett det ena och det tredje. Men let's face it - än känns det inte verkligt.

Vi kommer förmodligen fara omkring som två skållade troll när vi väl fått BB.

Precis som MammaHella kan jag bli så otroligt avundsjuk på biologiskt familjebildande. Och då har jag ändå inte ens ett första barn ännu. Jag har hittills bara hunnit irritera mig på att allt är så självklart när det kommer till barnaväntande genom graviditeter, mammagrupper, BVC osv. MammaHella har fyra adopterade och ett femte på väg. Hon vet vad hon snackar om. Så jag tolkar hennes inlägg ovan som att de farhågor jag har är riktiga.

Jag kan bli så himla trött på allt som ska blåsas upp och kopplas till att barnet är adopterat. I de desperata försöken att göra allt så otroligt mycket bättre än de föräldrar som adopterade på 60- och 70-talen tycker jag det kan bli rena rama hysterin kring saker och ting ibland. ALLA vet bäst och ska med pekpinnen i högsta hugg pådyvla andra sin RÄTTA uppfattning (och ge dåligt samvete till de andra DÅLIGA föräldrarna) om huruvida man ska samsova med barnet eller inte, när det är OK att resa första gången med barnet, när det är OK att ha barnvakt första gången, hur länge man ska vara hemma med barnet innan det är dags för dagis osv. Barnen är väl förutom att de är adopterade också individer och personer, eller?

Eftersom jag är en person som vill göra allting rätt och undvika de misstag som andra har gjort före mig så misstänker jag att min oförmåga att ta itu med exempelvis anknytningslitteratur beror på att jag behöver lite ställtid för att samla kraft inför att läsa all litteratur med alla problem som kan tänkas uppstå. För så känns det. Inga rosenskimrande bilderböcker som visar bäbisens utveckling från befruktning till födsel, utan böcker som kan ge vem som helst prestationsångest och som jag är rädd kommer övertyga mig om att jag kommer bli världens sämsta (adoptiv)mamma.

Nämnde jag att det har börjat gå upp för mig att jag ska bli mamma? Att jag ska ha ansvaret för ett litet liv? Att jag har enorm prestationsångest? Och att jag har tankar som:

"Jag måste se till att vara en SUPERMORSA eftersom Parveln faktiskt hade kunnat hamna i någon annan familj med andra föräldrar. Ett biologiskt barn får liksom nöja sig med mig eller inte finnas alls. Den här ungen kommer hamna hos oss genom slump eller öde, så jag måste se till att det blir RÄTT!"

*gny*

Finn ett fel...

2008-04-06T19:01:00.006+02:00

Jag var på kurs med jobbet i veckan som gick. Under middagen hamnade jag mittemot en riktig bimbo. Hon hade överhuvudtaget ingen etikett - satt bara och diskuterade interna saker med tjejen bredvid mig eftersom de kände varandra privat. Jag blev ganska snart omåttligt irriterad och gick därför in i min egen värld.

Hon kom dock efter en stund in på att diskutera barn och familjebildande. Utifrån vad den lilla nippertippan hade delat med sig av om sitt privatliv tidigare hade jag förstått att hon hade en 3-årig son. Hon blev tillfrågad om hon ville ha fler barn och svaret blev:

"Nej, jag känner nog att det räcker med ett barn faktiskt."

Och så efter c:a 2 sekunders paus:

"Däremot skulle jag kunna tänka mig att adoptera - det skulle jag faktiskt."

Nu var det ju en evinnerlig tur för denna världsförbättrare att jag var trött efter dagens kurs och inte kopplade vad hon faktiskt sade förrän det var för sent att följa upp det.

Hon var alltså nöjd med ett barn, familjen kändes komplett.

Vad är då det adopterade barnet? En hundvalp..? Ett välgörenhetsprojekt..?

Förbannade jävla idiotkossa!!!

Åååååååh, vad besviken jag är på mig själv för att jag inte var lite mer alert så jag hade kunnat sätta henne på plats riktigt ordentligt. Mitt hjärta dansar polka vid tanken på att få följa upp hennes uttalande med:

"Jahadu... Varför vill du adoptera om du känner dig nöjd med ett barn?" ÅÅÅÅÅÅÅH, vad jag hade velat höra svaret på den frågan!

Jag skulle ge vad som helst för att få spola tillbaka bandet till den tidpunkten. Där satt hon och förväntade sig stående ovationer för att hon var beredd att göra en sådan god gärning trots att hon inte ville ha fler barn, och jag skulle ha tagit ner henne på jorden fort och hårt. Och åååååååh vad jag känner på mig att hon bara skulle ha trampat fast sig hårdare och hårdare i klaveret i sina försök att ta sig ur det.

Till saken hör att jag är till 99,5% övertygad om att tjejen bredvid mig, dvs hennes kompis, är adopterad. Jag kan bara tänka mig vad HON tänkte i sitt stilla sinne där hon satt knäpptyst.

Världen är full av hönshjärnor och det kommer bli många fördomar och grodor att bemöta både innan och efter vi har fått hem vårt barn, det är ett som är säkert.

Men nästa gång tänker jag vara betydligt mer vaken. Som en uppretad spottkobra ungefär.

Nervöst namnsammanbrott

2008-02-25T13:50:00.007+01:00

Det finns beteenden och reaktioner hos mig själv som jag inte är stolt över. I följande text kommer jag blotta mig och all min ocharmiga egoism. Eller är det bara ren och skär desperation över att inte ha inflytande över mitt eget liv? Bestäm själva.

Eftersom vi inom ett par månader firar 5-årsjubileum som ofrivilligt barnlösa så har så gott som samtliga våra närmaste vänner, arbetskamrater och övriga bekanta i barnproducerande ålder hunnit skaffa både ett och flera barn medan vi har gratulerat och lyckönskat.

Jag har aldrig varit den typen av person som har planerat mitt bröllop sedan jag var sju år gammal (jag tror bestämt att jag redan i tidig ålder på ett tämligen cyniskt sätt deklarerade att jag inte tror på äktenskap och livslång kärlek. Skilsmässobarn - jag???), och jag har definitivt inte funderat på några speciella barnnamn (för att få barn behöver man oftast vara två).

Men för ungefär ett år sedan kände jag ett behov av att börja göra en lista med namn som jag tycker om. Det var ett sätt för mig att i den sega processen (samtidigt som ungar ploppade ut och graviditeter annonserades till höger och vänster i bekantskapskretsen) göra tanken på att vi faktiskt skulle få barn mer verklig. Varje gång jag skrev ner ett namn på listan såg jag Parveln framför mig, och det här är den mest konkreta nivån av mig som mamma som jag har nått än så länge.

Jag samlade på mig namn överallt, det blev något att fokusera på, något som jag hade kontroll över och som ingen kunde ta ifrån mig.

Även om jag dammsög tv-serier, filmer, litteratur och övrig omgivning på namn så var det inte särskilt många som var kvalificerade till listan. De som kvalificerade skulle vara starka men ändå mjuka och vänliga, de skulle passa både barn, ungdom och vuxen, passa Parveln jag hade på näthinnan (eeh?), helst inte några dussinnamn men aldrig i livet egenpåhittade namn i stil med Sammetsblomma eller Morgongåva heller.

I slutändan kände jag väldigt starkt att det bara var ett namn som är aktuellt ifall det blir en flicka. Det är långt ifrån originellt, men det betyder väldigt mycket för mig av andra anledningar. Det är ett vackert, vanligt svenskt (här råder delade meningar, men många vuxna adopterade som har fått behålla sina födelsenamn som tilltalsnamn skulle ha önskat sig ett vanligt svenskt namn. De känner sig redan annorlunda och känner att det utländska namnet har bidragit till en extra känsla av utanförskap.) namn som var min farmors. För mig skulle det betyda extra mycket att kunna ge Parveln ett namn från släkten. Ett arv. Inte ett genetiskt sådant men något som ger en känsla av sammanhang och tillhörighet.

Nu visar det sig att min bror har fastnat för samma namn ifall han någon gång skulle få en flicka. Jag kan ju knappast klandra honom, jag förstår honom så väl. Han har haft en väldigt nära relation med farmor och under några perioder bott granne med henne. Han har hjälpt henne med hus och gård, skjutsat henne till doktorn och varit hennes sällskap vid TV:n. Det finns faktiskt inget namn jag finner mer självklart på en framtida dotter till honom.

Men det ena utesluter inte det andra. Jag skulle så väldigt gärna vilja att en eventuell (och från Landet kommer det övervägande flickor) dotter fick bära min älskade farmors namn. Min reaktion på att kanske bli snuvad på namnet var pinsamt patetisk... Jag blev först ursinnig och ville säga "I helvete heller! Jag har fanimej fått stå med mössan i hand i fem år nu och ta emot de jävligheter livet haft att erbjuda, så jag har fanimej förtjänat rätten till namnet!"

Ganska omedelbart efter detta kom tårarna. Ja, jag satt faktiskt här med värkande hjärta och brännande tårar efter kinderna och bölade över namn för framtida eventuella barn! Det kunde lika gärna ha handlat om att jag hade blivit berövad rätten att bli mamma - på den nivån var känslorna.

Givetvis är inte min värld så inskränkt att detta handlar om namnet. Främst handlar det om att jag verkligen hade hunnit göra mig en bild av en parvel som skulle få bära min älskade farmors namn. Jag skulle verkligen ha velat att Parveln fick vara den som håller farmors namn levande.

Det handlar också om att jag är så oerhört trött på att måsta vara tålmodig och förstående och snällt ställa mig sist i kön till allting. Efter fem år av besked om graviditeter (flera gånger från samma par i vissa fall), födslar och att ha sett hur barnen blir ett, två, tre och fyra år gamla så börjar en känsla av "nej-nu-fanimej-är-jag-less-på-att-vara-lugn-klok-och-förstående-mot-alla-andra-och-glad-för-deras-skull!" växa fram.

En tredje bidragande aspekt tror jag är att vi hittills inte haft någon som helst kontroll över någonting i vårt familjebildande. Här hade jag nu hittat en sak som VI och ingen annan kunde bestämma, och som hade en enormt stor symbolbetydelse för mig.

Därav mitt nervösa sammanbrott för ett namns skull. Ett namn på ett (egentligen två eftersom ju brorsan ju faktiskt också måste hamna i barnväntarläge för att detta överhuvudtaget ska vara något att få frispel över. Men något säger mig att jag kan vara lugn för att jag kommer hinna bli faster också innan jag blir mamma...) barn som ännu inte finns.

Måtte mitt förnuft vara mig troget genom hela väntan...

När man får tid över till att fundera på annat

2008-02-25T12:37:00.003+01:00

När jag inte längre har länder som ratar oss, årslånga väntetider i Sverige eller stressig papperssamlingsprocess att våndas över så sysselsätter sig hjärnan med annat.

Som att vara avundsjuk på att de som adopterar genom någon av de två andra organisationerna som har samarbete med Landet givetvis har en mycket kortare process än oss förlorare. Det verkar som att man genom de två andra organisationerna får BB efter högst ett halvår, vilket innebär att de är hemma med sina barn inom ett år.

Här skulle jag ha kunnat ägna mig åt att vältra mig i självömkan och frågor om varför det nödvändigt måste vara så att vår långa, klokt ihopsamlade kötid på 3 år respektive 2,5 år när det äntligen blev dags för oss att hitta ett land att skicka ansökan till i dagens läge motsvarar c:a 3 månaders kötid för några år sedan?

Varför är den enda organisationen som accepterar en ansökan från oss givetvis den med dubbelt så lång väntan på BB?

Varför den landansvariga hos Organisationen av inställningen "inga nyheter är bra nyheter"? Hos andra organisationer hålls de som har ansökan i ett land väldigt väl uppdaterade om hur många svenska familjer som är före på tur, när man avancerar ett steg i kön, hur lån tid det kan tänkas vara kvar till BB osv. Här verkar principen dödstystnad fram till BB gälla. Och egentligen är det helt ok för mig - det kommer sedan 6 månader efter BB med tid att ställa in sig på resa och hämtning, ta ledigt från jobbet osv.

Men det finns många runtomkring oss som är nyfikna på "om vi har hört nåt från Landet". Jag förstår dem fullständigt - de är dels genuint intresserade och förväntansfulla och säkerligen vill de också fråga lika mycket för att visa sitt intresse. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag få kämpa hårt för att inte börja spotta och fräsa till stackars välmenande vänner och familj. Jag ber därför om ursäkt redan nu: när (ja, jag skriver inte ens OM) det händer - kom ihåg att det är av frustration över att inte veta någonting mer än vad ni vet. Vi väntar barn utan att ha en aning om när barnvagn, skötbord, kläder osv ska köpas. Vi vet inte när vi ska vara föräldralediga, vi vet inte om vi borde spara av årets semester för att kunna vara hemma en längre tid tillsammans nästa år osv. Vi har inte en aning om när Parveln kommer. Vi vet i.n.g.e.n.t.i.n.g.

Hur som helst, jag inledde med att säga att jag skulle kunna ägna mig åt att gnälla över allt detta. Men det tänker jag inte göra. Vet ni varför? Därför att Parveln, dvs just vårt barn, är på väg till oss nu. Och att önska mig någon annan process eller organisation vore att önska mig ett annat barn.

Det gör jag inte. Jag vill ha just Parveln.

Det är vi nu.

Plus att vi aldrig skulle ha en chans att bli klara med husrenoveringarna annars.

Lugn och ro

2008-02-03T16:06:00.000+01:00

För första gången på många år börjar Finisen (hittills kallad Mannen) och jag känna att vi är på banan igen. Ansökan har på tisdag varit i Landet i sex veckor och vi har haft sex veckor med en sinnesstämning som skiljer sig enormt från den vi haft de två senaste åren.

En ständigt krypande ångest och oro, som har gnagt på själen och krupit i skinnet dag som natt har ersatts av en känsla av enorm lättnad och lugn.

Det har också blivit väldigt tydligt att vi båda har varit om inte deprimerade så förbannat jävla piss-nere i alla fall. Efter att ha fått iväg ansökan har glittret kommit tillbaka i Finisens ögon, han blir inte nedstämd av minsta motgång och han ser allmänt ljusare på tillvaron. Hans smittsamma skratt ljuder betydligt oftare, han utstrålar lättnad och hans spralliga och busiga jag börjar komma tillbaka. Det är underbart att se och värmer mitt hjärta helt obeskrivligt mycket.

Detsamma gäller givetvis för mig: helt plötsligt känns det meningsfullt att på allvar ta tag i husrenoverandet (hittills har Finisen slitit som ett djur och jag har mest apatiskt tittat på), för vi vill ju gärna ha det så färdigt som möjligt tills Parveln kommer. Vanliga vardagssysslor som att laga mat, tvätta, diska och städa utförs med betydligt lättare sinne, till skillnad från det tidigare vadandet i tuggummi i evigt mörker. Jag är inte konstant trött och utan energi, och jag har inte inställningen att allt är jobbigt och tråkigt.

Nu sammanfaller ju i och för sig denna skiftning i sinnesstämning med att ljuset börjar återvända (och jag skulle helst vilja dra täcket över huvudet i november, gå i ide och återvända i februari-mars), att jag har ätit Rosenrot i en månad och att vi ÄNTLIGEN har tagit oss i kragen och börjat äta sundare och har kommit igång med träningen på allvar.

Men faktum kvarstår. Skulle vi fortfarande befunnit oss i träsket av väntan på ett land som tar emot vår ansökan - och det ständigt förminskade hopp detta medförde - så skulle vi inte haft någon energi kvar till att vara glada, träna eller planera nyttig mat. Vi försökte bita ihop och intala oss att det fanns de som hade det värre, men ärligt talat:

Vi hade det inte trivsamt, bra, glatt, bekymmersfritt eller ens OK. Tillvaron s-ö-g.

Med risk för klichévarning à la: "efter-att-ha-sett-döden-i-vitögat-så-kom-jag-att-uppskatta-livet-så-otroligt-mycket-mer-än-innan", så gör det faktum att vi har mått pissdåligt att vi uppskattar den nuvarande känslan ännu mer. Så vi passar på att njuta, hela tiden med tanken i bakhuvudet att det är bäst att vi rustar oss för eventuella framtida motgångar.

Landet skulle ju t ex kunna sluta med internationella adoptioner.

Någon av oss skulle kunna bli sjuk.

Och grisar skulle faktiskt kunna börja flyga, det är jag helt övertygad om.

Om en av mina svaga sidor

2008-01-07T19:34:00.000+01:00

Tålamod är en dygd. Och definitivt inte min forté.

Det har nu gått tre veckor sedan handlingarna gick iväg till Landet. Och jag tycker faktiskt att det är dags för parveln att komma nu.

Jag tvingas verkligen jobba med mina svaga sidor i den här processen.

Obehörig shopping

2008-01-03T16:01:00.000+01:00

Jag har aldrig förstått hur folk kan börja köpa på sig saker till det framtida barnet så fort de har skickat iväg handlingarna till det aktuella landet (ja, ok då om det bara är ett par månader till BB, men det är ju ovanligt). För mig skulle det kännas olidligt jobbigt att titta på kläderna, leksakerna, möblerna och det iordningställda barnrummet utan vetskap om när (eller faktiskt ens om) barnet kommer.

Ända tills idag då.

Efter att ha spenderat en vecka av julledigheten med att vara tokförkylda tyckte Mannen (jag måste verkligen komma på ett roligare namn på honom, det här liksom andas Carl Bildt på nåt sätt) och jag att vi behövde ta oss ut på stan och se lite folk och lufta oss lite. Kanske t o m göra slag i saken och gravera in namn och datum i de vigselringar som inom några dagar firar 2-årsjubileum. Sagt och gjort - vi brummade in till stan i Pärlan.

Ringarna lämnades in (och jag har onda föraningar om att den justering vi bad dem göra av designen [vi beställde detta för 2 år sedan men fick något annat] kommer bli något helt annat än det vi har bett om [en gång till], så just nu förbereder jag mig mentalt på att inte, inte, inteeeee bli galen imorgon när vi hämtar ut dem) och sedan gick vi till en leksaksaffär för att kolla på trappgrind. Givetvis inte till vårt barn. Givetvis till Mannens syskonbarn och andra telningar som alltid nu och då pinnar omkring hos oss. Vi vill inte gärna att dessa ska göra en oplanerad tripp ner i källaren, förstår ni.

Väl i affären började vi leta sektionen var trappgrindarna kunde tänkas finnas. Hamnade först på barnvagnsavdelningen. Mamma Mia. Om vi bortser från hur löjligt dyra dessa transportmedel är så kommer Mannen och jag ställas inför ett betydligt större problem. Vi har båda ett osynligt handikapp som stavas svår ambivalens. Herregud vad jag inte ser fram emot den dag då vi ska välja modell, märke, färg och däckdimensioner på denna utrustning. Jag fick lätt yrsel. Och stort habegär.

Vi rörde oss vidare in i butiken och jag fastnade vid barnstolar som man fäster i bordsskivan. Nog vore väl detta praktiskt att ha hemma när vänner och familj kommer på besök med sina guldklimpar. Absolut inte åt vårt eget barn, men väldigt praktiskt åt andras. Helt klart.

Vi arbetade oss förbi pottor, lära-gå-stolar, pallar till handfatet, badbaljor, skötbord och spjälsängar eftersom detta ju absolut inte behövs än på ett bra tag. Och jag kände hur mina ögon tindrade som på ett barn i en godisbutik. Och en röst i huvudet skanderade "Köp! Köp! Köp!".

Vi kom fram till trappgrindarna och fick olika modeller demonstrerade och det enda jag kunde tänka på var att vi var två 17-åringar som hade lyckats ta oss in på krogen men det var bara en tidsfråga innan ordningsvakten Biffiga Benke skulle syna bluffen och med ett resolut grepp om våra kragar lyfta ut oss på trottoaren. Och satt det inte en gul skylt med svart text vid entrédörren?

Obehöriga äga ej tillträde

Jag kände mig som en förälder-wannabe. Eller, eftersom jag inte har någon gravidmage (fast mitt alltför höga BMI kanske gav intryck av det), en neurotisk blivande morsa som i 2:a månaden hade begett sig ut för att shoppa trappgrind.

Nåväl, vi fick noga beskrivet för- och nackdelarna med traditionell trägrind respektive något slags rullgardinsvariant. Det snurrade i båda våra förkylningstrånga huvuden, så vi tackade artigt för hjälpen och bad att få tänka på saken och återkomma.

På vägen ut passerade vi bordsstolarna igen och mitt köpbegär vann på knock-out. Så nu har vi en matstol för besökare upp till 13 kilo.

Det skulle vara praktiskt med en spjälsäng i gästrummet i källaren också. Det finns ju gott om plats där och de som sover i det gästrummet är småbarnsfamiljer.

Och det kanske inte vore så dumt med ett skötbord i något hörn av huset? För besökarna alltså.

Det tål att funderas på.

Julefrid

2007-12-30T12:31:00.000+01:00

Nu vet jag hur julefrid känns.

Det har inget med julpynt, tända ljus, ledigt från jobbet eller umgänge med familjen att göra. Det handlar om äkta frid och ro i sinnet, vilket jag har haft för första gången på fem jular.

Alla andra jular från det att vi började våra försök att bli fler i familjen har varit smått vidriga. Många säger att julen är barnens högtid, men där håller jag inte riktigt med. Jag vill faktiskt också vara med på ett hörn. Så i mina ögon är det familjens högtid. Och eftersom min och Mannens familj har känts totalt inkomplett sedan vi kom att tillhöra de ofrivilligt barnlösas skara så har julen känts som en stor tumme i ögat, åtminstone för min del. För varje jul som har passerat utan barn i vår familj så har taggen i hjärtat växt sig större och större.

Det har börjat i mitten på december när julkorten med bedårande tomtenissar och pepparkaksgubbar på har börjat dimpa ner från vänner och familj. Missförstå mig rätt: vi vill INTE vara utan dessa kort. Många av våra närmaste vänner bor långt ifrån oss och vi träffas så pinsamt sällan att dessa julkort är enda chansen för oss att känna igen ungarna nästa gång vi ses. Men det är en sötsur känsla eftersom det samtidigt har varit en väldigt konkret påminnelse för oss om att (1) vi firar ännu en jul utan att kunna skicka likadana kort själva, och (2) vänner och syskon har hunnit bli föräldrar både en och två gånger och ungarna växer upp i ett rasande tempo. Samtidigt handlar det ju inte alls om något rasande tempo. Det går skitsakta. Det handlar om fyra och ett halvt år.

Det är när vi får sådana här konkreta "bevis" som det är lätt att falla in i primitivt tänkande om rättvisa. Fanns det någon rättvisa i världen så skulle vi som började (nästan) först bland vänner och syskon givetvis också få barn (nästan) först. Istället har vi stått och stampat på samma fläck i snart fem år medan de allra flesta av vänner och syskon till synes helt utan problem på beställning har fått ett och flera barn. Än en gång: jag skiljer på sak och person - jag missunnar igen deras barn, jag tycker heller inte illa om vare sig vänner, familj eller ungar. Jag tycker illa om vår situation.

Nåväl, nu skulle ju faktiskt det här inlägget handla om något positivt...

Den här julen har taggen lyst med sin frånvaro (så gott som). Jag har myst och njutit av umgänget med Mannens familj och särskilt hans syskonbarn. För en gångs skull har inte glädjen av det umgänget grumlats av 50% sorg. Jag har känt en fullkomlig frid i mitt inre och njutit av att vara i nuet och busa med ungarna tills de kiknar av skratt. Njutit av goa kramar som får hjärtat att vilja spricka av kärlek. Njutit av Lilltjejens spjuvriga flin och av Storebrors 1000 varför-frågor.

Jag har t o m skrockat åt Storebrors hysteriska 3-årstrots och lillasysters högljudda humör (förmodligen mest för att det ju faktiskt inte främst är jag som har behövt deala med det, bara lyssna på det). Jag har njutit av ALLT som har att göra med barn som leker, lever och utvecklas till individer.

Jag har till och med kommit på mig själv med att fundera på vad vårt barn kommer ha för personlighet, humör och egenheter. (Skulle det varit vårt biologiska barn skulle det stått klart bortom all rimlig tvivel att vederbörandes pruttar skulle ha varit många, ljudliga och dessutom som pricken över i:et luktat kadaver.) Jag antar att det är sig själva föräldrar med biobarn utgår ifrån när de under graviditeten spekulerar kring hur barnet kommer se ut och vara. Och förmodligen får de sig ordentliga överraskningar vad det gäller beteende och utseende som de slåss om att få eller slippa vara orsaken till. Vi har inget att utgå ifrån - ett vitt ark.

Och det gör det hela makalöst spännande.

Det är nu 12 dagar sedan vår ansökan skickades till Landet. Det dröjer ungefär ett år till BB. Vid BB brukar barnen nästan utan undantag vara c:a 4 månader gamla. Skulle detta föregåtts av en fullgången graviditet skulle det kunna innebära att barnet faktiskt redan finns. Många av barnen på det här barnhemmet är dock prematura, så förmodligen finns inte vårt barn ännu. Men om ett par månader... Det är helt ofattbart.

Och med den tanken kommer givetvis tanken på den biologiska mamman och funderingar på vad det är som är anledningen till att hon måste lämna bort sitt barn. Och hur det ska kännas för henne.

Usch, det var den julefriden.

Vi väntar barn!

2007-12-18T19:26:00.000+01:00

Det gick vägen! Våra handlingar är i detta nu på väg till Landet!

Så nu väntar vi faktiskt barn. Det är stort.

Flera har sagt att detta var en underbar julklapp för oss att få, och det är helt sant. Betänk då vilken fantastisk julklapp vi kan få nästa år! Väntetiden till barnbesked är ju nämligen ungefär ett år.

Det hela är alldeles för osannolikt för att ta in överhuvudtaget.

Och nu tänker jag avrunda innan jag börjar måla Fan på väggen och våndas över hur plågsam den resterande processen kommer bli.

Just nu tänker jag bara vara jublande glad och oerhört l-ä-t-t-a-d.

Vi väntar barn vi väntar barn vi väntar baaaarn!

Om våndan av att vara luttrad

2007-12-17T19:51:00.000+01:00

Idag kunde vi hämta de legaliserade handlingarna hos vår mumlande NP.

Mellan detta och vårt postande av handlingarna hann jag bli ett fradgatuggande monster igen. H-u-r j-ä-v-l-a s-v-å-r-t kan det vara att skriva innehållsmässigt korrekta för att inte säga idiotsäkra instruktioner för papperssamlandet? Hur tolkar ni t ex denna formulering:

"Ni behöver fem uppsättningar fotografier. Vi rekommenderar er att också göra en uppsättning kopior för er själva att behålla."

Vi fick detta till sex uppsättningar fotografier. Vi betraktar oss som vana att sortera och analysera information och åtminstone normalbegåvade. Ändå visade sig det rätta antalet idag vara sju uppsättningar totalt.

Jag hade stora svårigheter att i mitt - redan innan detta - fantastiskt uppstressade tillstånd låta bli att bli otrevlig och/eller spydig i min mejlkonversation med vår representant på Organisationen (som dessutom i sitt sätt att formulera sig lät så där lagom less och idiotförklarande). Jag bet dock ihop, andades djupt och påminde mig att representanten på Organisationen är en vänlig själ som varit väldigt hjälpsam med snabba svar hela vägen. Men MY GOD vad det frestar på att vara Snäll Flicka sådana här gånger.

Vi har vid ett flertal tillfällen tidigare irriterat oss på de otydliga instruktionerna som orsakat merarbete och detta var sannerligen droppen. Tänk er om de som tillverkar biobarn skulle behöva en manual för själva akten. Då vore den otydliga och felaktiga informationen i instruktionerna från Organisationen att jämföra med att det i den manualen skulle stå: "Mannen ska föra in sin grej i hålet som kvinnan har på baksidan."

Det skulle bara bli skit med det barnagörandet.

Nåväl. Nu är handlingarna skickade men vi är inte ett dugg lugnare. Med tanke på de bristfälliga instruktionerna är vi övertygade om att det finns fler saker vi har missuppfattat, och väntar därför i ångest på att de kommer ringa från Organisationen imorgon och säga att en massa saker är fel, vilket vi aldrig kommer hinna komplettera så att handlingarna hinner till Landet innan årets slut.

Eller så har sigillet som är mycket skört inte klarat transporten och gått sönder.

Eller så har det förbannade vadderade kuvertet inte klarat de 2 kilo tunga handlingarna, förslutningen har (trots extra förstärkning med bred brun tejp) gått upp och endast ett tomt kuvert har nått Organisationen.

Det är jobbigt att vara luttrad och cynisk.

Delade känslor

2007-12-12T19:51:00.000+01:00

Det finns inte ord för att beskriva den stress vi har upplevt de senaste dygnen.

Idag fick vi hur som helst äntligen lämna in handlingarna hos NP:n i vår stad. Innan det såg det riktigt mörkt ut med superupptagna, otillgängliga och till och med sjukskrivna NP:s.

Så det är otroligt skönt att ha fått lämna ifrån sig handlingarna och fått löfte om att de ska vara klara på fredag eller måndag. Vi räknar med måndag.

Vad som däremot inte känns 100%-igt bra är att denna NP var en märklig man. Seg, hummande och mumlande och gav ett allmänt osäkert intryck. Samtliga NP:s som vi har fått tag på har för övrigt ifrågasatt både det ena och det andra i instruktionerna från Organisationen: "Vaaa - ska varenda papper stämplas?" "Vaaa, ska fotona bindas in i akten?" och andra frågeställningar som gjorde att vi känner oss långtifrån förvissade om att handlingarna är i trygga händer och att vår NP vet vad han håller på med.

För övrigt så finns det inte en NP i hela vårt län som innehar den särskilda apostillestämpel som krävs för den andra NP:ns legalisering av den första NP:n. Här brukar man tydligen istället använda sig av ett försättsblad som har samma dignitet som stämpeln. Men i våra instruktioner står det specificerat att apostillestämpeln ska stämplas på baksidan av innehållsförteckningen till den inbundna akten. Vår NP skulle ringa vår organisation och fråga om det går bra med detta försättsblad. Jag bad honom vara vänlig och formulera sig såsom att "Det är detta eller inget alls." eftersom så ju är fallet.

Jag kan inte låta bli att bli irriterad över att inte en enda NP i vårt län har denna stämpel när de ändå ägnar sig åt de med stämpeln förenliga aktiviteterna. Är månne denna stämpel tillverkad i platina, elfenben och diamant? Eller är kanske bläcket lagrat på ekfat i 30 år? Hur som helst tycker jag det är pinsamt att detta inte finns i städer av den storlek detta handlar om. Och förbannat irriterande. Gudarna ska ju veta att de tar nog mycket betalt för "stämpeln", närmare bestämt 500 kr per styck. I vårt fall blir det 3000 riksdaler för att stämpla 6 sidor. Alltså 500 kronor mer än de 2500 kronorna för den legalisering som den första NP:n gör av totalt 23 handlingar. En sån där apostillestämpel skulle man ha ägt...

Men nu skiter vi i det och hoppas på att målet är nära.

Tick tack, klockan går

2007-12-11T18:52:00.000+01:00

Näe. De högre makterna var inte med oss idag.

Ni får en ny chans imorrn - hör ni det? Och då vill jag se resultat! Och gärna ett resultat som inte innebär att jag måste ta en obetald semesterdag till den här månaden för att köra till en NP 13-30 mil bort.

Men beggers can't be choosers. Får vi bara tag på två NP:s som kan göra jobbet så vi slipper snubbla på mållinjen så kommer vi bli själaglada.

Det är energi, inget annat

2007-12-10T19:45:00.000+01:00

Till den som förfasas över den fradgatuggande och svavelosande blivande mamman i det förra inlägget:

Jag fick en gång höra att mitt gormande och svärande hade en energi som bådade gott. Det tog jag till mig. För det är det detta handlar om. Energi, inget annat.

Så ni behöver inte leja en privatdeckare för att hitta psykopaten bakom bloggen och spärra in mig. Jag är en helt vanlig frustrerad människa som efter många turer och en lång resa reagerar på det här sättet.

Med energi.

Jag gillar den beskrivningen skarpt.

Summan av bördorna är konstant

2007-12-10T19:21:00.000+01:00

Översättningen kom i brevlådan idag - två dagar tidigare än utlovat

Så då måste det ju jämna ut sig och jävlas med NP:s givetvis. Att få tag på en NP som har tid med sådana oväsentliga struntsysslor som att legalisera adoptionshandlingar verkar inte bli lätt. Än mindre att hitta två. Fatta att människan på tingsrätten inte ens gick att få tag på eller lämna ett meddelande till? Fatta att de inte ens svarade i växeln för helvete!

Och den karl som ringde tillbaka ikväll (efter att mannen hade lämnat ett meddelande till hans mycket snorkiga assistent/kollega/sugga som snipigt sade: "Ja, då får vi ju se om och när han har tid med en SÅN sak!") poängterade hur fantstiskt mycket alla har att göra den här tiden på året och blaaaaaah blaaaah blaaah.

Tack, vi vet. Men alla kan inte tillverka sina ungar under julhelgen och utan att besvära alla upptagna jävlar. Förlåt, förlåt, förlåååååt för att vi finns och andas och dessutom har fräckheten att vilja bli föräldrar!

Ja, stressen börjar ta ut sin rätt på mitt humör. Jag orkar inte bita ihop en sekund till. FAN vad jag är less på att vara beroende av alla andra!

Jag vill bara få färdigt handlingarna och skicka iväg dem och luta mig tillbaka och äta chokladpraliner och julmysa - tryggt förvissad om att vi är på väg att bli föräldrar. På riktigt.

Så O, alla större och högre makter: låt oss få tag på en NP imorgon som kan legalisera våra handlingar senast på fredag. Nästa onsdag ska akten vara hos Organisationen. Om inte så kan vi konstatera att allt detta jobb bara resulterade i en prakt-stolpe-ut.

Teknik som tar sig friheter

2007-12-06T22:17:00.000+01:00

Den förbannade bloggen har på helt eget bevåg ändrat min inställning från svenska till engelska och ingenstans finns inställningen att återfinna. Den är lika mycket existerande som mitt tålamod med uppfuckad teknik.

Jag ser rött av raseri. Finns något annat alternativ?

IT är ett helvete. Och detta sagt av en systemvetare.

Striden i mitt inre

2007-12-06T19:17:00.000+01:00

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva egentligen.

Jag vet inte ens vad jag tänker eller känner just nu. Efter att ha väntat och väntat och förbannat och gormat och svurit och gråtit i så många år känner jag inget annat än en tomhetskänsla nu. Nu när jag inte kan göra något mer än att vänta på att översättaren ska bli klar. Det är i och för sig en väntan igen men jag räknar kallt med att den är över den 12/12 precis som han sa. Jag litar på honom för han har översatt papper åt oss förut och hållit mer än han lovat.

Så detta känns nu bara som en parentes i sammanhanget. Även den efterföljande legaliseringen känns som en baggis (måtte jag nu inte få äta upp detta i nästa vecka).

Jag är mentalt redan förbi detta och framme vid när vi har papprena i Landet. Då vidtar en väntan på 1,5-2 år och om jag har en tomhetskänsla nu, hur ska det då kännas sedan? När helt plötsligt (jag kan inte fatta att jag använder formuleringar som denna) allt det vi har strävat efter och kämpat för är uppnått? Förutom barnet då, givetvis.

Jag grubblar just nu mycket över vilken strategi vi ska ha i vår kommande väntan. Först en väntan på barnbesked (BB) som Organisationen säger är ungefär ett år. Sedan kommer den riktigt plågsamma väntan för oss. Då ska vi och våra papper granskas i två olika instanser i Landet. Tiden för godkännande i denna process varierar, men mellan 4-6 månader är snittet, och Organisationen ber oss att räkna med 6 månader.

Under denna väntan kommer vår son eller dotter hinna bli mer än dubbelt så gammal som han eller hon är när vi får BB. Vårt barn kommer finnas tusentals mil ifrån oss på ett barnhem. Vi kommer ha ett eller ett par foton att titta på och fantisera kring. Vi kommer få nya foton där vårt barn har blivit större. Vi kommer längta ihjäl oss efter att få ta henne eller honom i vår famn, snusa i håret, stryka över ryggen och vyssja.

Och allt vi kommer kunna göra är att v-ä-n-t-a. I ett helt oförutsägbart antal månader. I bästa fall hör vi ingenting under tiden (inga nyheter är goda nyheter i detta sammanhang). I värsta fall kommer vi bli ombedda att komma in med kompletteringar av olika slag.

Oavsett vilket kommer den här väntan bli något av det mest ångestfyllda vi har gått igenom. Det är likadant för alla som adopterar från Landet, men vi har ju denna extra aspekt med riskbrevet. Vi kommer att vara som på nålar tills vi vet om vi får hämta hem vårat barn eller inte.

Tortyr.

Men ärligt talat: jag orkar inte bekymra mig i förväg för då får jag bara genomlida det hela TVÅ gånger. Det räcker gott med en gång. Jag kan nog lugnt konstatera att jag är mentalt förberedd på varenda motgång som kan tänkas komma. Det får räcka så.

Och för den delen så tycker jag faktiskt att vi har förtjänat att glida igenom den resterande processen på en räkmacka. Om det finns någon som helst rättvisa i världen så blir det så.

Just nu siktar jag in mig på att vi ska fira när papprena är ivägskickade till Organisationen! Jag har beställt en överraskning åt Mannen som har Landet-anknytning och som kommer bli perfekt att fira med. Och då ska vi njuta i fulla drag av tanken på att vi ska bli föräldrar.

Förhoppningsvis.

Jo, men det är klart vi ska!

Kanske.

Men ge sig nu - klart det kommer att gå bra!

Om vi har tur.

Och striden i mitt inre fortsätter...

Räkneövning och sex på jobbet

2007-12-04T20:32:00.000+01:00

Nu tänkte jag roa mig med en liten räkneövning.

Så här många har fram till dags dato varit involverade i mitt och Mannens barnskaffande:

Mannen, Jag, en gynekolog, en föräldrautbildare, fyra olika läkare, sex stycken sjuksköterskor, två hemutredare, fyra medlemmar i Socialstyrelsens rättsliga råd, Kommunens Socialnämnd (X antal), minst fyra personer i tre olika adoptionsorganisationer, en översättare, två olika handläggare på Skatteverket, en handläggare hos Polisen, sex stycken referenter, tre banktjänstemän, en fotograf (som iofs råkar vara en av referenterna också), min personalhandläggare, ekonomichefen på Mannens företag, och känslan är att det även är några till som jag just nu inte kan komma på.

Detta blir totalt 40 personer plus de i socialnämnden som jag gissar är minst fem personer, förmodligen fler.

Så låt oss säga 45 personer.

Är det konstigt att man saknar den där myspysiga privata och hemlighetsfulla känslan som biogravida kan njuta av innan de inviger omgivningen?

Det är ju fullständigt självklart att något sådant är omöjligt när man har 45 åskådare i sovrummet från Dag Ett i barnverkstaden. Tänk er trängseln alltså. Lägg sedan till att Mannens föräldrar och våra vänner turas om att alltid nu och då rycka upp dörren till sovrummet och fråga: Hur går det?

En annan sak som jag väldigt påtagligt upplevt de senaste dagarna är att (eftersom vi inte kan ägna oss åt familjebildande efter arbetstid utan måste sköta allting kring detta under kontorstid) det känns som att bli ertappad med byxorna nere när jag sitter och mejlar i adoptionsärenden på jobbet och någon kollega kommer in. Jag har turen att åtminstone sitta med näsan mot dörren och således datorskärmen vänd från samlagsstörarna, men jag känner hur jag blir djupt generad vid sådana här tillfällen. Jag blir nojig och spattig, drar snabbt bort handen från kakburken och skyndar mig att täcka över alla spår.

Jag kunde inte känt mig mer skyldig om jag och Mannen hade blivit ertappade i äktenskapliga eskapader i min kontorsstol.

Det är i de små detaljerna det blir tydligt att detta är ett märkligt sätt att skaffa barn på.

Kort och koncist

2007-12-03T19:26:00.000+01:00

Jag är vrålhungrig och dessutom ful i håret efter att ha spenderat 2 timmar och 1400 kronor hos frissan, så detta får bli kort och koncist.

En kopierad version av samtliga handlingar har granskats av Organisationen och allt är OK. Jiho! Nu ska jag (ja, Mannen är på tjänsteresa i utlandet i en vecka. Mycket olägligt.) bara leta rätt på en översättare som har tid att SNABBT översätta allt och sedan ska vi få detta legaliserat och stämplat i två omgångar av två olika Notarius Publicus. Har på Gula sidorna hittat hela två stycken i hela länet?!??!?!?! Måtte de sitta och rulla tummarna i väntan på att vi ska höra av oss med jobb. *stressaaaaaad*

Och fotade oss gjorde vi igår. Här följer nu några exempel på hur vi arrangerade fotona:

Vi tänkte först sitta med tomma kaffemuggar och låtsas dricka kaffe (enligt önskemål från Organisationen) i köket men det kändes heltöntigt. Att på riktigt göra kaffe eller te fanns det inte tid till (Mannens bror stod och trampade och väntade på att få fota så han fick åka iväg och jobba), så jag kokade upp vatten i tekokaren och hällde upp i muggarna. Sådärja! Rökpelaren från det heta vattnet var tänkt att få det hela att kännas lite mer verkligt men fick givetvis motsatt effekt. Där satt vi med hett vatten i varsin mugg och låtsades fika. Utan den minsta pepparkaka eller lussebulle eller chokladmuffins eller annat gott som jag kräver för att skölja ner drycken med i vanliga fall. Resultat: stela poser och förvridna ansikten.
Vi låtsades på en bild laga mat. Fram med en kastrull som jag stod och rörde i med trägaffel samtidigt som Mannen stod bredvid och skar upp en paprika. Fotografen fick vara noga med att inte rikta kameran på så sätt att det syntes att kastrullen var tom. Resultat: Stela poser och förvridna ansikten.
Ni hajar... stela poser och förvridna ansikten osv...

När vi skulle ta foton utomhus med oss framför huset var det halv snöstorm.

Vi fick sedan skicka iväg fotografen och fortsatte med att fota varandra (Bland annat fotade Mannen mig vikandes tvätt i tvättstugan. Jag sminkad och med finkläder och skor på precis som vanligt när jag är i tvättstugan.). Vi använde även självutlösaren till att fota oss när vi klädde granen. Eller klädde och klädde, granen var färdigpyntad - vi smilade upp oss på foto efter foto placerandes samma pumla på exakt samma gren gång efter gång.

När dagen med kombinerat julstök och adoptionsfotografering var över rasade vi ihop i soffan med varma mackor och lussebullar.

"Känner du att vi har gjort barn idag?" frågade jag Mannen.

Svaret kom blixtsnabbt: "Javisst" (ironiskt). Och jag kände precis likadant.

Undras när vi kommer att känna det. Vi törs fortfarande inte känna det. Och jag är så avundsjuk på de som kan sammanställa sina handlingar med vetskapen om att nu BLIR det barn! Givetvis bortsett från allt som kan hända med alla länder det adopteras ifrån, dvs kraftigt förlängd väntan, definitivt stopp på samarbetet, världskrig osv.

Vi måste verkligen börja intala oss att vi nu KOMMER att få barn från Landet. Jag vill ha en adoptionsgraviditet där vi kan längta och vara förväntansfulla och fantisera om framtiden. Där vi kan göra i ordning barnrum, börja köpa saker till barnet, sy (okej - leja bort det till farsans sambo då) längtanstäcke, börja fylla i fyll-i-bok osv.

Men idag har jag PMS och då är världen ful och själen grå så idag tänker jag bara att vi aldrig kommer tordas hoppas förrän vi har (?) ett barn hemma hos oss. Och det är i så fall om 1,5-2 år.

Sådär. Det var den korta och koncisa varianten på inlägg.

By the way...

2007-11-22T19:28:00.000+01:00

Jag hade återbesök på VC för att kolla upp blodtrycket i morse och även om det fortfarande var på gränsen till högt så har läkaren nu skrivit ut våra intyg.

Det är sådana människor som hon som visar att det finns hopp för mänskligheten!

Kontrollfreak utan puls

2007-11-22T18:24:00.000+01:00

Jösses vilka biverkningar jag fick av blodtrycksmedicinen. Betablockerarna sänker pulsen och det är inte utan att jag har varit orolig för att jag varit utan puls några gånger under den senaste veckan.

Såååååå kosmiskt tröööööööött.

Den förlamande tröttheten verkar dock under de två senaste dagarna ha minskat något så förhoppningsvis är man snart sitt gamla vanliga bara-november-aptrötta jag.

Under den senaste veckan har vi ringt och postat brev till olika instanser och bett om intyg. Mannen fick ringa hemutredarna. Jag fann det för säkrast eftersom jag blir förbannad bara jag tänker på dem. Mannen blev aldrig riktigt (men nästan) lika rabiestokig på våra hemutredare som undertecknad, så han blev framskickad till fronten.

En av hemutredarna var sjukskriven och den andra var antingen på möten, hade gått för dagen eller svarade inte i telefonen. Till slut ringde hon dock upp och Mannen fick hennes ord på att hon skulle skriva under pappret när vi hade skickat in det. "Är det bråttom?" hörde jag henne undra på Mannens mobiltelefon. Jag gestikulerade vilt något i stil med: "Ja för helvete, det brinner i knutarna, skriver du inte under direkt du får pappret i din hand kommer ditt tandkött ruttna och maran rida din rygg i evighet!" Jag var inte villig att riskera att budskapet inte skulle gå fram eftersom den normala tidsåtgången för att sätta sin underskrift på ett papper mycket väl kan tänkas vara två månader för henne.

Ja, jag är orättvis och hon har säkert en omänsklig arbetsbelastning och bla bla bla, men jag har i flera år varit överseende och förstående och nu är jag fanimej less på det. Och det är min blogg och i den skriver jag vad jag vill. Så det så!

Nu har vi gjort vår del av papperssamlandet så långt. Nu får vi bara vänta på att de olika intygen ramlar in och hoppas att de gör det snabbt och utan fel. Hittills har jag hunnit ha ångest över att

mitt namn är felstavat på intyget om att vi inte kan få biologiska barn
vår kontakt på banken i referensbrevet bara har skrivit att vi har skött våra betalningar. Hon avslutade dessutom intyget med "With no responsibility on our part", vilket jag tyckte lät som en väldigt märklig avslutning på något som ska föreställa ett referensbrev. Alltså inget om att vi är solida, har varit kunder hos dem sedan människan släpade knogarna i backen och att de är glada för att ha oss som kunder. Vilket var det som stod i instruktionerna från Organisationen och som också var det Mannen bad henne skriva. Så det blir nog till att säga "Gör om, gör rätt!" åt henne gissar jag.
Varken mitt eller Mannens arbetsgivarintyg har försetts med stämpel, vilket de helst ska göra. Varför inte skriva detta i de mycket utförliga instruktionerna som Organisationen skickar ut inför papperssamlandet undrar jag allra ödmjukast? Gör om, gör rätt igen alltså.

Det är en massa annat som jag har hunnit oroas över men det verkar jag tack och lov ha hunnit förtränga.

Vi har även bett tre vänner att skriva referensbrev åt oss. Det var ingen lätt sak att bestämma vem man skulle plåga med detta den här gången. Att bli tillfrågad om att skriva ett referensbrev verkar för de allra flesta vara förknippat med en enorm prestationsångest. Våra vänner ska dessutom ska ha breven färdiga inom en vecka. Vi har emellertid guldvänner som ställde upp utan att tveka, trots småbarnskaos och obefintlig egen tid, än mindre tid till att författa referensbrev.

För mig personligen har papperssamlandet inneburit att jag har tvingats erkänna en mycket obekväm sanning för mig själv. När det kommer till skrivande så är jag ett fullständigt kontrollfreak. Jag är en referensbrevförfattares värsta mardröm: en överanalyserande fascistisk språkpolis som inte kan hålla fingrarna i styr när hon blir ombedd att läsa igenom en text.

Jag kan bo i ett fullkomligt kaos utan att det rör mig i ryggen men när det kommer till en text - oavsett om det är ett julrim, ett blogginlägg, en jobbansökan, en insändare, ett mejl eller något jag skriver i jobbet är jag fullständigt anal.

Tack gode gud för att inte detta framkom i hemutredningen - tillståndet är allvarligt och obotligt.

Gudarna var goda!

2007-11-15T19:01:00.000+01:00

Jag är så t-r-ö-t-t...

Trött på ett bra sätt! Läkaren var, precis som jag hoppades och trodde, underbar på alla sätt och vis. Det var nästan lite "Tyst nu - berätta inget om nåt högt blodtryck - ni är friska, punkt slut!" över hennes approach. Så härligt med lite medvind för en gångs skull.

Blodtrycket var ju fortfarande högt, men hon gjorde precis som vi hade hoppats: skrev ut betablockerare och gav mig en ny tid om en vecka då medicinen förhoppningsvis ska ha kickat in. Då skriver hon intygen. Jiho!

Sedan skulle det ju tas blodprover också. Både jag och Mannen bidrar med utmaningar till sköterskorna på den fronten. Våra kärl är svåra att lokalisera vilket alltid brukar innebära 2-4 försök innan de till slut ger upp och tar från handen. Mannen är paniskt rädd för läkare och speciellt blodprovstagning efter sjukhusvistelser som barn. Eftersom jag är betydligt coolare på den fronten lät jag givetvis honom gå in till labbet först för att han inte skulle sitta och jaga upp sig längre än nödvändigt. Tur var väl det.

Mannen var klar efter 3 försök (varav det lyckade givetvis var på handen - varför kan de aldrig ta oss på orden när vi ber dem att ta där direkt???) och c:a 10 min. Sedan tog det ungefär en kvart innan det blev min tur. Under den tiden hann jag tråka Mannen för hans lätt grönvita ansiktsfärg och det faktum att han fick torka bort svett från pannan. Big mistake.

Över en timme efter jag gått in på labbet kom jag ut. Stucken ett tiotal gånger i armvecken, på handen, i foten och till slut i fem fingrar. Sköterskorna fick alltså till sist kapitulera och använda sig av samma metod som man använder på småbarn, dvs sticka i fingret och sedan m-j-ö-l-k-a fingrarna blodsdroppe för blodsdroppe för att fylla 4 minirör. Jag hade en sköterska på vardera hand och kö ute i väntrummet samtidigt som labbet egentligen hade stängt för dagen.

Allt detta hade väl varit frid och fröjd i arselhöjd om det inte vore för det faktum att jag på ett synnerligen genant sätt lyckades bryta ihop och börja tjuta när de i halvdesperation stack mig för c:a 10:e gången, nu i foten. Varpå de bestämde sig för att satsa på småbarnsmetoden. Jag försökte mellan snorandet och hulkandet förklara att det inte var behandlingen som sådan som gjorde att jag lipade, utan att det blivit lite för mycket anspänning och stress. Sköterskorna tittade förstående och medlidsamt på mig med blida ögon som sade "Yeah, yeah - vi känner nog igen en hare när vi ser en!" och tröstade, klappade och daltade med mig.

Jag tyckte det hela var så ofantligt pinsamt att jag ville avlida på fläcken.

Den befrielsen fick jag ju inte utan jag fick istället komma ut från labbet med rödgråtna ögon och ansiktet strimmigt av tårar och möta nyfikna blickar från väntande patienter.

Mannen hade hunnit läsa FASS från pärm till pärm och utbrast spontant (och faktiskt lite imponerad/småbesviken): "Du ska alltid vara värst!"

Men nu är detta enorma hinder passerat. Och det finns inte ord för att beskriva vår lättnad.

Vi hade förberett ett kuvert med "kontraktet" med våra underskrifter på som skulle retureneras till Organisationen inom 10 dagar från mottagandet. Det blev på håret men vi ville vänta tills efter läkarbesöket. Samma sak gäller betalningen av halva adoptionsavgiften, dvs 44.000 kronor som jag precis har ordnat.

Aldrig har man väl känt en sådan lättnad över att få betala en sådan gigantisk räkning. En försiktig glädje anas också någonstans långt där inne men den är mycket behärskad.

Men den finns där. Och den känns.

Dagen D

2007-11-14T18:46:00.000+01:00

Imorgon är det Dagen D.

Imorgon vid den här tiden kommer vi antingen ligga nedslagna i varsin ände av soffan och deppa ELLER så kommer vi vara oerhört lättade och redo att samla papper på allvar.

Jag brukar inte särskilt lätt bli nervös eftersom jag inte riktigt ser poängen med att lägga energi på sådant. Men idag har jag ont i magen.

Imorgon vet vi.

Förstoppade UFO:n

2007-11-12T20:52:00.000+01:00

Nu har vi metodiskt gått igenom instruktionerna för papperssamlandet och det känns som att det är helt överkomligt. Under kontroll liksom.

Så mycket under kontroll saker och ting nu kan anses vara när man under enorm tidspress ska samla ihop intyg från bank, läkare, Skatteverket, brottsregister osv osv osv, samt få tre nya referensbrev skrivna. Landet vill nämligen inte ha referensbrev skrivna av släktingar och det får heller inte vara samma personer som i hemutredningen. Två fel av två möjliga för vår del.

Men vad det gäller alla dessa dokument så handlar det ju bara om att följa instruktioner genom att läsa innantill.

Värre blir det att lyckas få ihop sex stycken foton på oss "som på ett bra sätt beskriver vårt vardagsliv." Vår förmåga att bli bra (eller ens acceptabelt normala) på bild lämnar en hel del övrigt att önska. Förslaget från Organisationen är att vi bjuder hem en vän med kamera som tar foton på oss - exempelvis i vardagsrummet, när vi dricker kaffe, framför huset osv, och vi ska helst vara finklädda på någon bild men det får absolut inte vara middags- eller festbilder. Skor ska vi ha på oss inomhus också, det är viktigt.

Vi kommer helt säkert se ut som stelopererade ufo:n med förstoppning.

Oseriösa och olämpade..?

2007-11-11T21:49:00.000+01:00

En hel helg har gått utan att vi har satt oss in i vad vi behöver göra i papperssamlingsväg.

När jag läst runt i olika bloggar och adoptionsforum så har jag bara sett lycka, lättnad och förväntan över att få sätta igång med papperssamlandet. Det är fantamej så folk vibrerar av exaltering likt små Duracellkaniner. Och det enda jag kan tänka är att det här är ett abstrakt och förbannat tråååååkigt sätt att skaffa barn på.

Jag känner mig som världens mest oseriösa och olämpade adoptivförälder. Tankar som härjar i huvudet just nu är: Om jag inte pallar det här sista rycket så är jag nog inte av det rätta virket. Om det här känns övermäktigt - hur ska vi då palla ett föräldraskap? Och hur många skulle inte ge vad som helst för att få byta plats med oss och börja samla papper?

Till mitt försvar bör jag väl nämna att jag tog blodtrycket imorse: 188/108. För de av er som inte har koll på vad siffrorna bör vara så är det här högt. Jättehögt. Alldeles åt helvete för högt för att passera en läkarkontroll.

Jag antar att det är tanken på detta som gör att papperssamlandet känns så avlägset och lågprioriterat just nu. Vi kommer nog helt enkelt avvakta tills efter torsdag med att lägga ner någon energi i papperssamlandet.

Jag behöver nämligen inte använda mig av någon intuition för att gissa utgången av läkarbesöket. Det står skrivet i stora svarta siffror på min blodtrycksmätare.

Och G-u-d vilken Drama Queen man kan vara ibland.

Ajaj då

2007-11-09T20:25:00.000+01:00

PUH.

Jag tror bestämt luften gick ur både mig och Mannen när vi igår fick hem instruktionerna från Organisationen för de papper som behöver samlas.

Vi har hela tiden vetat att det är en massa papper att samla men vi blev smått överväldigade och faktiskt nedslagna när vi skummade igenom papprena. Inte mindre än TJUGOSEX olika handlingar behövs.

Men alla papper från brottsregistret, banken, skatteverket osv är ju i slutändan en baggis att fixa. Det blir en massa ringande och ifyllande av blanketter men det är ju bara gammalt hederligt fotarbete som gäller.

Däremot har vi nu fått ont i magen och ångest över något som känns som den största fallgropen. Vi måste få en underskrift från våra hemutredare på att de går med på att skriva fyra uppföljningsrapporter till Landet 3, 9, 15 och 24 månader efter hemkomst. Det är vanligtvis bara en uppföljningsrapport som görs av socialen men här ska de alltså gå med på att göra tre rapporter extra.

Med den erfarenhet vi har av våra utredare skulle vi bli mycket förvånade om de gör detta utan att blinka. Sedan kan det ju givetvis spela in att vi genom att mer eller mindre kalla dem inkompetenta hamnade på kollisionskurs med dem innan vår hemutredning var klar. Vi ser framför oss munnar som ser ut som hönsarslen och kommentarer som "Nej men DET går inte! Det finns det inte tid till!".

Och där är vi ju böjda att hålla med i så fall. Som Mannen så riktigt konstaterade: "Jaa du... de kommer ju inte hinna skriva färdigt den första rapporten innan det är dags för nästa."

Så detta är det mörkaste molnet på vår adoptionshimmel just nu.

Måtte det bara vara vi som målar fan på väggen.